Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.

Vad händer inom Hamas?

I början av juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza, de områden som är tänkta att tillsammans med östra Jerusalem utgöra den palestinska staten i en framtida tvåstatslösning. Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken bryter mot internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.

För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.

Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.

Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.

Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.

Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.

*

Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Kommer Margot Wallström att åka till Israel?

Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.

Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.

Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.

På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.

Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.

Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.