Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?

I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?

Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.

Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.

Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.

Namnet Estelle och mordet på Folke Bernadotte

I Aftonbladet i dag skriver Anders Hasselbohm en läsvärd text om huruvida namnet Estelle skall betraktas som en hyllning till Folke Bernadottes fredsgärning. Folke Bernadottes hustru bar som bekant namnet Estelle.

Det svenska kungahuset har aldrig besökt Israel. De uteblivna besöken har en historisk förklaring. Den 17 september 1948 sköts Folke Bernadotte till döds av judiska terrorister. Orsaken till mordet var Folke Bernadottes uppdrag som FN-medlare och den fredsplan han inom kort skulle presentera inför FN. Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. Den plan som Bernadotte skulle presentera ansågs missgynna Israels intressen.

Mordet - som aldrig juridiskt klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom utrikesledningen menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana och gripa mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska kungahuset att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men uppmärksammades inte i svensk press.

Prinsessan Estelle blir genom sitt namn en påminnelse om ett historiskt förflutet som har politisk bäring än i dag. Kanske var det inte hennes föräldrars avsikt. Men många kommer att uppfatta det så.

Den 12 mars utkommer boken Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén på Leopard förlag.