Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Om Ann Lindes besök i Israel och Palestina

Utrikesminister Ann Linde besöker just nu Israel och Palestina. Det är första gången en svensk utrikesminister besöker Israel sedan Sverige erkände Palestina 2014.

Det är bra om de svensk-israeliska relationerna normaliseras. Sverige bör eftersträva goda relationer med Israel, som ett uttryck för att Israel har samma rätt som andra stater att existera i fred och säkerhet. Goda relationer med Israel förbättrar också Sveriges möjligheter att påverka den israeliska politiken och att bidra till förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och är ett hinder för varaktig fred i området. Israel har lika liten rätt att bryta mot folkrätten som andra stater, och även Hamas folkrättsbrott i form av raketbeskjutning mot civila mål i Israel ska förstås kritiseras.

Det finns två orsaker till att vi nu ser en tendens till normalisering av de svensk-israeliska förbindelserna. För det första har Sverige under senare år aktivt eftersträvat en sådan normalisering. För det andra har Israel fått en ny regering. Benjamin Netanyahu är borta från makten, och den nya regering har inte behov av att "straffa" Sverige för erkännandet av Palestina. Ett skäl till att Israel reagerade så starkt på det svenska erkännandet var ju att Israel ville avskräcka andra EU-stater från att följa Sveriges exempel.

Låt oss hoppas att regeringsskiftet i Israel inte bara leder till förbättrade relationer med Sverige utan, än viktigare, också innebär bättre förutsättningar för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Syftet med sådana förhandlingar är att etablera den tvåstatslösning som är den enda möjligheten  att åstadkomma en varaktig fred.

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Ge inte upp kampen för fred och för en palestinsk stat!

Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.

Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.

Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.

Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.

Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.

Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.

Vad händer inom Hamas?

I början av juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza, de områden som är tänkta att tillsammans med östra Jerusalem utgöra den palestinska staten i en framtida tvåstatslösning. Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken bryter mot internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.

För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.

Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.

Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.

Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.

Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.

*

Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Vad betyder den israeliska kritiken av Anna Kinberg Batra?

Israelisk media uppmärksammar på ett oväntat sätt moderatledaren Anna Kinberg Batras besök i landet. The Times of Israel skriver att de israeliska värdarna är besvikna på Anna Kinberg Batra för att hon inte uttalat sig tillräckligt positivt om Israel, ett brott mot vad hon påstås ha utlovat före besöket: Before the visit, she presented herself as a close friend and gave us to understand that she would use her visit as a platform for positive statements about Israel. She did not deliver the goods.

Well, uppgifterna är osäkra och bilden lär klarna så småningom. Men intermezzot gestaltar några viktiga drag i relationerna mellan Sverige och Israel, samt ger upphov till en del frågor.

1.) De alliansföreträdare som anklagat Margot Wallström för att vara för kritisk mot Israels agerande får kanske anledning att tänka efter. Den israeliska högerregeringen är extremt snarstucken och inte ens moderatledaren Anna Kinberg Batras försiktiga kritik av den israeliska bosättningspolitiken accepteras.

2.) De svensk-israeliska diplomatiska relationerna har länge varit dåliga. Som nytillträdd utrikesminister var Carl Bildt redan år 2006 ytterst hård i sin kritik av av Israel, och i praktiken var även han under långa perioder portad i Israel. 

3.) Ligger det något i påståendena att Anna Kinberg Batra i förväg skulle ha utlovat positiva omdömen om Israel, i syfte att förbättra möjligheterna att få till stånd ett möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? Jag hoppas att Anna Kinberg Batra redan i kväll bestämt dementerar att så varit fallet.

Relationerna mellan Sverige och Israel har dessvärre länge varit en inrikespolitisk stridsfråga. Det vore befriande om allianspartierna och de rödgröna kunde enas i sin kritik av Israels grova folkrättsbrott, samtidigt som de naturligtvis också kritiserar folkrättsbrott och olagligt våld från den palestinska sidan. De goda krafterna på båda sidor i konfliken förtjänar stöd, och det stödet blir mer effektivt om det kan ges i enighet. Konfliken mellan Israel och Palestina är för allvarlig för att reduceras till en inrikespolitisk stridsfråga i Sverige.

Parti som vill annektera Västbanken tar plats i Israels regering

I dag blev det klart att Benjamin Netanyahus Likud-ledda högerdominerade koalitionsregering i Israel även kommer att inbegripa det bosättarvänliga partiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem). Beskedet kom inte oväntat, men innebär ändå dåliga nyheter för alla dem som innerst inne hoppats på ett återupptagande av fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.

Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.

Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.

Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.

Valet i Israel - blir det regeringsskifte?

Uppdatering efter exit polls återfinns längst ned i texten. Om drygt två timmar stänger vallokalerna i Israel och vi får genom vallokalundersökningar en första indikation på om det blir regeringsskifte eller ej. När premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare i år utlyste "early elections" trodde de flesta att han utan större problem skulle få regera vidare och kanske också med ett stärkt politiskt mandat.

Men valrörelsen har blivit betydligt mer dramatisk än vad de flesta bedömare då antog. I de senaste opinionsmätningarna får Benjamin Netanyahus Likud-parti bara 21 mandat av det israeliska parlamentet Knessets 120, medan utmanaren Zionist Union får 26 mandat. Zionist Union är en allians mellan Socialdemokraterna under ledning av Isaac Herzog och det liberala partiet Hatnua under ledning av Tzipi Livni.

Nu är det inte säkert att det räcker att Zionist Union blir större än Likud för att åstadkomma ett regeringsskifte. Likud och Benjamin Netanyahu har några högerorienterade partier att välja mellan för att åstadkomma en någorlunda regeringsduglig koalition. Det går inte heller att utesluta en bred regering där både Likud och Zionist Union ingår, kanske med ett roterande innehav av premiärministerposten. En utbrytning ur Likud, det nya partiet Kulanu under ledning av Moshe Kahlon, kan bli tungan på vågen och det är inte självklart vilken regeringskoalition det partiet i så fall kommer att stödja.

I vilket fall uppfattar många redan nu Benjamin Netanyahu som valets stora förlorare, oavsett om han lyckas hålla sig kvar vid makten. De senaste dagarna har hans valkampanj visat tecken på desperation. Benjamin Netanyahu har plötsligt bytt position i frågan om upprättandet av en palestinsk stat och säger nu att han inte tänker acceptera en sådan under sin tid som premiärminister. Netanyahu har också framfört antydningar om en internationell konspiration mot honom och hans Likud-parti och att USA finansierar hans konkurrenters valkampanjer.

Skulle ett regeringsskifte i Israel påverka förutsättningarna för fredsprocessen mellan israeler och palestinier? Fredsprocessen har varit obefintlig sedan Israel vägrat avbryta utbyggnaden av sina illegala bosättningar. Förväntningarna bör nog inte heller vara särskilt höga. Valrörelsen i Israel har i huvudsak kretsat kring inrikespolitiska frågor, främst den allt mer bekymmersamma bostadsfrågan. United Zionism har visserligen sagt att man vill försöka få igång fredssamtalen med palestinierna igen, men det är osäkert vilket mandat en ny israelisk center-vänsterregering skulle få för att på allvar kunna driva frågan framåt. Ibland kan det också vara så att det är hökar som Benjamin Netanyahu som lättare kan göra eftergifter, då de uppfattas ha större trovärdighet i att de inte säljer ut staten Israels säkerhetsintressen.

I vilket fall tror jag ändå att ett nytt politiskt ledarskap i Israel är nödvändigt för att få fart på fredsprocessen igen. Jag hoppas därför på ett regeringsskifte och att de vallokalundersökningar som publiceras strax efter kl 21.00 i kväll pekar i sådan riktning.

Jag återkommer med en kort uppdatering senare i kväll, när vallokalundersökningarna är publicerade. Valrörelsens sista timmar och efterhandskommentarerna följer jag främst på vänsterliberala och alltid läsvärda Haaretz.

Uppdatering tisdag kl 21.30: De första exit polls tyder på en framgång för Likud och Benjamin Netanyahu. Likud och Zionist Union får ungefär lika många mandat, vilket avsevärt försvårar för Zionist Union att bilda regering. Det blir inte helt enkelt för Netanyahu heller, som fortfarande kan komma att behöva stöd från Kulanu (se ovan). Mycket talar för att presidenten kommer att sondera förutsättningarna för en bred koalitionsregering, där både Likud och Zionist Union ingår. En sådan koalition kommer sannolikt också att åtminstone på kort sikt innebära ett fortsatt dödläge i fredsprocessen.

Uppdatering onsdag kl 08.10: När det slutgiltiga valresultatet nu börjar växa fram visar det sig att Likuds valresultat t o m tycks överträffa resultatet i vallokalundersökningarna. "Bibi är en trollkarl" skanderar Benjamin Netnyahus anhängare, meddelar Cecilia Uddén från Tel Aviv. Från att ha betraktats som valets förlorare redan före valet framstår han nu som en vinnare. Det är svårt att identifiera ljuspunkter i israelisk politik just nu.

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.

Om vikten av förlängd vapenvila i Gaza och Hamas roll

Den 72 timmar långa vapenvilan i Gaza har löpt ut och läget står och väger. Raketer från Gaza skjuts återigen mot Israel och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat en "kraftfull vedergällning". Samtidigt fortsätter förhandlingarna i Kairo mellan palestinier och israeler.

Vapenvilan måste förlängas. Det humanitära läget i Gaza är katastrofalt och främst den palestinska civilbefolkningen har fått utstå oacceptabla lidanden. Det finns ingen militär lösning på krisen i Gaza.

Status quo är inget alternativ. Parallellt med en förlängd vapenvila måste det förhandlas fram en överenskommelse som i grunden förändrar den politiska situationen i Gaza. Annars kommer Hamas inom kort att ha byggt nya tunnlar och förnyat sitt förråd av raketer och kriget kommer att återupptas igen.

Ur ett kortsiktigt perspektiv måste en sådan överenskommelse garantera att blockaden hävs eller åtminstone genomgår signifikanta lättnader och att inga raketer skjuts mot Israel. För att en sådan överenskommelse skall kunna genomföras krävs sannolikt internationell närvaro i Gaza, särskilt vid gränspasseringarna till Egypten och till Israel.

Ur ett långsiktigt perspektiv måste fredsförhandlingarna mellan Israel och den Palestinska myndigheten återupptas, den israeliska ockupationen av Västbanken upphöra och en palestinsk stat upprättas. Svårare än så är det egentligen inte.

Som viktiga steg på vägen mot en förhandlingslösning måste den palestinska försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah bejakas och den palestinska samlingsregeringens strävan att utlysa nya, demokratiska val i Palestina få fullt stöd. Ur ett rättsperspektiv är det också viktigt att de krigsbrott som begåtts i samband med kriget i Gaza utreds och att ansvariga för sådana krigsbrott lagförs och döms.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet klargör Björn Brenner från Försvarshögskolan varför Hamas inte kan likställas med andra terroriststämplade islamistgrupper som al-Qaida, Islamiska staten (IS) och Boko Haram. Visserligen förenas dessa grupper genom att förorda en framskjuten roll för islam i politiken och de tvekar heller inte att bruka våld mot såväl militär trupp som civilbefolkning för att uppnå sina politiska mål. Men, skriver Björn Brenner, "till skillnad från al-Qaidas globala heliga krig mot alla icke-muslimer, är Hamas eget 'jihad' begränsat till väpnad kamp mot Israel och dess medborgare för att uppnå målet om en framtida palestinsk stat." Upprättandet av den framtida palestinska staten står i centrum för Hamas ideologiska och politiska tänkande

Hamas betonar också, menar Brenner, att "allt det som återfinns i de religiösa texterna måste omtolkas för att passa samhället i dag". Hamas eftersträvar inte något islamistiskt världsherravälde, utan erkänner i princip alla världens i dag existerande stater - utom Israel. Dessa skillnader innebär att det är mer rationellt för Hamas att ingå realpolitiska kompromisser än vad det är för de övriga terroriststämplade islamistgrupperna. Därför skall Hamas inte isoleras utan i stället med hjälp av morot och piska förmås att välja den politiska vägen i samband med upprättandet av en palestinsk stat, och i en sådan process självklart också förmås att erkänna Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser.

Hamas är idag politiskt försvagat. Militärens de facto-övertagande av makten i Egypten och Irans mer kallsinniga hållning till Hamas har inneburit att rörelsen tappat stöd från sina två tidigare starkaste bundsförvanter. Samtidigt står Hamas fortfarande militärt starkt och vann prestige i den egna befolkningen då man genom tunnelsystemet kunde slå till militärt inne i Israel, dödade ett större antal israeliska soldater än vid de tidigare krigen i Gaza samt har fortsatt kapacitet att skjuta raketer mot Israel. Hamas är internt politiskt splittrat och en skicklig diplomati från omvärldens sida borde kunna bidra till att stärka de krafter inom Hamas som vill gå den politiska vägen.

En lösning av Palestinafrågan sågs länge som nyckeln till fred, stabilitet och demokrati i hela Mellanöstern. Så är det inte längre. Den arabiska våren och de efterföljande framgångarna för Islamiska staten i Syrien och i Irak har förändrat den politiska kartan. Fortfarande väcker Palestinafrågan ett starkare politiskt engagemang i väst. Det beror på att den konflikten är inpräntad i vår politiska kultur och vår politiska historia. Här finns distinkta, identifierbara skiljelinjer i debatten. Palestina, Jerusalem och det judiska folket hänger samman med kristendomens födelse och den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget spelar också en roll för Palestinafrågans centrala plats i vår medvetenhet.

Men låt oss aldrig förfalla till att relativisera konfliker. Varje gång människor dödas och far illa är en gång för mycket. En lösning av Palestinafrågan skulle stärka stabiliteten i stora delar av Mellanöstern och underlätta för omvärlden att kraftsamla i den nödvändiga och viktiga kampen mot al-Qaida, Islamiska staten och Boko Haram. I Irak blir läget alltmer akut, för den kristna befolkningen och för andra befolkningsgrupper. President Malik måste pressas till att bredda sin regering och sluta föra en sekteristisk politik, det kurdiska självstyret i norr måste stödjas och stärkas. Annars blir Islamiska staten inte möjlig att besegra.

Framförallt får ett engagemang för att lösa konflikterna i Syrien och Irak inte ställas mot ett engagemang för att lösa konflikten i Gaza och Palestina. Konflikterna hänger ihop och alla goda krafter behövs i arbetet att åstadkomma en lösning.

Nato-trupper i Palestina?

Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.

Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.

De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.

Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.

Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.

*

Fick för några dagar sedan veta att min handledare från doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten" blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Från nödvändighet till hobby? USA och den israelisk-palestinska konflikten

I morgon måndag väntas Israels nya regering under ledning av Benjamin Netanyahu bli klar. Regeringen är en koalition mellan Netanyahus eget Likudparti, de kraftigt högerinriktade och bosättarvänliga partierna Habayit Hayehudi och Yisrael Beiteinu, det lätt populistiska mittenpartiet Yesh Atid och Tzipi Livnis mittenorienterade Hatnuah.

Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.

Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.

Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.

Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.

Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.

Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?

I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?

Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.

Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.

Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.

Välkommen enighet mellan Fatah och Hamas

Den palestinske presidenten och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas och Hamas-ledaren Khaled Meshai har enats om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, bestående av teknokrater utan partitillhörighet. Regeringens viktigaste uppgift blir att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Abbas och Meshai kommer att mötas igen i Kairo den 18 februari, och förväntas de bestämma datum för de palestinska valen.

Det är utmärkt att Fatah och Hamas enats om en övergångsregering. För det första stärker enigheten mellan Fatah och Hamas legitimiteten i kravet på att omvärlden nu bör erkänna Palestina som en självständig stat. För det andra är det värdefullt att få in Hamas i en politisk process. På så sätt stärks de krafter inom organisationen som vill göra de eftergifter som är nödvändiga för att få Hamas att bli en trovärdig part i arbetet på en fredlig och varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Varför kommer genombrottet just nu? Fatah väljer att spela Hamas-kortet vid ett tillfälle då den s k Kvartetten (USA, EU, Ryssland, FN) misslyckats med att få Israel och palestinierna till förhandlingsbordet. Israel vägrar blankt att avbryta det olagliga bygget av bosättningar på ockuperat område. Hamas är pressade av situationen i Syrien och oroar sig säkert också över hur situationen kommer att utveckla sig i Iran. Syrien och Iran har ekonomiskt och politiskt underlättat Hamas verksamhet.

Nu har det palestinska ledarskapet tre handlingsstrategier att laborera med. För det första ett stärkande av den egna statsbildningen genom att arrangera fria och demokratiska val. För det andra ett återupptagande av den diplomatisk-politiska kampanjen i FN för att vinna erkännande som självständig stat. För det tredje en mobilisering av den palestinska befolkningen i massmanifestationer mot den israeliska ockupationsmakten. Det blir intressant att följa hur dessa strategier kommer att kombineras de närmaste månaderna.

Visst hade det varit bättre om det hade pågått reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tydligt markerat att han inte är villig att göra de eftergifter som är nödvändiga för att initiera en sådan process. USA och president Barack Obama kommer att vara politiskt handlingsförlamade i Palestinafrågan under hela 2012 - presidentvalet lägger hinder i vägen. Palestinierna väljer då andra vägar för att med fredliga medel arbeta för sin sak. Det är bra.

Sverige kan bidra genom att redan nu erkänna staten Palestina. I riksdagen finns en majoritet för ett sådant erkännande. Hur länge skall Carl Bildt kunna fortsätta att huka i frågan?

Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?

I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.

Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.

Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.

Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.