Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Har högerpopulismen nu nått sitt tak?

Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.

Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.

Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.

För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.

Vad kan vi lära av valet i Nederländerna?

Valet i Nederländerna blev en framgång för den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänstern. Så ökade till exempel GroenLinks från 2.3 till 8.9 procent, och det vänsterliberala D66 från 8.0 till 12.0 procent. 

Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016. 

Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.

Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent. 

En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.

Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.

Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.

Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.

Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.