Vad kan vi lära av valet i Nederländerna?

Valet i Nederländerna blev en framgång för den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänstern. Så ökade till exempel GroenLinks från 2.3 till 8.9 procent, och det vänsterliberala D66 från 8.0 till 12.0 procent. 

Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016. 

Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.

Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent. 

En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.

Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.

Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.

Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.

Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.

Ödesval i Nederländerna?

I morgon går Nederländerna till val. Intresset från omvärlden är stort. Valet beskrivs ibland som det första i en rad europeiska ödesval under 2017, där högerpopulistiska partier förväntas skörda stora framgångar. I morgon Nederländerna, senare i vår val i Frankrike och i höst i Tyskland. Särskilt stort intresse riktas mot den allt mer radikaliserade, främlingsfientlige högerpopulisten Geert Wilders, vars parti PVV (Frihetspartiet, Partij voor de Vrijheid) har möjlighet att bli största parti i morgondagens val.

Vi får väl se hur framgångsrik morgondagen blir för Geert Wilders och hans parti. Visst, PVV har goda möjligheter att öka från de tio procent man erhöll i valet 2012 och verkligen bli störst i Nederländernas svårt fragmentiserade partisystem. Men låt oss komma ihåg att PVV redan i valet 2010 erhöll drygt 15 procent av rösterna och då kunde växla in valresultatet i ett visst politiskt inflytande. Även om PVV i morgon får över 15 procent och blir största parti kommer inget annat parti i Nederländerna att vilja samarbeta med honom. Geert Wilders och PVV hamnar i en situation motsvarande Sverigedemokraterna - ett opinions- eller väljarstöd på drygt 15 procent, men isolerat från de övriga partierna erbjuds endast mycket små möjligheter till politiskt inflytande. (Med skillnaden att Moderaterna i Sverige nu öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.)

Det var befriande att i dag läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös text om mediebevakningen av valet i Nederländerna. Johansson Heinö vänder sig emot mediernas extrema fixering vid Geert Wilders och PVV, samt den mediala berättelsen om en ständigt växande högerpopulism. Nederländerna har en tradition av främlingsfientlig högerpopulism. Redan 2002 vann Pim Fortuyn och hans främlingsfientliga parti 17 procent av rösterna och kunde bilda regering tillsammans med högerliberaler och kristdemokrater. (Pim Fortuyn själv mördades under pågående valrörelse.)

Så nej, det är inte så att högerpopulismen ständigt växer. Det är lätt att bli historielös. Visst finns det ett symbolvärde i om PVV lyckas bli största parti i Nederländerna i morgon. Men det innebär inte nödvändigtvis en "historisk framgång" för de högerpopulistiska krafterna, varken i Nederländerna eller i övriga Europa.

För den traditionella vänstern går det emellertid dåligt i Nederländerna. De som värnar öppenhet och frihet får i stället glädjas åt positiva opinionsmätningar för miljöinriktade GroenLinks och det vänsterliberala Democraten 66. Socialdemokraterna? Well, efter att i förra valet ha fått 24.7 procent av rösterna ligger partiet nu i en del opinionsmätningar under tio procent...

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.