I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?

Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)

Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...

*

Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.

Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.

Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.

I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.

Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.

Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...

Rafflande presidentval i Frankrike

Uppdaterat söndag kl 22.00.

Först ett grattis till de franska opinionsinstituten, som tycks ha gjort ett gott arbete i att kartlägga väljaropinionen. Valresultatet blev i linje med deras undersökningsresultat.

Tre korta reflektioner:

1.) I praktiken torde det nu vara klart att Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Hittills har åtminstone socialisten Benoît Hamon och högerledaren François Fillon uppmanat sina väljare att rösta på Macron i andra valomgången. Macron lär kanske inte vinna över Marine Le Pen med samma stora marginal som gaullisten Jacques Chirac besegrade Marine Le Pens pappa Jean-Marie Le Pen år 2002 (82 procent mot 18 procent). Men det finns idag ingenting som tyder på att Marine Le Pen skulle kunna besegra Emmanuel Macron.

2.) Parlamentsvalen i Frankrike i mitten av juni blir mycket intressanta. Emmanuel Macron har ju inget traditionellt politiskt parti att luta sig mot - han lämnade socialistpartiet hösten 2016 för att kunna kandidera som oberoende kandidat. Hans nybildade politiska rörelse En Marche behöver stampa fram kandidater och bygga koalitioner för att ge Macron en stabil plattform i det franska parlamentet. Ingen vet i dag hur det kommer att gå.

3.) Socialistpartiet och Benoît Hamon gjorde ett katastrofval och fick inte mer än drygt sex procent av rösterna. Det är bara några månader sedan som Socialdemokraterna i Nederländerna gjorde ett motsvarande katastrofval. Men hur illa var det franska valresultatet egentligen för vänstern? Emmanuel Macron var medlem av socialistpartiet så sent som i augusti 2016. Om vi summerar Marcon, Hamon och vänstermannen Melénchon kommer vi upp i 50 procent. Till det kan vi möjligen lägga ytterligare någon mindre rödgrön kandidat. Valet i Frankrike i kväll var inte ett högerval. Därmed inte sagt att det var ett vänsterval heller.

*

Strax stänger vallokalerna i Frankrike. Samstämmiga opinionsundersökningar påstår att Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron kommer att gå vidare till andra omgången, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon är redan avhängd, på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna.


Även om Marine Le Pen går till andra omgången bedöms hon där inte ha någon chans mot någon av de andra kandidaterna. Men osvuret är alltid bäst. Om Marine Le Pen till exempel ställs mot Jean-Luc Mélenchon får åtminstone jag en obehaglig känsla i maggropen över hur det skulle sluta. Skulle Marine Le Pen däremot inte gå vidare till andra omgången är det ett stort nederlag inte bara för henne och Nationella Fronten, utan för hela den nationalkonservativa rörelsen i Europa.

Det som gör mig lite orolig inför kvällen är att opinionsinstituten redovisat så oerhört snarlika vecka efter vecka de senaste veckorna. Viktar de sina mätningar mot varandra för att slippa avvika? Eller är den franska väljaropinionen så stabil och opinionsinstituten så skickliga att de redan prickat in valresultatet? Eller - och det är det jag är orolig för - missar opinionsinstituten något viktigt och riskerar därför att underskatta Marine Le Pens stöd i väljaropinionen? Spåren från Brexit och Trumps valseger i USA förskräcker.

Snart vet vi. Jag återkommer med en uppdatering när kvällens resultat börjar klarna. Jag säger som tidigare - Le Pen och Macron går vidare, men gardera med Fillon.

Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?

Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.

Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.

Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.

Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.

*

 Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Hur ska vi förstå Donald Trumps valseger?

Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.

Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.

Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.

Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.

Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?

Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?

I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.