NMR sprider rädsla i Almedalen - bra att regeringen utreder förbud!

I dag meddelade regeringen att den tillsätter en kommitté som ska överväga ett förbud och särskilda straff för de som deltar i en rasistisk organisation, samt hur ett förbud mot rasistiska organisationer kan se ut. Det är bra, tycker jag.

Tidigare i dag blockerade rasisterna och nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) ingången till en utställning om Förintelsen, här i Visby. Enligt flera vittnesuppgifter ska de också ha gått omkring i lokalerna och skanderat "jävla mytomaner". NMR:s närvaro i Visby under Almedalsveckan har inneburit att RFSL ställt in sin medverkan. Flera arrangörer väljer att markera stöd till dem som avstår från att komma genom att ställa en tom stol, ofta draperad i en regnbågsflagga, längst fram i seminarielokalen.

Så gör också vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet i samband med våra seminarier i Almedalen. I dag modererade jag ett samtal i Vårdklockans kyrka om den israelisk-palestinska konflikten, med kabinettssekreterare Annika Söder och Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Seminariet genomfördes i ett särskilt stämningsläge eftersom personer från Nordiska motståndsrörelsen först av alla tog kyrkorummet i besittning. Sex stycken satte sig längst fram, två tog plats vid ingången och ytterligare några spred ut sig i lokalen.

Foto: Anna Ardin

Kyrkan blev så småningom nästan fullsatt. Polisen var tidigt på plats och seminariet genomfördes under lugna och värdiga former. Men många i publiken kände starkt obehag och var rädda. Nazisternas våldsbejakande rasism och öppna antisemitism skrämmer människor.

Så jag välkomnar utredningen. Jag hoppas att den formulerar förslag som innebär att människor ska slippa utsättas för det hat och det hot som nazisternas närvaro - i Almedalen och på alla andra platser - innebär.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Förintelseöverlevare: Anna Kinberg Batra riskerar att bana väg för ondskan

Anna Kinberg Batra - Du riskerar på ett ödesdigert sätt att normalisera och bana väg för ondskan. Så skriver Emerich Roth, överlevande av Förintelsen, i ett öppet brev till moderatledaren i Svenska Dagbladet i dag.

Hans hårda kritik av Anna Kinberg Batra fick stort genomslag. Emerich Roth är 92 år gammal och lyckades som en av ytterst få överleva i fem olika koncentrationsläger under andra världskriget. När denne man anklagar Anna Kinberg Batra för att genom Moderaternas nya samverkan med Sverigedemokraterna riskera att normalisera och öppna dörren för ondskan är det klart att det ger eko,

Man kan tycka vad man vill om att Moderaterna vill normalisera Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i nazismen. (Bloggens läsare vet vad jag tycker om detta...) Men jag har ändå svårt att förstå den nonchalans med vilken det moderata ledarskapet väljer att möta Emerich Roths öppna brev idag. Anna Kinberg Batras enda kommentar (vad jag hittills har sett) kommer via sms genom en av Moderaternas presskontakter Niklas Gillström. SMS-växlingen redovisas i Svenska Dagbladet. Där förklarar Anna Kinberg Batra i lätt lakonisk ton att hon gärna träffar Emerich Roth för att diskutera hur arbetet mot antisemitism kan förbättras, men att Moderaternas beslut att samverka med Sverigedemokraterna står fast. I svaret väljer hon också medvetet att inte använda uttrycket "Sverigedemokraternas nazistiska rötter".

Riktigt illa blir det när ordföranden för Moderaterna i Tyresö, Peter Freij, på twitter anklagar Svenska Dagbladet för att genom sin publicering av Emerich Roths öppna brev "brunsmeta" Moderaterna. Man häpnar.

Jag kan förstå att det är plågsamt att av en överlevare från Förintelsen utpekas som en dörröppnare för ondskan. Men lite värdighet kunde man väl ändå begära i sättet att hantera kritiken.

Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?

Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.

Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.

Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.

Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.

*

 Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.

Forum för levande historia och lärarnas kunskaper om Förintelsen

Forum för levande historia har publicerat en rapport som hävdar att svenska lärare har alltför dåliga kunskaper om Förintelsen. Men rapporten brister dessvärre i centrala avseenden, och kan därför inte användas för att uttala sig om kunskapsläget bland lärarna.

Jag bortser här från att rapporten är sällsynt illa skriven, och att författaren Anders Lange alltför ofta låter egna politiska resonemang störa framställningen (se t ex Langes märkliga angrepp på Historieuppropet, not 109, s 60). Min bärande kritik är i stället att rapporten präglas av en kunskapssyn som är så nattstånden och så omodern att man som läsare häpnar. Jag skall ge två exempel på detta.

För det första baserar rapporten sina slutsatser på ett frågebatteri där kunskap mäts utifrån kännedom om ohyggligheternas enskildheter. Den som tror att 75 procent av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget får fel, den som tror att den korrekta andelen är 85 procent får rätt. Den som tror att andelen judar i den tyska befolkningen 1933 uppgick till 0.8 procent får rätt, den som tror att andelen uppgick till 1.2 procent får fel. Faktakunskaper i all ära, men det är inte den typen av kunskaper som möjliggör för en lärare att till eleverna förmedla en djupare förståelse av orsaken till Förintelsen.

För det andra är flera frågor så naivt formulerade att de i princip blir omöjliga att besvara. T ex ställs frågan om vad som hände med de tyska soldater som vägrade delta i avrättningarna av civila judar. Som rätt svar anges "Ingenting särskilt skulle ha hänt". Ingenting särskilt? Svaret är säkert korrekt på så sätt att det inte fanns några formella sanktioner i den tyska krigsmakten för de enskilda soldater som vägrade medverka i dödandet. Men dessa modiga individer riskerade naturligtvis grova informella repressalier från befäl som betraktade dem som judevänner och från kamrater som betraktade dem som svikare. Dessutom är poängen med frågan att visa att de tyska soldaterna inte tvingades att delta i massakrerna, utan gjorde det av fri vilja. Men den springande punkten är ju i stället huruvida de tyska soldaterna uppfattade det som om de hade ett fritt val att delta i dödandet eller ej. Och ur det perspektivet blir den ställda frågan inte meningsfull.

Jag hade hoppats - och kanske t o m trott - att Forum för levande historia lyssnat till den kritik som tidigare och från skilda håll riktats mot myndighetens sätt att genomföra sina undersökningar. Tyvärr hade jag fel.

Jag kommenterar undersökningen i Dagens Nyheter i dag.