Sweden Stands Apart, skriver New York Times om Sveriges sätt att hantera Corona-smittan. Artikeln illustreras med idylliska bilder på folk som strosar omkring i solen i Gamla Stan i Stockholm. Överhuvudtaget har internationella medier gjort en stor affär av att Sverige inte stängt skolorna eller stängt ner landet på samma sätt som väldigt många andra länder i världen har gjort. I stället har Sverige valt att till stor del förlita sig på frivilliga åtgärder och medborgarnas vilja att följa myndigheternas råd och riktlinjer. Eller att använda sitt folkvett, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det.
I Sverige har regeringens linje hittills haft ett starkt stöd i folkopinionen och över partigränserna. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som med omedelbar verkan vill stänga Sveriges alla förskolor och grundskolor. En del - till exempel vd:n för Tredje AP-fonden Kerstin Hessius - oroar sig över att regeringen kanske har gått för långt och att den ekonomiska skada som de innevarande restriktionerna innebär på sikt kan komma att kosta fler människoliv än de som räddas genom minskad smittspridning. Starka opinionsbildare - som till exempel Peter Wolodarski - argumenterar i stället för att regeringen borde vidta mer kraftfulla åtgärder.
Vem har då rätt? Kommer Sveriges väg att leda till att fler eller färre människor dör i sviterna av Corona-epidemin? Det vet vi naturligtvis inte ännu, vi kan inte veta. De enda jag inte lyssnar på i dessa dagar är de som är tvärsäkra.
När epidemin är över - för så hoppas och tror jag ju att det blir - kommer svaren heller inte att vara självklara. Oavsett som många som då har dött i Sverige kan vi inte med säkerhet veta hur många som hade dött om Sverige vidtagit andra åtgärder.
Det är lätt att i dessa dagar ägna sig åt siffermagi. Statistiksajten Worldometer erbjuder oavbrutna uppdateringar som möjliggör jämförelser mellan alla världens länder angående insjuknanden, dödsfall och tillfrisknanden med avseende på Corona. Vi finner till exempel att Sverige hittills har 24 dödsfall per 1 miljon invånare. Det är ungefär lika många som Österrike (16), Danmark (18), Portugal (18) och Storbritannien (36). Det är något fler än Norge (8) och Tyskland (10). Men det är färre än Schweiz (53), Frankrike (54), Nederländerna (68) och Belgien (71), och det är avsevärt färre än Spanien (194) och Italien (206). De senaste dagarna har de svenska rapporterade dödsfallen ökat kraftigt. Vi vet heller inte hur säkra siffrorna är. I flera länder - om jag förstått det rätt - görs inte alltid Corona-tester på människor som dött i hemmet eller på vårdhem.
Vi håller andan. Och vi är varsamma, med oss själva och med varandra. Hur långt det räcker vet vi inte. Men det räcker en bit på vägen.
Visar inlägg med etikett Göran Rosenberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göran Rosenberg. Visa alla inlägg
2020-04-01
2017-01-27
Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?
Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.
Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.
Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.
Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.
Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.
Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.
Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.
Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.
Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
*
Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.
2014-07-10
Kräv eld upphör i Gaza - nu!
Uppdaterat fredag 11 juli kl 18.10. Ännu syns inget ljus i tunneln när det gäller Israels militära offensiv i Gaza. De palestinska dödstalen fortsätter att stiga - antalet döda beräknas nu uppgå till omkring 100, varav många barn. World Health Organization (WHO) varnar för att den palestinska hälso- och sjukvården är på väg att kollapsa. Fortfarande går det inte att utesluta en israelisk markoperation, vilket med stor säkerhet skulle leda till kraftigt ökade dödstal.
Visst har Israel som alla stater rätt till självförsvar och visst är raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel ett brott mot folkrätten. Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Dödstalen talar för sig själv - ännu har ingen israel dödats av de palestinska raketbeskjutningarna, medan ett hundratal palestsinier dödats. Israels försvar att man "ringer upp" de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv.
Liberala Expressen ger på ledarplats uttryck för min uppfattning i frågan. Expressen fördömer entydigt Hamas agerande och frikänner inte på något sätt Hamas från ansvar. Men tidningens slutsats baserar sig på insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida.
Dödandet måste sluta nu. All kraft bör därför ägnas att få till stånd ett eld upphör i den groteska våldsspiral som pågår.
De konstlade statsgränser som 1:a världskrigets segrarmakter, främst Storbritannien och Frankrike, ritade upp efter det ottomanska imperiets sönderfall håller på att rivas upp. Islamistiska ISIS militära framgångar hotar både Syrien och Irak som självständiga statsbildningar. Nu riktas blickarna mot Jordanien. Många oroar sig för att ISIS skall sprida sina militära aktiviteter även till Jordanien, i syfte att etablera ett kalifat som inbegriper större delen av Mellanöstern.
Utvecklingen är otäck. Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.
I skuggan av den dramatiska händelseutvecklingen i Syrien och Irak genomför Israel en militär operation mot Gaza, med mängder av civila dödsoffer. De kapsejsade fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med syfte att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen mellan Fatah och Hamas och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen. Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militära raider på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Hundratals palestinier fängslades. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza återupptogs raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att eskalera flygangreppen och förbereder i skrivande stund en markoperation i Gaza. Ett åttiotal palestinier har hittills dödats av de israeliska angreppen, varav ett 20-tal uppges vara barn.
Omvärlden måste omedelbart göra kraftfulla ansträngningar för att få till stånd ett eld upphör mellan israeler och palestinier. Raketbeskjutningarna mot Israel är ett brott mot folkrätten och skall upphöra, men Israels reaktioner är grovt oproportionerliga och slår urskillningslöst mot civila och barn. Parterna måste också pressas till att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna. Erfarenheten visar att våldshandlingarna eskalerar när det inte pågår några förhandlingar. Dessutom är förhandlingar ett nödvändigt villkor för att skapa en varaktig och fredlig lösning på konflikten.
Det är lätt att känna uppgivenhet inför det politiska läget i den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på ledarplats om nödvändigheten av en politisk kulturrevolution i Israel. Göran Rosenberg har "tappat hoppet om Israel". Men det är en mänsklig skyldighet att hålla hoppet uppe och ljusen levande. Jag hoppas därför att så många goda krafter som möjligt deltar i de manifestationer mot kriget i Gaza som genomförs på flera håll i landet på lördag.
Visst har Israel som alla stater rätt till självförsvar och visst är raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel ett brott mot folkrätten. Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Dödstalen talar för sig själv - ännu har ingen israel dödats av de palestinska raketbeskjutningarna, medan ett hundratal palestsinier dödats. Israels försvar att man "ringer upp" de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv.
Liberala Expressen ger på ledarplats uttryck för min uppfattning i frågan. Expressen fördömer entydigt Hamas agerande och frikänner inte på något sätt Hamas från ansvar. Men tidningens slutsats baserar sig på insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida.
Dödandet måste sluta nu. All kraft bör därför ägnas att få till stånd ett eld upphör i den groteska våldsspiral som pågår.
*
De konstlade statsgränser som 1:a världskrigets segrarmakter, främst Storbritannien och Frankrike, ritade upp efter det ottomanska imperiets sönderfall håller på att rivas upp. Islamistiska ISIS militära framgångar hotar både Syrien och Irak som självständiga statsbildningar. Nu riktas blickarna mot Jordanien. Många oroar sig för att ISIS skall sprida sina militära aktiviteter även till Jordanien, i syfte att etablera ett kalifat som inbegriper större delen av Mellanöstern.
Utvecklingen är otäck. Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.
I skuggan av den dramatiska händelseutvecklingen i Syrien och Irak genomför Israel en militär operation mot Gaza, med mängder av civila dödsoffer. De kapsejsade fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med syfte att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen mellan Fatah och Hamas och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen. Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militära raider på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Hundratals palestinier fängslades. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza återupptogs raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att eskalera flygangreppen och förbereder i skrivande stund en markoperation i Gaza. Ett åttiotal palestinier har hittills dödats av de israeliska angreppen, varav ett 20-tal uppges vara barn.
Omvärlden måste omedelbart göra kraftfulla ansträngningar för att få till stånd ett eld upphör mellan israeler och palestinier. Raketbeskjutningarna mot Israel är ett brott mot folkrätten och skall upphöra, men Israels reaktioner är grovt oproportionerliga och slår urskillningslöst mot civila och barn. Parterna måste också pressas till att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna. Erfarenheten visar att våldshandlingarna eskalerar när det inte pågår några förhandlingar. Dessutom är förhandlingar ett nödvändigt villkor för att skapa en varaktig och fredlig lösning på konflikten.
Det är lätt att känna uppgivenhet inför det politiska läget i den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på ledarplats om nödvändigheten av en politisk kulturrevolution i Israel. Göran Rosenberg har "tappat hoppet om Israel". Men det är en mänsklig skyldighet att hålla hoppet uppe och ljusen levande. Jag hoppas därför att så många goda krafter som möjligt deltar i de manifestationer mot kriget i Gaza som genomförs på flera håll i landet på lördag.
2009-06-18
Nyfrälsta humanister
De nyfrälsta ateisterna i Förbundet Humanisterna har konstruerat en test med namnet Hur religiös är du? Testet är avslöjande för Humanisternas syn på världen. Testets konstruktion förutsätter nämligen att fundamentalism enbart finns hos dem som tror på Gud och inte hos dem som inte tror på Gud. Jag skall ge ett par exempel.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)