Sweden Stands Apart, skriver New York Times om Sveriges sätt att hantera Corona-smittan. Artikeln illustreras med idylliska bilder på folk som strosar omkring i solen i Gamla Stan i Stockholm. Överhuvudtaget har internationella medier gjort en stor affär av att Sverige inte stängt skolorna eller stängt ner landet på samma sätt som väldigt många andra länder i världen har gjort. I stället har Sverige valt att till stor del förlita sig på frivilliga åtgärder och medborgarnas vilja att följa myndigheternas råd och riktlinjer. Eller att använda sitt folkvett, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det.
I Sverige har regeringens linje hittills haft ett starkt stöd i folkopinionen och över partigränserna. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som med omedelbar verkan vill stänga Sveriges alla förskolor och grundskolor. En del - till exempel vd:n för Tredje AP-fonden Kerstin Hessius - oroar sig över att regeringen kanske har gått för långt och att den ekonomiska skada som de innevarande restriktionerna innebär på sikt kan komma att kosta fler människoliv än de som räddas genom minskad smittspridning. Starka opinionsbildare - som till exempel Peter Wolodarski - argumenterar i stället för att regeringen borde vidta mer kraftfulla åtgärder.
Vem har då rätt? Kommer Sveriges väg att leda till att fler eller färre människor dör i sviterna av Corona-epidemin? Det vet vi naturligtvis inte ännu, vi kan inte veta. De enda jag inte lyssnar på i dessa dagar är de som är tvärsäkra.
När epidemin är över - för så hoppas och tror jag ju att det blir - kommer svaren heller inte att vara självklara. Oavsett som många som då har dött i Sverige kan vi inte med säkerhet veta hur många som hade dött om Sverige vidtagit andra åtgärder.
Det är lätt att i dessa dagar ägna sig åt siffermagi. Statistiksajten Worldometer erbjuder oavbrutna uppdateringar som möjliggör jämförelser mellan alla världens länder angående insjuknanden, dödsfall och tillfrisknanden med avseende på Corona. Vi finner till exempel att Sverige hittills har 24 dödsfall per 1 miljon invånare. Det är ungefär lika många som Österrike (16), Danmark (18), Portugal (18) och Storbritannien (36). Det är något fler än Norge (8) och Tyskland (10). Men det är färre än Schweiz (53), Frankrike (54), Nederländerna (68) och Belgien (71), och det är avsevärt färre än Spanien (194) och Italien (206). De senaste dagarna har de svenska rapporterade dödsfallen ökat kraftigt. Vi vet heller inte hur säkra siffrorna är. I flera länder - om jag förstått det rätt - görs inte alltid Corona-tester på människor som dött i hemmet eller på vårdhem.
Vi håller andan. Och vi är varsamma, med oss själva och med varandra. Hur långt det räcker vet vi inte. Men det räcker en bit på vägen.
Visar inlägg med etikett New York Times. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett New York Times. Visa alla inlägg
2020-04-01
2019-08-13
Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter
I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.
Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.
I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt.
Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.
De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten.
Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.
I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt.
Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.
De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten.
2019-02-17
Den goda människan
Nej, jag vet förstås inte vilka bevekelser som ytterst ligger till grund för borgmästare Jean-René Etchegarays åtgärder i den lilla staden Bayonne i sydvästra Frankrike. Men jag blir glad när jag läser i New York Times om hur han, trots visst motstånd den franska regeringen, ihärdar i att ge skydd åt de afrikanska flyktingar som kommer till Frankrike över gränsen från Spanien.
När Italien nu försöker stänga sina gränser söker sig de flyktingar som tar sig över Medelhavet i stället främst till Spanien. Därifrån tar sig flera vidare till Frankrike, vilket den franska regeringen betraktar med viss oro.
Jean-René Etchegaray ser det som sin uppgift och som sin plikt att ta hand om de flyktingar som söker sig till hans stad. Han vill ge dem ett värdigt liv under den tid de uppehåller sig där. Så han avsätter nu medel ur stadens budget till att inkvartera flyktingarna i gamla militärbaracker, ställer in sängar, ser till att där finns värme och vatten och att där finns mat. Han besöker personligen barackerna flera gånger om dagen.
När Italien nu försöker stänga sina gränser söker sig de flyktingar som tar sig över Medelhavet i stället främst till Spanien. Därifrån tar sig flera vidare till Frankrike, vilket den franska regeringen betraktar med viss oro.
Jean-René Etchegaray ser det som sin uppgift och som sin plikt att ta hand om de flyktingar som söker sig till hans stad. Han vill ge dem ett värdigt liv under den tid de uppehåller sig där. Så han avsätter nu medel ur stadens budget till att inkvartera flyktingarna i gamla militärbaracker, ställer in sängar, ser till att där finns värme och vatten och att där finns mat. Han besöker personligen barackerna flera gånger om dagen.
Jag ser att gränserna stängs för dem. Men för mig har människor fundamentala rättigheter som inte ska trampas på, säger Jean-René Etchegaray, och anspelar på Bayonnes historia som en tillflyktsort för judar som flydde från den spanska inkvisitionen. Han tar en dag i taget. Han får inga extra pengar från den franska regeringen.
Jean-René Etchegarays kritiker har pekat på risken för att Bayonne skulle bli ett nytt Calais, med mängder av flyktingar som tvingas leva under mycket svåra förhållanden. Men än så länge finns det inga tecken på en sådan utveckling.
Vi får väl se hur det slutar. Men Jean-René Etchegaray har i alla fall vunnit en plats i mitt och i många andra människors hjärta. Han har vågat vara god i en tid där godheten är under attack.
2019-01-06
Har högerpopulismen nu nått sitt tak?
Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.
Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.
Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.
För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.
Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.
Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.
För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.
2018-09-06
Svenska valet ett ödesdrama i internationella medier
Omvärldens intresse för det svenska valet är större än vad jag någonsin kan minnas. Mejlboxen och telefonen fylls av förfrågningar om intervjuer och kommentarer - allt från drakar som New York Times, Financial Times och El Pais till mindre tidningar och radiostationer från alla världens hörn. De flesta förfrågningarna har en sak gemensam - de önskar kommentarer kring Socialdemokraternas nedgång och Sverigedemokraternas framgång. Övriga svenska partier är i princip osynliga i den internationella medierapporteringen.
Överlag uppfattas det svenska valet och den föregående händelseutvecklingen av de utländska journalister jag hinner prata med som ett slags dystopiskt ödesdrama. Om inte ens Sverige - öppenhetens, jämlikhetens och toleransens högborg på jorden - förmår hålla stången mot den repressiva extremhögern - ja, vad återstår då? Sverige och det svenska valet blir ett lackmustext på huruvida utvecklingen är deterministisk eller ej. Förmår Sverige stå emot - ja, då finns det hopp. Viker Sverige ner sig - ja, då lägger sig mörkret över ytterligare en bit av Europa. Vilket land ska då kunna stå emot?
Javisst - Sverigedemokraterna har redan genom sin vågmästarställning ett politiskt inflytande i riksdagen. Partiet har också skickligt förmått flera av de övriga partierna att förändra sin politik och sin retorik i till exempel migrationsfrågorna i restriktiv eller till och med repressiv riktning. Men partiet är isolerat och behandlas fortfarande som ett pariaparti av övriga partier.
Kommer de demokratiska politiska partierna även efter valet att förmå hålla emot, eller kommer de att öppna dörren för en normalisering av Sverigedemokraterna? Det vet vi inte ännu. Svaret på frågan ger sig inte av sig själv, utan kommer att vara resultatet av politisk kamp.
Sverigedemokraterna är ju inget vanligt parti. Eller som Anders Ygeman uttryckte det för ett par dagar sedan, när han av en dansk journalist från tidningen Politiken fick frågan varför de svenska Socialdemokraterna inte samarbetade med Sverigedemokraterna: För att Sverigedemokraterna bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Tre dagar kvar till valet. Det gäller att hålla i nu.
Överlag uppfattas det svenska valet och den föregående händelseutvecklingen av de utländska journalister jag hinner prata med som ett slags dystopiskt ödesdrama. Om inte ens Sverige - öppenhetens, jämlikhetens och toleransens högborg på jorden - förmår hålla stången mot den repressiva extremhögern - ja, vad återstår då? Sverige och det svenska valet blir ett lackmustext på huruvida utvecklingen är deterministisk eller ej. Förmår Sverige stå emot - ja, då finns det hopp. Viker Sverige ner sig - ja, då lägger sig mörkret över ytterligare en bit av Europa. Vilket land ska då kunna stå emot?
Javisst - Sverigedemokraterna har redan genom sin vågmästarställning ett politiskt inflytande i riksdagen. Partiet har också skickligt förmått flera av de övriga partierna att förändra sin politik och sin retorik i till exempel migrationsfrågorna i restriktiv eller till och med repressiv riktning. Men partiet är isolerat och behandlas fortfarande som ett pariaparti av övriga partier.
Kommer de demokratiska politiska partierna även efter valet att förmå hålla emot, eller kommer de att öppna dörren för en normalisering av Sverigedemokraterna? Det vet vi inte ännu. Svaret på frågan ger sig inte av sig själv, utan kommer att vara resultatet av politisk kamp.
Sverigedemokraterna är ju inget vanligt parti. Eller som Anders Ygeman uttryckte det för ett par dagar sedan, när han av en dansk journalist från tidningen Politiken fick frågan varför de svenska Socialdemokraterna inte samarbetade med Sverigedemokraterna: För att Sverigedemokraterna bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Tre dagar kvar till valet. Det gäller att hålla i nu.
2018-04-13
Hur kunde det gå så illa? Om Svenska Akademiens kollaps
Svenska Akademien kollapsar mitt framför ögonen på oss. Det är en absurd och djupt tragisk händelse. Händelseutvecklingen skadar Nobelpriset i litteraturs status och kan även fläcka ner Sveriges rykte i världen.
Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.
1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.
Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.
2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.
Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men ingen kan väl tvivla på de patriarkala strukturer som alltför länge haft en hemvist i Svenska Akademien. "Brevets innehåll framstod inte som viktigt", säger tidigare ständige sekreteraren Sture Allén om varför han inte ens svarade när en kvinna tillskrev honom och berättade att hon utsatts för sexuella trakasserier. "Hade du väntat dig det, lilla vän?", säger akademiledamoten Göran Malmqvist till en kvinnlig journalist från Aftonbladet när han vägrar kommentera hennes frågor om att han skulle ha hotat skada karriären för hustrun till en kinesisk poet som han låg i fejd med. Svenska Akademien har just nu 11 aktiva ledamöter. Åtta av dessa är män med en medelålder på drygt 76 år. Gubbvälde. I dag bär vi alla knytblus.
3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.
Hur ska då Svenska Akademien kunna rekonstrueras? De som nu är kvar och dominerar i Svenska Akademien uppvisar tyvärr inga som helst tecken på att själva vara tillräckligt kompetenta för uppgiften. Jag skulle gärna se en krisgrupp med ett exekutivt uppdrag sammansatt mellan till exempel Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.
Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.
1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.
Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.
2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.
3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.
*
2017-11-02
Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?
Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
*
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
2016-06-30
Sonny Liston och jag
I morgon, 1 juli 2016, är det på dagen 50 år sedan Sonny Liston efter mer än ett års frånvaro gjorde comeback i boxningsringen och inför 11 677 åskådare på Johanneshovs isstadion besegrade tyske mästaren Gerhard Zech på KO i sjunde ronden. Sonny Liston, den förre världsmästaren i tungviktsboxning, hade i två tidigare matcher 1964 och 1965 under något oklara omständigheter förlorat såväl sin tungviktstitel som en revanschmatch mot Cassius Clay/Muhammed Ali. (Cassius Clay kungjorde sitt namnbyte till Muhammed Ali dagen efter att han tagit tungviktstiteln från Sonny Liston den 25 januari 1964.)
Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.
Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.
Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)
Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft. Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.
Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.
Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.
Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.
Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.
Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)
Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft. Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.
Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.
Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.
2015-11-05
Näthat och personligt ansvar
I Sverige pågår en diskussion om vilken betydelse hatsajter som Avpixlat och annat näthat mot flyktingar har för attackerna mot flyktingförläggningar. De som sätter eld på flyktingförläggningar agerar inte i ett vacuum. På nätet hejas de på av högerextrema flyktinghatare, de uppmuntras att fortsätta och bränderna hyllas. Det är avskyvärt.
I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.
Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".
Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.
Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.
Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.
Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.
I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.
Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".
Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.
Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.
Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.
Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.
2014-01-02
Tiden är ingenting. Om Aftonbladets nya debattsatsning
För ett par dagar sedan fick jag ett brev från International New York Times som berättade att tidningen inte längre kommer att tryckas i Sverige och att jag som prenumerant därför inte längre kommer att få ett exemplar av tidningen distribuerat till mig på publiceringsdagen. I stället hänvisas jag till tidningens digitala upplaga eller till en papperstidning från föregående dag.
Det var lite synd det där med New York Times. Visserligen bejakar jag digitaliseringen och vet vart vi är på väg. Men jag är fortfarande svag för pappersformatet. Min mamma jobbade på Pressbyrån och som anställd fick hon låna hem hela tidningssortimentet. Jag är i princip uppfödd på papperstidningar, och sådant sitter i.
Svenska Dagbladet började för ett par veckor sedan publicera hela morgondagens papperstidning digitalt för sina prenumeranter redan kl 22.00 på kvällen. Det var ett skickligt drag. Svenska Dagbladets främsta konkurrent Dagens Nyheter riskerar plötsligt att hamna offside på kvällskvisten, då Svenska Dagbladets färska nyheter ohotat får genomslag i kvällens nyhetsflöde. Jag skulle tro att Dagens Nyheter snart följer efter, med någon motsvarande lösning.
Tiden är ingenting, påstås det ibland. Digitaliseringen har inneburit att ord som morgontidning och kvällstidning förlorar sin betydelse. Morgontidningar kommer ut på kvällen och kvällstidningar kommer ut på morgonen. Vi lever i en värld där nyheter produceras och publiceras dygnet runt och där publiceringsplattformarna spränger sina ramar. Även ordet "tidning" riskerar att snart bli daterat.
Ett ytterligare steg i denna utveckling togs idag när Aftonbladet meddelade att tidningen nu gör om sin debattsida. Samtliga debattartiklar kommer att publiceras online innan de trycks och kommer i papperstidningen dagen efter. Tempot skruvas upp eftersom repliker till debattartiklarna kommer att kunna publiceras samma dag. Antalet publicerade debattartiklar online kommer att öka kraftigt. Aftonbladet Debatt kommer också att producera egna TV-program där dagens viktigaste debattartiklar skall kunna diskuteras på kvällen. Det är en stark uppgradering av det digitala och en motsvarande nedgradering av pappersformatet.
Jag tycker Aftonbladets satsning är spännande och den ligger helt rätt i tiden. Genom digitaliseringen har tempot i debatten trissats upp och det har blivit viktigare att kunna fånga momentum. Jag ser emellertid också några risker i projektet. För det första innebär det ökade tempot ökad risk för ytlighet i debatten. Eftertanke och djupsinnig analys kan få stryka på foten till förmån för snabbhet och tillgänglighet. För det andra innebär det ökade antalet debattartiklar inte nödvändigtvis att debatten blir bredare eller bättre. Kanske blir det samma gamla debattörer som nu får ytterligare en plattform att publicera sig på. Eller kanske blir det ett ökat antal artiklar av debattörer som inte är så intressanta eftersom de inte har så mycket nytt att säga - hur många argument finns det egentligen? För det tredje finns det en risk att mängden debattartiklar bara blir ett brus där alla talar om allting och där ingenting egentligen sätter avtryck. Hur skall man i detta ständiga brus kunna identifiera det unika, det som är på allvar och verkligen betyder något?
Men i grunden är jag positiv till Aftonbladets satsning. Digitaliseringen förändrar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Den som spjärnar emot blir snabbt hopplöst efter. Samtidigt gäller det att värna kvalitet och djup. Det skall bli spännande att se hur Aftonbladets nye debattchef Ehsan Fadakar hanterar dessa risker och utmaningar.
Det var lite synd det där med New York Times. Visserligen bejakar jag digitaliseringen och vet vart vi är på väg. Men jag är fortfarande svag för pappersformatet. Min mamma jobbade på Pressbyrån och som anställd fick hon låna hem hela tidningssortimentet. Jag är i princip uppfödd på papperstidningar, och sådant sitter i.
Svenska Dagbladet började för ett par veckor sedan publicera hela morgondagens papperstidning digitalt för sina prenumeranter redan kl 22.00 på kvällen. Det var ett skickligt drag. Svenska Dagbladets främsta konkurrent Dagens Nyheter riskerar plötsligt att hamna offside på kvällskvisten, då Svenska Dagbladets färska nyheter ohotat får genomslag i kvällens nyhetsflöde. Jag skulle tro att Dagens Nyheter snart följer efter, med någon motsvarande lösning.
Tiden är ingenting, påstås det ibland. Digitaliseringen har inneburit att ord som morgontidning och kvällstidning förlorar sin betydelse. Morgontidningar kommer ut på kvällen och kvällstidningar kommer ut på morgonen. Vi lever i en värld där nyheter produceras och publiceras dygnet runt och där publiceringsplattformarna spränger sina ramar. Även ordet "tidning" riskerar att snart bli daterat.
Ett ytterligare steg i denna utveckling togs idag när Aftonbladet meddelade att tidningen nu gör om sin debattsida. Samtliga debattartiklar kommer att publiceras online innan de trycks och kommer i papperstidningen dagen efter. Tempot skruvas upp eftersom repliker till debattartiklarna kommer att kunna publiceras samma dag. Antalet publicerade debattartiklar online kommer att öka kraftigt. Aftonbladet Debatt kommer också att producera egna TV-program där dagens viktigaste debattartiklar skall kunna diskuteras på kvällen. Det är en stark uppgradering av det digitala och en motsvarande nedgradering av pappersformatet.
Jag tycker Aftonbladets satsning är spännande och den ligger helt rätt i tiden. Genom digitaliseringen har tempot i debatten trissats upp och det har blivit viktigare att kunna fånga momentum. Jag ser emellertid också några risker i projektet. För det första innebär det ökade tempot ökad risk för ytlighet i debatten. Eftertanke och djupsinnig analys kan få stryka på foten till förmån för snabbhet och tillgänglighet. För det andra innebär det ökade antalet debattartiklar inte nödvändigtvis att debatten blir bredare eller bättre. Kanske blir det samma gamla debattörer som nu får ytterligare en plattform att publicera sig på. Eller kanske blir det ett ökat antal artiklar av debattörer som inte är så intressanta eftersom de inte har så mycket nytt att säga - hur många argument finns det egentligen? För det tredje finns det en risk att mängden debattartiklar bara blir ett brus där alla talar om allting och där ingenting egentligen sätter avtryck. Hur skall man i detta ständiga brus kunna identifiera det unika, det som är på allvar och verkligen betyder något?
Men i grunden är jag positiv till Aftonbladets satsning. Digitaliseringen förändrar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Den som spjärnar emot blir snabbt hopplöst efter. Samtidigt gäller det att värna kvalitet och djup. Det skall bli spännande att se hur Aftonbladets nye debattchef Ehsan Fadakar hanterar dessa risker och utmaningar.
2013-03-17
Från nödvändighet till hobby? USA och den israelisk-palestinska konflikten
I morgon måndag väntas Israels nya regering under ledning av Benjamin Netanyahu bli klar. Regeringen är en koalition mellan Netanyahus eget Likudparti, de kraftigt högerinriktade och bosättarvänliga partierna Habayit Hayehudi och Yisrael Beiteinu, det lätt populistiska mittenpartiet Yesh Atid och Tzipi Livnis mittenorienterade Hatnuah.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
2013-01-19
Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar
Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)