2019-01-06

Har högerpopulismen nu nått sitt tak?

Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.

Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.

Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.

För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.

4 kommentarer:

Anonym sa...

"För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte." skriver Ulf. De kommentarer jag ser från EU-länder är ganska samstämmiga om att populistpartierna kommer att bli de stora vinnarna i EU-valet. Förlorarna väntas bli de konservativa och framför allt socialdemokraterna. Även den liberala gruppen väntas öka.
Populismens (höger- och vänsterextremismens) grogrund är makthavare som talar till "folket" i stället för med "folket". Jag läste om två nyårstal. Det ena av Macron som för ett år sen var liberalernas hjälte men nu bl a pga av sin arrogans har uppenbara svårigheter och som talade TILL fransmännen. Det andra var av Legas Salvini som bl a tack vare att han talade MED italienarna har ökat kraftigt i opinionen sen valet och har stöd av en tredjedel av medborgarna. Det är förstås sorgligt med tanke på vilken politik de står för (även om ingen av dem är min direkta favorit så är ju Macron utan tvekan att föredra.)
I Sverige hittar vi samma mönster. Länge (och delvis fortfarande) ansågs, bl a på denna blogg den ökande oron som många gav uttryck för hjärnspöken utan förankring i verkligheten. (En förklaring kan förstås vara att de som såg hjärnspöken inte lever i de oroligas verklighet.)
Så huvudorsaken till populismens framväxt bör rimligen vara att makthavarna inte adresserar de problem som många medborgare upplever. Den enskilt viktigaste orsaken i Europa är tveklöst migrationspolitiken. Och den kommer att vara avgörande för populismens utveckling. Om Ulfs linje vinner i Europa ser det dystert ut.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

När de pol. konflikterna blir
socio-kulturella har vänstern
inga bra svar. Vänsterns livsluft
är socio-ekonomiska konflikter.
(Goodhart)

Anonym sa...

Håller med Klas. Orsaken bakom att Sd är på väg att bli Riksdagens 2a största parti beror på något. Att somliga politiker sätter egna mål framför uppdragsgivarens, om inte politiken levererar kommer dessa i en demokrati att bytas ut. Det är inte väldigt svårt att förstå. Fp har blivit ett litet smalt elitistiskt parti efter 70-talet, sedan blev avknopparna Mp lika smala och elitistiska, och sedan blev det kamp om Mps gunst, och ja se då blev Sossarnas vänsterflygel och Vp väldigt identitetspolitisk, dvs liberal, och sedan skulle C in i samma fålla. Lite trångt kan man tycka, och fältet fritt för andra att tälja guld. Väljarna lever i verkligheten, alltså väljarnas verklighet gäller, poltikerna lever i en annan "upplyst" värld och konkurrerar med andra "upplysta" och det är väl det som är en av fördelarna med demokrati. Makt är rätt, och den offentliga makten utövas ytterst av folket, i vart vart fall enligt regeringsformen :-) Det är inget att oja sig över, inget att kverulera om, navigerar våra "folkvalda" fel, så byts de ut mot några som till synes har ett mer lyhört öra mot marken. Hanterar politiker migration rätt kan det gå bra, hanteras migration fel, går det åt helvete, och i Sverige kanske måhända att herrejössesliberalerna och delar av vänstern kan ha underskattat de psocioekonomiska problem som uppstår om migration hanteras en smula högmodigt. Hur det kan komma sig att HJ-liberalerna, DN-liberalerna och ID-vänstern går i samma fälla, är en annan outgrundlig fråga, helt olika mål, men i grunden samma medel innebär att någon av parterna har tänkt ordentligt fel. S.W

Jonas Devantier sa...

Anrop från andra sidan sundet! Här har Dansk Folkeparti byggt sin maktapparat och blivit den mest inflytelserika politiska kraften på precis kritiken av pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Vi har fortfarande lång väg att vandra på mörkrets stig.