Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Sweden Stands Apart. Som så ofta.

Sweden Stands Apart, skriver New York Times om Sveriges sätt att hantera Corona-smittan. Artikeln illustreras med idylliska bilder på folk som strosar omkring i solen i Gamla Stan i Stockholm. Överhuvudtaget har internationella medier gjort en stor affär av att Sverige inte stängt skolorna eller stängt ner landet på samma sätt som väldigt många andra länder i världen har gjort. I stället har Sverige valt att till stor del förlita sig på frivilliga åtgärder och medborgarnas vilja att följa myndigheternas råd och riktlinjer. Eller att använda sitt folkvett, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det.

I Sverige har regeringens linje hittills haft ett starkt stöd i folkopinionen och över partigränserna. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som med omedelbar verkan vill stänga Sveriges alla förskolor och grundskolor. En del - till exempel vd:n för Tredje AP-fonden Kerstin Hessius - oroar sig över att regeringen kanske har gått för långt och att den ekonomiska skada som de innevarande restriktionerna innebär på sikt kan komma att kosta fler människoliv än de som räddas genom minskad smittspridning. Starka opinionsbildare - som till exempel Peter Wolodarski - argumenterar i stället för att regeringen borde vidta mer kraftfulla åtgärder.

Vem har då rätt? Kommer Sveriges väg att leda till att fler eller färre människor dör i sviterna av Corona-epidemin? Det vet vi naturligtvis inte ännu, vi kan inte veta. De enda jag inte lyssnar på i dessa dagar är de som är tvärsäkra.

När epidemin är över - för så hoppas och tror jag ju att det blir - kommer svaren heller inte att vara självklara. Oavsett som många som då har dött i Sverige kan vi inte med säkerhet veta hur många som hade dött om Sverige vidtagit andra åtgärder.

Det är lätt att i dessa dagar ägna sig åt siffermagi. Statistiksajten Worldometer erbjuder oavbrutna uppdateringar som möjliggör jämförelser mellan alla världens länder angående insjuknanden, dödsfall och tillfrisknanden med avseende på Corona. Vi finner till exempel att Sverige hittills har 24 dödsfall per 1 miljon invånare. Det är ungefär lika många som Österrike (16), Danmark (18), Portugal (18) och Storbritannien (36). Det är något fler än Norge (8) och Tyskland (10). Men det är färre än Schweiz (53), Frankrike (54), Nederländerna (68) och Belgien (71), och det är avsevärt färre än Spanien (194) och Italien (206). De senaste dagarna har de svenska rapporterade dödsfallen ökat kraftigt. Vi vet heller inte hur säkra siffrorna är. I flera länder - om jag förstått det rätt - görs inte alltid Corona-tester på människor som dött i hemmet eller på vårdhem.

Vi håller andan. Och vi är varsamma, med oss själva och med varandra. Hur långt det räcker vet vi inte. Men det räcker en bit på vägen.

Hur stöttar Sverige bäst Gui Minhai?

Den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai dömdes i måndags av en kinesisk domstol till 10 års fängelse för att ha fört statshemligheter till utlandet. I domen uppges också att Gui Minhai frivilligt har avsagt sig sitt svenska medborgarskap för att åter bli kinesisk medborgare.

Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".

Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.

Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.

Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.

Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige  mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan växer - stoppa utvisningarna nu!

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan saknar motstycke. Så skrev Dagens Nyheter igår, och redovisade en FN-rapport med skrämmande läsning. På bara tre månader - mellan juli och september i år - har 1 174 civila dödats och 3 139 skadats i Afghanistan, en ökning med hela 42 procent jämfört med föregående år. Sammantaget har 2 563 civila dödats och 5 676 skadats i år. Cirka 41 procent av dem är kvinnor och barn.

Och i skrivande stund meddelar nyhetsbyråerna att över 60 personer dödades i ett nytt bombdåd mot en moské i Afghanistan.

Afghanistan framstår som ett krigets och terrorns helvete på jorden. Och bedömare ser ingen ljusning - tvärtom förväntas det bli värre innan det blir bättre.

Sverige är ett av världens rikaste, tryggaste och bästa land att leva i - hur man än mäter. Det är inte värdigt Sverige att fortsätta utvisa unga människor till skräcken Afghanistan. Det är inte ett sådant land vi vill vara. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas - de borde stoppas nu!

Har högerpopulismen nu nått sitt tak?

Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.

Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.

Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.

För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.

Armand Duplantis och svenskheten

Det var en enastående upplevelse att i söndags via tv och radio följa 18-årige Armand Duplantis väg till EM-guld i stavhopp. När han tog 5.95 var jag andlös, när han tog 6.00 nöp jag sönder vänsterarmen och när han med god marginal till ribban också tog 6.05 grät jag nästan i tv-soffan. Duplantis presterade en idrottslig bragd i ordets mest genuina betydelse, och mina tankar går närmast till Bernt Johanssons OS-guld vid herrarnas linjelopp i cykel i Montreal den 26 juli 1976. (Ja, ett OS-guld smäller förstås högre än ett EM-guld - men som bragd betraktat finns det stora likheter.)

Armand Duplantis makalösa prestation gjorde mig lycklig, som idrottsintresserad och som svensk. Jag tycker att Armand Duplantis så tydligt gestaltar det absurda i Sverigedemokraternas syn på på svenskheten. Sverigedemokraterna vill ju enligt sitt migrationspolitiska inriktningsprogram att medborgarskap "endast bör innehas i en enskild stat" och att den enskilde individen helst bör avsäga sig sitt ena medborgarskap. Armand Duplantis har en amerikansk pappa och en svensk mamma och dubbla medborgarskap. Är han då svensk eller amerikan - eller båda? För mig blir det en så ointressant fråga.

Sverigedemokraternas syn på det dubbla medborgarskapens nackdelar kan kopplas till partiets syn på "lojalitet" som ett nödvändigt villkor för att få vara en riktig svensk. Vad nu lojalitet kan innebära i detta sammanhang - att Duplantis skulle undvika att göra sitt bästa om han i ett VM eller OS mötte amerikanska medtävlare?

Så lycka till Armand Duplantis, i livet och med ditt fortsatta tävlande. Jag hoppas att du får bragdguldet redan i år (Sarah Sjöström har ju redan fått det två gånger) och en gång till när du vinner OS-guld i Tokyo 2020.

Jag noterar för övrigt att Armand Duplantis inte talar svenska. I min värld är han precis lika mycket svensk ändå.

Sverige - vårt växande hem!

Sverige är vårt växande hem, för mig och för så många andra människor. Jag älskar Sverige och älskar efter förmåga alla andra människor som bor tillsammans med mig i detta underbara land. Vi blir fler och fler, och det gör mig glad.

Vi som bor här är förstås väldigt olika. Vi är långa och korta, unga och gamla, fattiga och rika. En del står till vänster, andra till höger. En del är troende, andra är agnostiker, en del är ateister. Många är födda i Sverige, andra är födda i ett annat land. Men det som förenar oss är att vi lever tillsammans i vårt växande hem som bär namnet Sverige.

När jag tänker på Sverige som vårt gemensamma hem blir jag ledsen och arg när människor som jag delar hem med behandlas illa eller osynliggörs. Inför Påskhelgen presenterades Lagrådets kritik av den rödgröna regeringens förslag att ge 9 000 ensamkommande ungdomar en ny möjlighet att få stanna och bygga sig en framtid i Sverige. Lagrådets yttrande skapade osäkerhet om förslaget verkligen skulle kunna genomföras och yttrandet blev en stor nyhet i medierna.

Men nyhetsförmedlingen kretsade enbart om de inrikespolitiska konsekvenserna av Lagrådets kritik. Hur påverkade kritiken bilden av Socialdemokraternas regeringsduglighet? Hur påverkades samarbetet i regeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Hur skulle Centerpartiet ställa sig? Vilka var de inrikespolitiska vinnarna och förlorarna?

Ingenstans i medierna uppmärksammades den ångest och frustration som de 9 000 unga människor som berördes av förslaget drabbades av. Skulle de verkligen få den förnyade chansen att stanna i vårt växande hem som de hoppats på och längtat efter? Eller skulle de i stället tvångsutvisas till krigets och eländets Afghanistan?

Medierapporteringen och kommentarerna fokuserade enbart på det politiska spelet. Inget ledande nyhetsmedia gav röst åt någon av de  9 000 ungdomar som drabbas så hårt om förslaget inte går igenom. Tystnaden var ett osynliggörande av så många unga människors oro och ångest.

(Man ska aldrig säga aldrig. Det är möjligt att något ledande nyhetsmedia uppmärksammade dessa utsatta människors situation, och att detta gick mig förbi. Men dessa inslag präglade i vilket fall inte nyhetsrapporteringen som helhet.)

När jag tänker på Sverige som vårt växande hem kommer tankarna osökt till Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928: Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Dessa ord tar jag med mig in i den stundande valrörelsen och i mina bidrag till bygget av vårt gemensamma, växande vackra hem som heter Sverige.

I Sverige skakar vi hand och talar svenska. Eller?

I Sverige talar man svenska. (Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i sitt jultal 15 december 2017.)

I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)

Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska,  meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.

Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?

På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.

Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.

Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.

Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Alla talar om "svenska värderingar". Men finns dom?

Plötsligt talar alla om vikten av att värna "svenska värderingar". Men finns det några sådana? Och vilka är dom i så fall?

"Vi backar aldrig från svenska värderingar." Så löd rubriken på Stefan Löfvens debattartikel i Aftonbladet i dag. I artikeln skriver statsministern: Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt. Sverige är ett modernt och fritt land där rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är centrala värderingar.

Svenska värderingar var också huvudtemat i moderatledaren Anna Kinberg Batras sommartal på Mosebacke på Nationaldagen i år. I talet pekade Kinberg Batra bland annat ut religionsfrihet, demokrati, jämställdhet, tolerans, att göra rätt för sig, att inte lämna någon utanför, samarbete samt ordning och reda som svenska värderingar.

Risken är uppenbar att vi fyller begreppet "svenska värderingar" med allt vi tycker är bra och som ingen är emot. Vem är till exempel emot "rättvisa", "att göra rätt för sig" eller "jämlikhet"?

Det är också oklart om "svenska värderingar" är de värderingar som i dag dominerar det svenska samhället, eller om det är värderingar som på något sätt har sitt ursprung i Sverige eller är specifika för Sverige. Kan en tysk ha svenska värderingar? Kan en svensk ha franska värderingar? Eller turkiska värderingar? Har varje "folk" sina egna värderingar? Är "svenska värderingar" egentligen bara en omskrivning för upplysningstänkandet?

Många frågor blir det.

Sverige och det svenska står just nu i fokus för debatten. Under våren har uttrycket "den svenska modellen" använts flitigt av partiledare och andra politiker. På Socialdemokraternas 1 maj-märke i år förekom för första gången någonsin ordet "Sverige", i parollen "Tillsammans för Sverige".

Tala gärna om Sverige, den svenska modellen och om svenska värderingar. Men gör det utifrån insikten om att debatten egentligen handlar om något annat och något större. Debatten handlar om vilka vi är och framför allt om vilka vi vill vara. Frågan väcks sannolikt i tider som präglas av osäkerhet och av förändring.

Andreas Johansson Heinö har tidigare skrivit intressant i ämnet här.

Nationaldag i mångfaldens tecken

I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på separata tider i en allmän simbassäng i Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.

I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.

Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.

Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.

På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.

Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.

Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.

Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.

Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.

Jag älskar Sverige. Men bevare mig för Jimmie Åkesson och hans självutnämnda "Sverigevänner"

Jag älskar Sverige.

Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit  längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt "det goda livet" mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen

Visst finns här allvarliga samhällsproblem - arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.

Jag älskar Sverige.

Om jag fick välja vilket land som helst i världen där jag själv eller mina barn skulle födas - och utan att på förhand veta vilken samhällsklass jag skulle tillhöra eller vilken färg min hy skulle ha - så skulle jag utan tvivel välja Sverige.

Jag älskar Sverige.  

Jimmie Åkesson påstår att han är "Sverigevän" och att han också älskar Sverige. Efter att ha lyssnat på hans sommartal i Sölvesborg i dag har jag svårt att tro honom - för mig framstår han snarare som en Sverigehatare. I sitt tal förtalar han och ger en nidbild av Sverige.

Enligt Åkesson har det svenska samhället fullständigt "raserats" och Sverige idag är ett "kaos av våld, splittring och segregation". Landet plågas av "vanstyre", "maktmissbruk" och "verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp". Detta "splittrade, segregerade kaossamhälle".

Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.

När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i före­byggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.

Jag älskar Sverige.

Jag blir upprörd när självutnämnda "Sverigevänner" kletar ner mitt land med sitt hat och sitt förakt. 

Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).