Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Hur rädd är du för Getsemane?

Alla har vi våra mörka rum, eller mörkrum som Nils Ferlin kallade det i sin dikt Getsemane ur samlingen Goggles från 1938. (Det slår mig att i dag tror väl alla att Goggles har något med Google att göra.)

Ferlins dikt - som återges nedan - är dubbelbottnad. Å ena sidan Getsemane som det mörka rum - ett slags väntrum - där vi människor förtärs av den ångest och skräck och obeslutsamhet som är vår följeslagare här på jorden. Å andra sidan Getsemane som det mörkrum där vi likt en fotograf skapar de klara bilder som är nödvändiga för att vi skall förmå finna mening i vår tillvaro och för att vi skall kunna sätta avtryck. Bilderna av det mörka rummet och mörkrummet är inte ömsesidigt uteslutande, tvärtom förstärker de varandra och nödvändiggör varandra. Ferlin var nog mer av en dialektiker än vad han själv var medveten om.

Alla har vi våra Getsemane, våra mörka rum och mörkrum. En del av av oss vistas säkert i mörkare rum än andra. Vår oundkomliga vistelse i dessa rum förenar oss som människor. Men Ferlin gör en poäng av att det som skiljer oss åt som människor är hur vi förmår hantera tillvaron i dessa rum. Skräms vi av mörkret, kanske blundar för att låtsas att det egentligen är ljust i rummet? Eller brukar vi mörkret för att skapa de skarpa bilder som kan ge både oss själva och andra det mod och den beslutsamhet som vi behöver för att våga vara människor och förmå göra det som vi vet att vi borde göra?

De som av Getsemanes mörker skräms till likgiltighet och passivitet möts av Ferlin inte av förakt, men väl av en slags avfärdande sorgsamhet: Till aska kom han men aldrig brand, och månen ler åt hans tomma hand. Ferlins syn på sitt eget konstnärskap innehöll både självkänsla och självförakt. Självkänsla i det att han såg vilka kvaliteter som präglade det han åstadkom, självförakt i det att han såg vad han aldrig kunde åstadkomma.

Bild: Bertil Hladisch 
Oftast var det sorgen över det han inte kunde åstadkomma som präglade hans sinneslag. Han var en så liten och klen artist, lyder inledningsmeningen i Getsemane. Just för att Ferlin såg sig som "en så liten och klen artist" kunde han kombinera sin kamp i Getsemane med en villkorslös kärlek och gemenskap med alla dessa sina minsta, de som kom till aska men aldrig brand.

I dag tänker jag på Jesus natt i Getsemane inför det ohyggliga och det oundvikliga som väntade honom. Hans kamp i Getsemane ger mig styrka och kraft att försöka skapa de bilder jag har kapacitet att skapa, att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman.

Med dessa rader och med Nils Ferlins dikt nedan önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk.



GETSEMANE 
 

Han var en så liten och klen artist

att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2

en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé

ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram

för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,

får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt

av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,

men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand

och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane

har ingenting alls att få eller ge.