Margot Wallström och hennes politiska arv

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör.

Så kommer jag att minnas Margot Wallströms gärning som utrikesminister. Margot Wallström profilerade Sverige som ett land med feministisk utrikespolitik, vilket har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sverige blev också det första EU-land som erkände staten Palestina. Margot Wallström var också en drivande kraft i det framgångsrika arbetet med att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Däremot blev det en besvikelse för Margot Wallström och för svensk utrikespolitik att ingen annan EU-stat följde Sveriges exempel och erkände Palestina. Det blev också en besvikelse att det inte gick att skapa tillräckliga förutsättningar för att Sverige skulle underteckna FN:s avtal om ett kärnvapenförbud.

Nu får vi se vem som kommer att efterträda Margot Wallström som utrikesminister. Jag tror att det blir en person med tung politisk erfarenhet, som fortsätter att profilera Sverige som en stat med en feministisk utrikespolitik och som inte är kontroversiell inom partiet. Det finns flera personer att välja mellan. Två av dem är Ann Linde och Annika Söder.

Ja, Sverige borde ha skrivit på kärnvapenförbudsavtalet. Men bra att nedrustningsfrågorna prioriteras framåt.

I dag meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige i nuläget inte undertecknar FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Det tycker jag är synd. Konventionen har sina brister (till exempel relationen till icke-spridningsfördraget NPT). Men bristerna är inte värre än att Sverige hade kunnat underteckna och samtidigt arbeta för att förbättra konventionen. Ett svenskt undertecknande hade stärkt konventionen och stärkt den internationella kampen mot kärnvapen.

Sverige har en profil att vara ledande i det internationella arbetet mot kärnvapen. Därför är det positivt att Margot Wallström visar på andra vägar för Sverige att stärka det internationella arbetet mot kärnvapen. Sverige ansluter sig nu som observatör till konventionen, vilket ger goda möjligheter att bidra till förbättringsarbetet. Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning och främjar bildandet av ett internationellt FN-sekretariat om nedrustning, som har till uppgift att följa efterlevnaden av nedrustningslöften. Överhuvudtaget ska Sverige nu kraftsamla för resultat inom det viktiga nedrustning och icke-spridningsfördraget NPT.

Dessa åtgärder är jättebra. Men det hade varit ännu bättre om de kompletterats med ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudskonventionen.

Det är också bra att regeringen inte påstår att ett svenskt undertecknande skulle stå i vägen för dagens svenska utrikes- och säkerhetspolitik. En del har ju anfört att Sveriges pågående militära samarbeten skulle påverkas negativt om Sverige undertecknade avtalet. Jag har hittills inte sett någon trovärdig argumentation för att så skulle vara fallet, och jag ser därför positivt på att Margot Wallström inte använde det argumentet som stöd för Sveriges ställningstagande.

Nu gäller det att intensifiera opinionsbildning och mobilisering till stöd för för Sveriges fortsatta arbete för nedrustning och fred. Kampen mot kärnvapen har ett brett folkligt stöd. Jag hoppas och tror att en sådan opinionsbildning och mobilisering ska kunna lägga grunden till en förbättrad konvention och att Sverige inom kort ansluter sig.

Glädjande nyheter om de svenska barnen i Syrien!

Flera medier rapporterar att sju svenska föräldralösa barn efter IS-terroristen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales lämnat lägret al-Hol i norra Syrien och nu befinner sig i Irak. Detta är oerhört glädjande. De sju barnen får nu möjlighet till kvalificerad läkarvård och via vår diplomatiska beskickning i Erbil kunna komma hem till Sverige.

Ingenting är klart innan det är klart. Man jag har hela tiden litat på att utrikesdepartementet och Margot Wallström gjort sitt yttersta för att rädda barnen från lägret och så snart som möjligt få hem den till Sverige igen. Frågan har aldrig varit enkel. Säkerhetsaspekter, folkrätt och lokala maktförhållanden måste hanteras på ett sätt som kräver skicklighet, uthållighet och mod.

Processen inte stanna av. De sju barn som nu får möjlighet att komma till Sverige har nog haft nytta av att deras morfar Patricio Galves funnits på plats i området och på olika sätt drivit deras sak. Men det finns många andra barn med svenskanknytning kvar i lägret al-Hol. Jag förutsätter att utrikesdepartementet nu arbetar vidare även med dessa barn, för att ge dem humanitär hjälp och när förutsättningar finns även ta dem till Sverige.

Jag är också glad att dessa sju barn bidragit till att ge alla föräldralösa barn till IS-terrorister ett ansikte. Länge gömdes dessa barns mänsklighet undan av det anonyma och stigmatiserande uttrycket "IS-barn". I dag använder nästan inga seriösa medier längre detta uttryck. Barnen är unika individer och inga av dem har någon skuld i deras föräldrars brott. Då ska de heller inte benämnas på ett sätt som för att de förknippas med en terrororganisation.

Svenska medier: Sluta använda det stigmatiserande, avhumaniserande uttrycket "IS-barn"

Sverige kan få förfrågan om IS-barn, rapporterar Ekot. IS-barnen ska föras hem till Sverige, skriver Expressen. Ingen kurdisk förfrågan om IS-barn, skriver Aftonbladet.

IS-barn? Ett så oerhört stigmatiserande och avhumaniserade uttryck. Jag begriper inte att svenska medier aningslöst (?) väljer att använda detta uttryck - särskilt i en situation där dessa barns liv står på spel och där debattörer beskriver barnen som "tidsinställda bomber" och som ett hot mot det svenska samhället om de får återvända hem.

I ett oerhört kraftfullt reportage berättar Lotta Härdelin och Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om under vilka ohyggliga villkor dessa små barn lever i fångläger i Syrien. Läs det gärna - om inte annat så för dessa barns skull.

Självklart har Sverige ett ansvar för de barn i lägren som har en koppling till oss. Många av dem är föräldralösa och riskerar att dö inom en mycket snar framtid. Jag är glad att Margot Wallström igår flyttade fram de svenska positionerna och markerade att barnen måste få den hjälp de behöver och om det är möjligt komma till Sverige. (Och nej, det är inte Margot Wallström som talar om "IS-barn", det är Svenska Dagbladets rubriksättare...) "Det var en signal i rätt riktning", säger Rädda Barnens Sverigechef Olof Mattsson om Margot Wallströms uttalande och tillägger att det behövs ytterligare förtydliganden och ett snabbt svenskt agerande.

Så sluta tala om "IS-barn". Intensifiera arbetet med att hjälpa dessa barn och ge dem en möjlighet att få komma till Sverige.

Ingen svensk vapenexport till Brunei!

I dag införde det lilla sultanatet Brunei nya, skärpta lagar där till exempel homosexualitet eller otrohet kan straffas med döden genom stening. Även våldtäkt och rån kommer att kunna ge dödsstraff och stöld kan straffas med att händer och fötter huggs av. Sultanen och envåldshärskaren Hassanal Bolkiah har styrt landet ända sedan 1967 och straffskärpningarna är baserade på sharialag.

Omvärlden protesterar med rätta kraftfullt mot dessa bestialiska beslut.  EU betonar att straffen "utgör tortyr, grym, omänsklig och förnedrande behandling" och bryter mot FN:s konvention mot tortyr. Utrikesminister Margot Wallström uppmanar Brunei att omedelbart dra tillbaka beslutet.

Men ord måste följas av handling. Enligt Svenska Freds exporterade Sverige så sent som 2018 vapen till Brunei. Sverige ska överhuvudtaget inte exportera vapen till diktaturer eller till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Och självklart heller inte till Brunei.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.

Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

Utrikesfrågorna borde in i valrörelsen!

Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Det är synd, eftersom det i flera utrikesfrågor finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och allianspartierna. Om det blir en socialdemokratiskt eller en moderat ledd regering får betydelse för Sveriges roll i världen. Här är tre exempel. Listan kunde enkelt göras längre.

1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.

2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.

3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.

Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)

En skam för USA att behandla barn på detta sätt!

De fasansfulla skriken från små barn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen mellan USA och Mexiko går inte att värja sig från. Medan föräldrarna hålls i fängsligt förvar får barnen tillbringa flera dygn i burar med cementgolv. Hittills har omkring 2 000 barn drabbats. Det är en skam för USA att barn behandlas på det här sättet.

Många protesterar naturligtvis mot USA:s agerande. Skriv gärna på Svenska Amnestys namninsamling här.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gör jag följande uttalande:

- Det som nu pågår är djupt ovärdigt USA som nation och respektlöst mot den historia och de ideal som landet alltid har sagt sig värna. Barn förvaras under omänskliga omständigheter till följd av en hård och avhumaniserande politik från landets ledning. säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

- Som medmänniska blir man bestört och förskräckt, och det finns all anledning att oroas även ur ett politiskt perspektiv. Vad ligger i tangentens riktning? Vi vet nu att Trumpregimen är ombytlig och oberäknelig.

Bilderna inifrån USA:s förvar visar barn i nätburar. Uppgifter florerar om undermåliga villkor, men värst är isoleringen från föräldrarna. Inspelningarna har väckt stark folklig vrede världen över, men Ulf Bjereld varnar för att se vreden som garant för att villkoren ska förbättras för barnen.

- Det är viktigt att komma ihåg folkstormen kring den döda pojken Alan Kurdi som fotades uppspolad på Medelhavets strand för bara några år sedan, och hur den indignationen nu i många läger har bedarrat. Ännu förliser det flyktingskepp ute på Medelhavet. Därför är det viktigt att inse att starka känslor allena inte är en garant för politisk förändring. Vi måste ligga på för förändring inte bara i dag och i nästa vecka, utan på längre sikt om vi vill medverka till att stoppa denna djupa oanständighet, säger Ulf Bjereld.

Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen att protestera mot dessa grymma förvar.

Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet

Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.

Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.

Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.

Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.

I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.

Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Är det rätt att Stefan Löfven reser till Saudiarabien?

Till helgen reser statsminister Stefan Löfven på officiellt besök till Saudiarabien. Besöket är inte okontroversiellt. Saudiarabien är en diktatur som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Kvinnor har enligt lag en underordnad ställning i förhållande till män. Igår blev det också känd att den fängslade saudiske bloggaren Raif Badawi eventuellt kommer att piskas igen, en bestraffning som utrikesminister Margot Wallström tidigare beskrivit som "närmast medeltida metoder".

Frågan är inte enkel. Ett besök och odlande av goda relationer med Saudiarabien kan bidra till att legitimera förtrycket i landet. Å andra sidan kan besök och goda relationer vara en plattform för att påverka, och för att framföra tydlig kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna.

Sverige har som blivande medlem av Säkerhetsrådet ett ansvar att försöka påverka Saudiarabiens agerande, både när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna och krigföringen i Jemen. Jag förutsätter att Stefan Löfven verkligen tar sitt ansvar när det gäller att framföra kritik och att han lyckas göra trovärdigt att han verkligen tagit också den uppgiften på allvar. I en intervju i Ekot i dag är han noga med att betona att han tänker lyfta frågan om mänskliga rättigheter och kroppsstraff.

I en intervju till TT säger Stefan Löfven att han inte vill säga om Saudiarabien är en diktatur: Jag tänker inte sätta etiketter på länder. Det har jag sagt tidigare och det tänker jag hålla i. Men det är en sanning med modifikation. Så sent som 2015 anförde Stefan Löfven till TT: Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur. Saudiarabien en är auktoritär regim och en absolut monarki, och där förekommer grova övergrepp mot mänskliga rättigheter”. Det är för övrigt flera politiker som har att svårt att ta ordet "diktatur" i sin mun när det gäller Saudiarabien.

I dag är det snudd på obegripligt hur en socialdemokratisk regering så sent som 2005 kunde ingå ett långtgående avtal om militärt samarbete med Saudiarabien. Jag är glad och stolt att få företräda en organisation - Socialdemokrater för tro och solidaritet - som redan då protesterade mot avtalet.

Så, javisst - det är bra att Stefan Löfven reser till Saudiarabien. Men det är under förutsättning att kritiken mot Saudiarabiens grova brott mot de mänskliga rättigheterna får en central plats på agendan.

Jag kommenterar Stefan Löfvens resa till Saudiarabien för Ekot.

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Vad betyder den israeliska kritiken av Anna Kinberg Batra?

Israelisk media uppmärksammar på ett oväntat sätt moderatledaren Anna Kinberg Batras besök i landet. The Times of Israel skriver att de israeliska värdarna är besvikna på Anna Kinberg Batra för att hon inte uttalat sig tillräckligt positivt om Israel, ett brott mot vad hon påstås ha utlovat före besöket: Before the visit, she presented herself as a close friend and gave us to understand that she would use her visit as a platform for positive statements about Israel. She did not deliver the goods.

Well, uppgifterna är osäkra och bilden lär klarna så småningom. Men intermezzot gestaltar några viktiga drag i relationerna mellan Sverige och Israel, samt ger upphov till en del frågor.

1.) De alliansföreträdare som anklagat Margot Wallström för att vara för kritisk mot Israels agerande får kanske anledning att tänka efter. Den israeliska högerregeringen är extremt snarstucken och inte ens moderatledaren Anna Kinberg Batras försiktiga kritik av den israeliska bosättningspolitiken accepteras.

2.) De svensk-israeliska diplomatiska relationerna har länge varit dåliga. Som nytillträdd utrikesminister var Carl Bildt redan år 2006 ytterst hård i sin kritik av av Israel, och i praktiken var även han under långa perioder portad i Israel. 

3.) Ligger det något i påståendena att Anna Kinberg Batra i förväg skulle ha utlovat positiva omdömen om Israel, i syfte att förbättra möjligheterna att få till stånd ett möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? Jag hoppas att Anna Kinberg Batra redan i kväll bestämt dementerar att så varit fallet.

Relationerna mellan Sverige och Israel har dessvärre länge varit en inrikespolitisk stridsfråga. Det vore befriande om allianspartierna och de rödgröna kunde enas i sin kritik av Israels grova folkrättsbrott, samtidigt som de naturligtvis också kritiserar folkrättsbrott och olagligt våld från den palestinska sidan. De goda krafterna på båda sidor i konfliken förtjänar stöd, och det stödet blir mer effektivt om det kan ges i enighet. Konfliken mellan Israel och Palestina är för allvarlig för att reduceras till en inrikespolitisk stridsfråga i Sverige.

Kan en minister ha en personlig uppfattning?

Med all respekt för statsråden: Det är inte relevant för väljarna att höra vad de har att säga som privatpersoner, det är deras maktmandat som gör dem intressanta. Så skrev Amanda Björkman i en intressant text på Dagens Nyheters ledarsida i dag. Bakgrunden till texten är att utrikesminister Margot Wallström och bostadsminister Mehmet Kaplan nyligen framfört åsikter som inte är regeringens politik. Wallström om införande av en värnplikt som även kan innefatta civila samhällsinsatser, Kaplan angående nedtrappade ränteavdrag och reavinstskatt på bostadsförsäljningar.

Problematiken är intressant. Regeringen fattar beslut som kollektiv. En enskild minister har politiskt ansvar för alla beslut som regeringen fattar, oavsett om hen tycker beslutet är dåligt eller om beslutet rör ett helt annat departement än det som hen ansvarar för. Men kan en minister därför inte uttrycka "egna" uppfattningar vid sidan av regeringens uppfattning?

Jag anser att en minister mycket väl kan uttrycka en personlig uppfattning vid sidan av regeringslinjen. Mycket beror förstås på hur hen uttrycker sin uppfattning. Det är en sak att öppet säga att hen egentligen förespråkat en annan linje, men accepterar det fattade beslutet. Det är en annan sak att skriva en artikel på t ex DN Debatt och där kraftfullt argumentera emot det beslut man själv just varit med om att fatta. Till syvende og sist handlar det om omdöme. Det går att kombinera lojalitet mot fattade beslut med öppenhet om sin egen inställning i frågan.

Vi lever i en tid där öppenhet och individualitet blivit allt viktigare. Därför tror jag inte det är hållbart inför medborgarna om en minister vägrar säga vad hen egentligen tycker i en viktig fråga, alternativt låtsas tycka något annat än vad hen egentligen gör.

I ett samtal på Twitter i dag menade Amanda Björkman att personliga meningsyttringar från ministrar försvårade medborgarnas politiska ansvarsutkrävande. Jag menar i stället att öppenhet underlättar det politiska ansvarsutkrävandet. Den som vill kan ta del av delar av twittersamtalet nedan.

Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.