Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.

Intryck från en partikongress

I dag medverkade jag i två arrangemang på Socialdemokraternas partikongress i Västerås. Först ledde jag ett samtal kring temat Politik utanför politiken - hur kan framtidspartiet blir relevant för fler?, med frilansskribenten och krönikören på Aftonbladets ledarsida Somar al Naher och ordföranden för HBT-s Sören Juvas. Utgångspunkten för samtalet var att de politiska partiernas medlemsantal halverats på bara 20 år, samtidigt som medborgarnas politiska engagemang inte visar tecken på att minska. Men i vår individualiserade tid kommer medborgarnas politiska engagemang allt oftare till uttryck på annat sätt än genom de politiska partierna. Varför är det så? Hur mycket handlar om partiernas organisationsform och om deras sätt att bedriva politiskt arbete?

En fråga som diskuterades var om Socialdemokraterna bör befrämja en mer nätverksliknande organisationsform, eller bli bättre på att samarbete med nätverksorganisationer i enskilda sakfrågor. Syntesen blev att partiet borde bejaka fler nätverksbaserade sakfrågerörelser inom ramen för sin partiorganisation - partiets organisationsform i dag är fortfarande alltför stor utsträckning territoriellt betingad. Migrationspolitiska s-föreningen nämndes som ett positivt exempel.

Därefter förde jag ett samtal med Sarah Delshad, initiativtagare till nätverket Muslimska feminister. Sarah Delshad har nominerats till Raoul Wallenbergpriset, för sin verksamhet som samhällsdebattör inom ämnen som mänskliga rättigheter, feminism och antirasism. Sarah Delshad lyfte bland annat fram bilden av muslimska kvinnor som ständigt förtryckta, en objektifiering ofta utförd av sekulära och/eller islamkritiska personer. Sarah Delshad gav också uttryck för en trötthet över att debatten om islam och kvinnor ständigt fixerade sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte.

Båda seminarierna arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Kongressförhandlingarna präglades av lugn. I första hand diskuterades organisationsfrågor och journalisterna syntes närmast sysslolöst vanka omkring i korridorerna. Expressens Niklas Svensson rasade på Twitter över att statsminister Stefan Löfven vid sidan av sin presskonferens sade sig inte ha tid att ge enskilda intervjuer.

Lite hettade det till i nyhetsflödet när det blev klart att partiledningen ställer sig bakom målet om en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det tycker jag är bra beslut. Nästa steg är en mer konkret tidsplan. Annars är det risk att det blir ett krav i stil med att monarkin skall avskaffas, men vi säger inte när.

Nu sitter jag på tåget hem till Göteborg. I morgon söndag deltar jag i Domkyrkans jubileumshögmässa (Göteborgs Domkyrka firar 200 år) och på måndag kväll ser jag IFK Göteborg på Gamla Ullevi försvara sin allsvenska serieledning när anrika Djurgårdens IF kommer på besök. Det går bra nu.

Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?

I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.

Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.

Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson).  Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.

1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.

2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.

3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.

4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.

5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.

6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.

Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.

Twittrande journalister och den journalistiska normen om opartiskhet

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.

Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.

Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.

Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.

En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.

I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.

Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?

Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"

Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.

Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.

I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.

Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.

Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.

Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).

Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.

Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.

Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.

Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.

En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.