Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.
Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.
Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.
Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.
Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).
Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)
Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.
Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.
Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.
Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.
Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
2020-01-16
2015-12-15
Viktig och rolig nyordning inom S, med öppen utfrågning av kandidater
Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
2015-01-22
Nato och Nebukadnessar
Dagens säkerhetspolitiska debatt i riksdagen satte återigen Sveriges militära alliansfrihet och frågan om Nato-medlemskap i fokus. Sent omsider har det uppmärksammats att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring i höstas förstärkte formuleringen om den svenska militära alliansfriheten, genom att säga att den tjänar alltjämt vårt land väl. Vid tidigare tillfällen under senare år har Sverige i officiella sammanhang - i den mån den kommenterats alls - använt formuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Genom att nu betona att den inte bara tidigare har tjänat oss väl utan att den fortfarande tjänar oss väl stärker regeringen den militära alliansfrihetens ställning i svensk säkerhetspolitik och höjer tröskeln till svensk Nato-medlemskap.
Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.
Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.
EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.
Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.
För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.
Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.
Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.
EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.
Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.
För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.
2014-05-04
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet
Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
*
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
2013-05-12
Fredrik Reinfeldts debattvägran
Fredrik Reinfeldt vägrar sedan en längre tid att möta det överlägset största oppostionspartiets ledare Stefan Löfven i en debatt. Reinfeldt motiverar sin vägran med att han själv representerar en regering medan Stefan Löfven inte representerar ett regeringsalternativ, utan bara sitt eget parti. En debatt blir därför inte rimlig, menar Reinfeldt.
Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.
Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.
I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)
Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.
Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.
Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.
Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.
Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.
I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)
Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.
Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.
Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.
2013-01-30
Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?
I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
2011-12-11
Vem tar vem i Vänsterpartiet?
Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
2011-10-03
Vad händer när Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet?
Av Vänsterpartiets 24 partidistrikt har 17 stycken bestämt sig för vem eller vilka de vill skall ta över efter Lars Ohly. Av dessa 17 partidistrikt vill 13 stycken att Jonas Sjöstedt tar över, antingen som ensam ledare eller som en av två i ett delat ledarskap, berättar Ekot.
Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.
Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.
I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.
I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.
Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.
Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.
I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.
I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.
2011-09-15
Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi
I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.
Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.
Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.
Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.
Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.
Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.
Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.
Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.
Dawit Isaak - dags att byta strategi
Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.
Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.
Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?
2011-08-09
Vänsterpartiet och det politiska livet efter Lars Ohly
I dag meddelade Lars Ohly sin kommande avgång som partiledare för Vänsterpartiet. Ohly står inte till förfogande för omval vid Vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari 2012.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
2011-07-06
Almedalen - politikens svar på fotbollens Silly season?
Inom idrotten används uttrycket Silly season som en benämning på den period som ligger mellan säsongerna och då det är öppet för spelare att byta klubbar. "Silly" anspelar på de många udda rykten som under denna tid sprids i media om vilka spelare som är aktuella för vilken klubb.
Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?
Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.
Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?
Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.
2011-07-05
Att avgå eller inte avgå - det är frågan. (L. Ohly?)
Uppdatering kl 13.30: Som av en händelse meddelar Jonas Sjöstedt i dag att han kandiderar till upppraget som ny partiledare för Vänsterpartiet. Tidigare var Sjöstedts linje att han endast kandiderade om Lars Ohly inte längre stod till förfogande. Genom Jonas Sjöstedts utspel stärks jag i min uppfattning nedan att Lars Ohly inte leder Vänsterpartiet i valet 2014.
I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.
Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.
Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.
I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.
Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.
Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.
Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.
*
I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.
Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.
Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.
I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.
Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.
Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.
Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.
2011-03-27
Så påverkar S-kongressen det politiska läget i Sverige
Hur kan det politiska läget i Sverige bäst karaktäriseras efter Socialdemokraternas extrakongress och valet av Håkan Juholt till ny partiledare? Jag vill lyfta fram tre utvecklingsdrag jag tror vi har att se fram emot:
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
2011-01-19
Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!
Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Jag vill inte gå i dimman
längs en tröstlös Aveny.
Jag vill göra nåt bra nu!
Jag vill inte vara politiklös
när jag är så full av liv.
Ge mig min opposition,
ge mig min opposition nu!
2011-01-12
Varför avgår inte Lars Ohly?
Uppdaterat 13/1 kl 21.30: I kväll medverkade Jonas Sjöstedt i SVT Aktuellt och bekräftade att han gärna tar över som partiledare om Lars Ohly väljer att inte kandidera. Lars Ohly meddelade emellertid i samma inslag att han står fast vid att han kandiderar och att Jonas Sjöstedt därför inte är en kandidat.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
*
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
2010-12-11
Myten om att Sverige håller på att smygas in i Nato
I dag skriver jag i Göteborgs-Posten om den förvirrade debatten kring svensk alliansfrihet och Sveriges relationer till Nato. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.
Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.
I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.
Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.
Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.
Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.
Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.
Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.
I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.
Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.
Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.
Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.
2010-11-01
Vänsterpartiet och Afghanistan
I dag meddelar Lars Ohly att Vänsterpartiet hoppar av förhandlingarna om den svenska Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Avhoppet inte oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle läggas på is så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att acceptera de ytterligare kompromisser som hade varit nödvändiga för att nå en överenskommelse med alliansregeringen. Nu kan Vänsterpartiet i stället argumentera för sin egen partiståndpunkt i frågan och samtidigt framstå som de enda principfasta krigsmotståndarna i svensk politik.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
2010-10-26
De rödgröna blir särbo
En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
2010-10-24
SD efter valet och konsten att Vara riktigt svensk
Opinionsinstitutet Novus första mätning för mandatperioden visar på små förändringar mellan blocken. Skillnaden mellan blocken ökar från 5.8 till 6.7 procentenheter jämfört med valresultatet. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet ökar, medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet samtliga sjunker ner till en nivå under fem procent. Sverigedemokraterna (SD) får stöd av 6.4 procent, en ökning med 0.7 procentenheter i förhållande till valresultatet.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
2010-10-20
Det partipolitiska spelet om Afghanistan
Fortfarande talar det mesta för att vi inom kort får en blocköverskridande uppgörelse i frågan om den svenska Afghanistan-styrkans framtid. Varken den borgerliga Alliansregeringen eller de rödgröna samarbetspartierna vill riskera att vinna en omröstning om Sveriges militära närvaro i Afghanistan med hjälp av Sverigedemokraterna.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)