Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.
Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.
Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.
Dawit Isaak - dags att byta strategi
Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.
Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.
Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?
