Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Om medborgarskap och misstänkta IS-terroristers framtid

Det är jättebra att framträdande representanter från polisväsendet deltar i samhällsdebatten. Men det innebär naturligtvis också att de - som alla andra - får räkna med kritik för vad de säger.

Själv häpnade jag till exempel i morse när polischefen i Storgöteborg Erik Nord i P1 Morgon sa att han gärna såg att dömda terrorister blev av med sitt svenska medborgskap för att i stället bli statslösa. Erik Nord gick sedan ännu längre och menade att personer inte ens behövde ha begått något brott för att bli av med sitt medborgarskap. Det är djupt oroväckande när en högt uppsatt polischef har en så lättsinnig syn på rättssäkerheten.

Jag är prinipiellt tveksam till att ta ifrån människor deras medborgarskap, och särskilt i fall när de berörda saknar dubbelt medborgarskap. Vilka länder förväntar sig Erik Nord ska ta hand om svenskar som blivit statslösa? Eller ska de stanna kvar i Sverige?

Även de värsta misstänkta terroristerna har ju rätt till en rättssäker rättegång. Varken Syrien eller Irak har enligt min mening domstolar som uppfyller kraven på minimigarantier när det gäller rättssäkerheten, säger tidigare domaren vid Jugoslavientribunalen och statssekreterare i Carl Bildts regering Krister Thelin till Svenska Dagbladet.

Hur ska då Sverige förhålla sig till de svenska medborgare som sökt sig till IS och som nu sitter fängslade i kurdiska områden i Syrien? Frågan är inte enkel.

Det allra bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en internationell, rättssäker tribunal och där få sin sak prövad. Men dessvärre är det svårt att se de realpolitiska förutsättningarna för att upprätta en sådan tribunal under överskådlig tid.

Det näst bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en svensk domstol och där få sin sak prövad. Men det är heller inte en enkel väg. Säkerhetsläget i Syrien där dessa personer befinner sig är komplicerad, för att uttrycka det milt. Det blir svårt att genomföra en gedigen polisundersökning. Dessa personer har också medvetet brutit mot utrikesdepartementets aktiva uppmaningar om att inte resa till Syrien och har därför svårare att få gehör för anspråk på konsulär hjälp.

Men om dessa personer inte ställs inför rätta kommer kurderna - i vars fångenskap många av dem nu befinner sig - få bära ett otillbörligt ansvar för vad som skall hända med dessa misstänkta terrorister och krigsförbrytare. Risken är stor att de många av de misstänkta på något sätt återfår sin frihet utan att ha ställts till svars.

Den mest brännande frågan gäller förstås de oskyldiga barnen. När dessa barn är svenska medborgare har förstås Sverige ett särskilt ansvar. Läs gärna intervjun med Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattson om möjliga vägar framåt i denna fråga.

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?

I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.

Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.

Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?

Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)

Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.

Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.

Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?

Hur ska vi förstå Alliansens splittring i budgetfrågan?

När du har hamnat i en grop – sluta gräva. Så skriver Carl Johan von Seth på DN:s ledarsida i en uppmaning till allianspartierna att sluta med sitt självdestruktiva taktiska spel om budgeten och i stället börja förhandla med Stefan Löfven om skattepolitiken.

Nu krävs det dagliga uppdateringar för att hålla sig a jour om allianspartiernas olika utspel och inbördes träta om budgetfrågan. När jag skrev om saken senast såg läget ut så här:

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Men det var ett par dagar sedan. Sedan dess har Liberalerna föreslagit att allianspartierna genom till exempel tillkännagivanden i riksdagen säger nej till att regeringen i sin budget alls lägger några förslag om skattehöjningar. Om regeringen ändå gör det så väcker allianspartierna misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson och kan med Sverigedemokraternas stöd få riksdagens gehör för ett sådant.

Liberalernas nya förslag kritiserades omedelbart av företrädare för övriga allianspartier. Kristdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och tillfällige partiledare Jakob Forssmed säger till Svenska Dagbladet att partiet inte ansluter sig till Liberalernas förslag. Även Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson är negativ: Jag tycker att man ska vara varsam med misstroendeförklaringar. Det här är en politisk fråga, inte en personlig fråga.

Det var Carl Bildt som i en valduell med Ingvar Carlsson i Gnosjö 1994 myntade uttrycket "rödgrön röra". Jag är lite nyfiken Carl Bildts karaktäristik av det vi nu ser mellan allianspartierna angående regeringsfrågan, Sverigedemokraterna och budgetpolitiken.

Den parlamentariska situationen är frustrerande för oppositionen. Allianspartierna försöker idag överträffa varandra i att visa att de verkligen är beredda att gå från ord till handling i försöken att fälla hela eller delar av regeringsbudgeten. Däremot har inget av dessa partier synliggjort någon idé om vad som skulle hända efteråt.

Alliansledarna vet också att de kan hålla sina sympatisörer på gott humör genom att föra fram vilka vildvuxna idéer som helst i budgetfrågan, så länge de inte enas om en gemensam linje. I samma ögonblick som de enas måste de också ta politiskt ansvar för konsekvenserna.

Det finns bara tre sätt att hantera dagens parlamentariska situation: 1.) Bryt blockpolitiken. 2.) Häv den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. 3.) Efterlev Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Dessa tre grundprinciper förde Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag fram i boken Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016) och de håller streck än i dag.

Allianspartierna vill inte acceptera denna grundförutsättning, men de är heller inte förmögna till att formulera något alternativ. Det är därför deras samlade uttalanden om regeringsfrågan och budgetpolitiken präglas av ryckighet, osämja och bristande politisk förankring.

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Moderaterna och den enda vägens politik

Dom säger, det är vägen,
den enda vägen fram.
Men om det här ska kallas framåt,
då ska jag ingenstans.

*

Mikael Wiehes sång "Den enda vägen" från albumet "En sång till modet" (1990) kommer för mig när jag följer Moderaternas omsvängning i flyktingpolitiken. Sångens titel anspelar på ett uttryck som Carl Bildt myntade vid tiden för det borgerliga regeringsinnehavet 1991-1994.

Jag har alltid tyckt väldigt illa om uttrycket "den enda vägen". Dels för att uttrycket gestaltar en deterministisk syn på politiken, en syn jag inte delar. Dels för att jag i grunden är en anti-auktoritär person - om någon säger att man "måste" göra något svarar jag alltid att det inte finns några "måsten". Vi kan alltid välja.

Fredrik Reinfeldts "Öppna era hjärtan"-tal togs emot med klang och jubel av dagens moderata ledarskap. Tvärsäkerheten var stor.

I dag tycks det pågå en tävling inom Moderaterna om vem som kan piska sig själv hårdast i sin självkritik av partiets tidigare ställningstaganden i flyktingpolitiken. (Heder åt Kent Persson och några till som vägrar delta i spektaklet.)

Det är inget fel i att ändra sig. Jag har själv över livet ändrat uppfattning i många viktiga frågor. Men kombinationen av tvära kast och tvärsäkerhet gör mig alltid orolig. Och Moderaternas plötsliga och kraftiga kritik av sin förra partiledare Fredrik Reinfeldts linje i flyktingfrågan är impregnerad av en auktoritär ton och tvärsäkerhet.

Har man sagt Wiehe får man säga Afzelius. Jag slutar denna text i anti-auktoritär anda genom att erbjuda Björn Afzelius fina "Tvivlaren", live i Norrköpings sommarcafé i SVT 1995.

Om Åsa Romsons uppdrag som vice statsminister och det växande intresset för konstitutionella frågor

Allt oftare blir jag uppringd av journalister som ställer frågor om eller vill diskutera olika konstitutionella problemställningar. För det mesta skickar jag journalisten och hens frågor vidare till någon statsvetare eller jurist som kan mer om dessa saker än vad jag kan. Ibland - om det rör sig om någon mer allmän problemställning - ger jag min syn på saken. Så var till exempel fallet i dag med diskussionen kring Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister, men utan att fungera som statsministerns ställföreträdare.

Författningen har plötsligt blivit politiskt relevant. Det har den i en allmän mening förstås varit hela tiden. Men den långvariga parlamentariska stabiliteten i Sverige innebar att författningen sällan eller aldrig prövades eller utmanades - den togs för given.

Nu kännetecknas det politiska läget av parlamentarisk instabilitet. Den tidigare bipolära blockpolitiken har ersatts av ett system som i praktiken består av tre poler - de rödgröna, allianspartierna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa tre "block" har möjlighet att få egen majoritet i parlamentet. De rödgröna och allianspartierna vill av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Sverige kommer därför under överskådlig tid att styras av minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har konstitutionella erfarenheter utav. Alternativet är ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgröna och allianspartierna.

Visst har Sverige även tidigare haft minoritetsregeringar. Men under de decennier då Socialdemokraterna hade sin storhetstid fanns alltid Vänsterpartiet (och senare Miljöpartiet) till hands som ett stabilt stödparti. Den borgerliga minoritetsregeringen 1991-1994 under Carl Bildt var ett kortvarigt undantag.

I detta nya, instabila politiska läge utvecklas parlamentariska situationer där det inte finns någon etablerad praxis hur författningen skall tolkas. Det viktigaste fallet är kanske riksdagens så kallade tillkännagivanden, där en riksdagsmajoritet som sin mening kan ge regeringen till känna hur regeringen bör agera i vissa frågor. Allianspartierna har tillsammans med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 röstat igenom rekordmånga tillkännagivanden. Hur bindande är egentligen dessa tillkännagivanden och vem avgör - eller bör avgöra - hur bindande de är?

Vi har under det senaste året också upplevt ett antal dramatiska politiska händelser där författningen visserligen ger entydig vägledning, men där politiker, journalister och politiska bedömare måste läsa in sig: extra val, budgetomröstningar och om de senaste dagarnas diskussion om statsministerns ställföreträdare. Dessa frågor har inte tidigare varit politiskt aktuella eller känsliga.

Man skall undvika att ändra i författningar för att lösa hastigt uppkomna problem. Men nya frågor kräver en levande författning. För oss som inte vill ha en författningsdomstol är det viktigt att författningen utvecklas på ett sätt att den förmår möta de nya parlamentariska utmaningarna. Jag ser ett positivt spirande intresse för författningspolitiska frågor från statsvetare, politiker och journalister.

Jag kommenterar diskussionen om Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister utan att vara statsministerns ställföreträdare för TT och för Svenska Dagbladet. Just nu gav Carl Bildt sin syn på saken på Twitter. I hans regering 1991-1994 var folkpartiledaren Bengt Westerberg både vice statsminister och utsedd att vara statsministerns ställföreträdare - om jag uppfattat det rätt. Konstitutionsdebatten lever. :-)

Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt

Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.

Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.

Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.

Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.

Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.

I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.

Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.

Kampen mot dödsstraffet - gör Sverige tillräckligt?

I dag är det internationella dagen mot dödsstraffet. Alla som följer min blogg vet att jag avskyr dödsstraffet och efter förmåga gör vad jag kan för att bekämpa denna vidriga, människofientliga företeelse.

Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.

Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.

Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.

Läget i valrörelsen

Det har varit en intensiv valrörelsevecka. Två ämnen har dominerat debatten: flyktingmottagning och regeringsfrågan.

Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och  Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.

Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.

Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.

Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.

Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.

Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.

Vad var egentligen syftet med dagens pressträff om oron i världen?

I dag kallade utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg till pressträff för att tala om oron i världen. Jag kan inte minnas att någon svensk regering tidigare mitt under pågående valrörelse kallat till pressträff för att tala om det internationella läget. Möjligen kan det ha skett i samband med någon enskild dramatisk händelse, till exempel Sovjetunionens och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 eller det misslyckade kuppförsöket i Ryssland i augusti 1991.

Syftet med pressträffen var lite oklart. Bildt och Borg bjöd på allvarsord om läget i världen och om läget för svensk ekonomi. Men det blev aldrig tydligt vilka slutsatser vi förväntades dra av denna beskrivning. "Det är en oroligare tid", påstod Carl Bildt. Oroligare jämfört med när då? Var det inte lika oroligt under kalla kriget och hoten om kärnvapenanvändning? Eller under krigen på Balkan och de påföljande flyktingströmmarna till Sverige? Eller under finanskrisernas år? Eller efter den 11 september och det efterföljande kriget mot terrorismen och den USA-ledda invasionen av Afghanistan?

Den snabbt hopkallade pressträffen har tolkats på två olika sätt. En del - företrädesvis alliansanhängare - beskriver den som ett uttryck för statsmannaskap. De internationella frågorna är viktiga. Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar till Sverige förändrar förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Det vore ohederligt att undanhålla de svenska väljarna denna dramatiska händelseutveckling.

Andra - företrädesvis sympatisörer till de rödgröna partierna - tolkar pressträffen som ett uttryck för valstrategi. En allt mer pressad Allians vill vrida den politiska dagordningen i riktning mot de sakområden där regeringen fortfarande står relativt stark, det vill säga i frågor kring ledarskap och eknomisk politik. Genom att spela upp en känsla av att Sverige står inför en svår kris hoppas man att väljarna skall sluta upp bakom det trygga och stabila, det vill säga en fortsatt alliansregering.

Vilken av dessa båda tolkningar är då mest rimlig? Jag ser dem inte som ömsesidigt uteslutande. Här är en situation där sakpolitiska och strategiska överväganden överensstämmer. Det finns ett sakpolitiskt värde för alliansregeringen att betona solidaritet och öppenhet samtidigt som man markerar insikt om det osäkra läget i världen och förbereder svenska folket på att en ökad flyktingmottagning får ekonomiska konsekvenser. Samtidigt finns det ett strategiskt värde för alliansregeringen att rikta debatten mot ledarskap och ekonomi och försöka skapa en bild av skarpt läge.

Det som ligger Alliansens trovärdighet i fatet är således inte att det saknas sakpolitiska skäl för att tala solidaritet, flyktingmottagning och ekonomi. I stället är det sättet man hanterat frågan på som känns ansträngd.

Migrationsverkets rapport om behovet av ökad flyktingmottagning blev offentlig redan för en månad sedan, och dessförinnan hade Migrationsverket vid ett flertal tillfällen påtalat behovet av större resurser. Då blir det lite yrvaket när regeringen först efter en månad reagerar och slår på larmtrumman. Dagens pressträff utmynnade också i en antiklimax när regeringen inte presenterade några åtgärder alls för att hantera det uppkomna läget. Anders Borg förklarade pressträffen med att han ville ge svenska folket sin bild av det ekonomiska läget. Ja, men det kommer han att göra om några dagar, vid den sedan länge inplanerade, traditionella redovisningen av regeringens nya ekonomiska prognoser. Så frågan kvarstår - vilket var egentligen det sakpolitiska syftet med dagens pressträff?

De flesta bedömare anser att Sverigedemokraterna tjänar på att deras enda profilfråga - flykting - och invandringspolitiken - nu kommer i fokus och att en ökad flyktingmottagning beskrivs som ett hinder för sociala reformer. Så brukar det bli. I det här fallet är jag dock inte helt säker. Fredrik Reinfeldts sätt att betona behovet av en generös flyktingpolitik - vad den är skulle kosta - är vad jag kan förstå inte särskilt vanlig bland europeiska högerledare. Det är en ny situation och därför är det heller inte säkert att de internationella erfarenheterna är tillämpbara på Sverigedemokraterna denna gång.

I dagens mätning från Ipsos/DN uppgår de rödgrönas försprång i opinionen till hissnande 14.8 procentenheter och det är bara tre och en halv vecka kvar till valet. Att vara borgerlig valstrateg är sannerligen inget önskejobb i dag.

Läget i Gaza och den diplomatiska vägen framåt

Uppdaterat tisdag 29 juli kl 14.50 Just nu rapporteras att Hamas accepterat en ensidig palestinsk vapenvila i Gaza under tre dygn. Vapenvilan skall träda i kraft omedelbart. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att dra några slutsatser om huruvida vapenvilan verkligen kommer att träda i kraft, om Israel respekterar den och om den kommer att bli varaktig. Men just nu är alla ljus i mörket välkomna.

En tre dygn lång vapenvila skulle inte bara ge utrymme åt humanitära insatser för att lindra lidandet åt alla de människor i Gaza som drabbats så hårt av Israels oproportionerliga våldsanvändning. En tre dygn lång vapenvila skulle också ge någorlunda arbetsro för alla de försök som nu pågår om att skapa en icke tidsbunden vapenvila i Gaza. Ett eld upphör under tre dygn höjer dessutom tröskeln för Israel och Hamas att återuppta krigföringen.

De nödvändiga minimivillkoren för en mer varaktig vapenvila är att Israel får garantier om att raketbeskjutningarna från Gaza upphör och att palestinierna får garantier om signifikanta lättnader i den pågående blockaden. Dit är stegen ännu långt. Men ett litet steg är också ett steg. Låt oss därför hoppas att den tre dygn långa vapenvilan blir verklighet och att den respekteras.

*

 Läget i Gaza inger fortsatt förtvivlan. De kortvariga vapenvilorna avlöser varandra, men det vidriga dödandet fortsätter. Den senaste uppgiften jag såg anger 1 139 döda palestinier, varav flertalet civila och många barn. På den israeliska sidan har 46 personer dött, varav tre civila.

De socialdemokratiska partiledarna i Sverige, Finland, Island och Norge har i ett gemensamt uttalande uppmanat Israel och Hamas till omedelbart eldupphör och återgång till fredsförhandlingar. I uttalandet kritiseras självklart Hamas folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel. Men det betonas också att det största ansvaret finns hos Israel och att Israels våldsanvändning bryter mot folkrätten: Israel som ockupationsmakt och som den överlägset starkaste parten har ett särskilt ansvar i konflikten. Vi fördömer landets användning av oproportionerligt våld som strider mot folkrätten och grundläggande humanitära principer. Likaså betonas att Israel måste upphöra med ockupationen av Västbanken, avveckla bosättningspolitiken som innebär en folkrättsvidrig annektering av ockuperade områden och häva blockaden av Gaza. Partiledarna ställer sig också positiva till en märkning av produkter tillverkade i bosättningar för att ge konsumenter möjlighet till att inte köpa dessa produkter.


Jag tycker det är ett väl avvägt uttalande. Utrikesminister Carl Bildt menar visserligen att texten borde varit ännu starkare med avseende på vikten av att häva blockaden av Gaza. Det är möjligt, men texten säger ju faktiskt explicit att blockaden måste hävas.

Det är bra att Carl Bildt ligger på, men han borde också försöka övertala sin egen statsminister att visa ledarskap i frågan. Fredrik Reinfeldts vad jag kan förstå enda officiella uttalande om Gaza kom för över en vecka sedan och löd i sin helhet: Vi ser en upptrappning i Israel och Gaza som är ytterst oroande. Båda parter måste nu genast bidra till ett eldupphör så att vi kan få ett slut på våldet och lidandet för civilbefolkningen. Jag inser att alliansregeringen är splittrad i sin syn på konflikten, men som statsminister har Fredrik Reinfeldt ändå det yttersta ansvaret för att Sverige skall ha en tydlig linje. Hans uttalande ovan är så allmänt formulerat att om han inte inom kort ger en något mer fördjupad analys blir det blir en parodi på statsmannaskap.

Situationen kompliceras av att varken Israel eller Gaza hittills nått sina politiska mål med konflikten. Israel vill ha ett varaktigt stopp på raketbeskjutningarna från Gaza och helst att Hamas vapenlager förstörs eller omhändertas. Hamas vill att blockaden av Gaza hävs, eller åtminstone signifikant lindras. Därför finns det en viss risk att dödandet fortsätter ytterligare en tid.

Omvärlden måste starkare än hittills prioritera att pressa parterna till en lösning enligt följande. Först en villkorslös vapenvila för att få stopp på dödandet av civila och barn. Därefter förhandlingar med sikte på att blockaden av Gaza hävs, raketbeskjutningarna upphör och att gränskontrollerna till och från Gaza ställs under internationell kontroll. En internationell styrka i samband med en sådan uppgörelse kan med fördel placeras mellan Gaza och Israel. I nästa skede genomförs fria och demokratiska val i hela Palestina och förhandlingarna om en tvåstatslösning mellan Israel och den palestinska myndigheten återupptas. Dessa förhandlingar borde kunna utmynna i en överenskommelse första halvåret 2015. I sak vet alla att en sådan utveckling är enda vägen till en varaktig fred.

Men vi får ta ett steg i taget. Först en vapenvila, följd av förhandlingar. Dödandet måste sluta nu.

I dagens läge är alla nya röster som framför kreativa idéer om hur en israelisk-palestinsk fred skall kunna uppnås särskilt välkomna. Läs därför gärna statsvetarprofessor Bo Rothsteins artikel på SvD Brännpunkt i lördags.

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

Det palestinska samlingsregeringen måste få fullt stöd - även från Sverige

I dag svors den nybildade palestinska enhetsregeringen in av president Mahmoud Abbas. Bildandet av enhetsregeringen har sin grund i framgångar i försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas och dess viktigaste uppgift är att förbereda demokratiska val i hela Palestina inom sex månader. Regeringen består av 16 ministrar, fyra av dem är kvinnor. Ingen av ministrarna är medlem av Fatah eller Hamas.

Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.

Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.

Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig  till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.

Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.

Så bör det komplicerade politiska läget i Ukraina hanteras

Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.

I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.

Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.

Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.

Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.

Det ljusnar i konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det ljusnar något i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. I morse meddelades att de ryska trupperna i Ukrainas närområde dras tillbaka. Det är utmärkt. Tillbakadragandet minskar risken för att konflikten eskalerar och underlättar igångsättandet av en politisk process. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uppger för Reuters att samtal mellan ryska och ukrainska ministrar nu har inletts.

I en skickligt genomförd presskonferens i Moskva tidigare i dag tonade Rysslands president Vladimir Putin ned den pågående konflikten med Ukraina. Putin betonade att Krim inte kommer att införlivas med Ryssland och han förnekade att rysk militär transporterats till Krim i samband med konflikten. Det senare påståendet är det många som ifrågasätter och det blir en av de saker som den "fact-finding mission" som planeras får granska och bedöma.

Nu gäller det att fånga momentum. Givet att en rysk intervention på Krim är ett brott mot folkrätten måste alla krafter sättas in på att utnyttja tövädret till att igångsätta en politisk process som garanterar Ukrainas politiska suveränitet, främjar demokratin och garanterar upprätthållandet av mänskliga rättigheter i hela Ukraina. Det fascistorienterade partiet Svoboda måste lämna Ukrainas regering och fria val till parlament och president genomföras så snart som möjligt. Angela Merkels idéer om en extern kontaktgrupp mellan Ryssland och Ukraina samt en "fact-finding mission" bör ges starkt politiskt stöd från omvärlden. Nu finns en möjlighet till en politisk förhandlingslösning som uppfyller de två mål jag tidigare pekat ut: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Det gäller att ta den chansen.

Den identifierade skiljelinjen mellan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har i dag ytterligare förstärkts. TV4:s politiske reporter Ulf Kristofferson har kommit över en kopia på de samtalsuppteckningar som gjordes vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel igår. Av dessa samtalsuppteckningar framgår att Carl Bildt i EU:s interna överläggningar klart tar avstånd från Fredrik Reinfeldts uttalande till Ekot, där Reinfeldt menade att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina". I EU-förhandlingarna menar Carl Bildt i stället att det är felaktigt att i diskussionen lyfta fram den ryska minoritetens oro. Det är "viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, säger Carl Bildt. (Här finns ett klipp där Carl Bildt kommenterar samtalsuppteckningarna och Fredrik Reinfeldts uttalande.)

Av samtalsuppteckningarna framgår att EU-staterna är djupt splittrade i sin syn på sanktioner mot Ryssland. Carl Bildt är en av de absoluta hökarna i sin syn på hur konflikten bör hanteras. Överlag har Carl Bildt under hela den tid konflikten pågått intagit en synnerligen aktivistisk profil. I en tweet nyligen bidrog han till att höja det redan inflammerade tonläget ytterligare genom att kalla Ukrainas avsatte president Viktor Janukovytj för en Quisling. Statsvetarprofessorn Christer Jönsson menar att det är "ett märkligt uttalande om det är så att man vill åstadkomma ett närmade eller en politisk lösning." Jag delar Christer Jönssons bedömning.

Så det finns i dag skäl till försiktig optimism angående Ukrainas framtid. Låt oss hoppas att de politiska beslutsfattarna med stöd av en stark folkopinion lyckas utnyttja det tillfälle som nu finns till att skapa en politisk och diplomatisk lösning på konflikten.