Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)

 

Vad är det som händer i svensk politik? Om SCB:s nya mätning

Idag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 26.3 procent, vilket innebär en nedgång med 1.3 procentenheter sedan förra mätningen i juni och med 2.0 enheter sedan riksdagsvalet 2018. Resultatet är det sämsta som partiet någonsin erhållit i en SCB-mätning, men i relation till valresultatet 2018 är det trots allt ett hyggligt resultat. Regeringspartier i Europa brukar tappa ungefär två procentenheter i snitt en bit in i mandatperioden. Och Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti, med hygglig marginal ned till Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet får 8.1 procent, vilken är en minskning med 0.6 procentenheter sedan förra mätningen och en ökning med 0.1 enheter sedan valet. Det är noterbart att Vänsterpartiet med sina krav på en mer vänsterorienterad välfärds- och jämlikhetspolitik inte växer i opinionen. Varför växer inte Vänsterpartiet är en återkommande fråga på denna blogg.

Miljöpartiet får 5.1 procent, vilket är en nedgång med 0.5 enheter sedan förra mätningen, men en ökning med 0.7 enheter sedan valet. Det är noterbart att Miljöpartiet med sina krav på en hållbar klimatpolitik inte under våren lyckats växa i opinionen, trots allt fokus på klimatfrågorna och Greta Thunbergs makalösa opinionsbildning över världen. Kanske är det regeringsansvaret och dess nödvändiga kompromisser som står i vägen för en opinionsframgång för Miljöpartiet.

Centerpartiet får 7.3 procent och Liberalerna får 4.1 procent. För Centerpartiets del innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning men en nedgång med 1.3 enheter jämfört med valresultatet. För Liberalerna innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning, men en nedgång med 1.4 enheter jämfört med valresultatet. Det kan vara opinionsmässigt tungt för mittenpartier att agera stöd- eller samarbetspartier med en socialdemokratiskt ledd regering. I Liberalernas fall tillkommer en viss osäkerhet om partiets framtida färdriktning. Vi kan emellertid konstatera att både Centerpartiet och Liberalerna inte minskat i opinionen det senaste halvåret, resultaten indikerar i stället en liten ökning.

Moderaterna får 18.3 procent, vilket innebär en ökning med 2.3 enheter jämfört med junimätningen men en nedgång med 1.5 enheter jämfört med valet 2018. Det är inte så många år sedan Moderaterna var jämnstora med Socialdemokraterna i opinionen och till och med i några mätningar var Sveriges största parti. Moderaterna tappar nu i stället ytterligare mark till Sverigedemokraterna i kampen om vem som ska vara landets näst största parti. Men ökningen med 2.3 enheter sedan i juni ger ändå Ulf Kristersson viss arbetsro.

Kristdemokraterna får 6.6 procent, vilket innebär en nedgång med hela 6.4 procentenheter sedan i juni. Däremot ligger partiet fortfarande 0.3 procentenheter över sitt valresultat. Kristdemokraterna har åkt berg- och dalbana i opinionen och partiets profilering i frågor kring brott och straff tycks snarare ha stärkt Sverigedemokraternas ställning. Partistrategerna har goda skäl att lägga sina pannor i djupa veck, och det är svårt att sia om hur Kristdemokraternas kommer att hävda sig i den allmänna kannibalism som just nu kännetecknar det politiska läget på högerkanten.

Sverigedemokraterna får 22.6 procent, en ökning med 5.5 procentenheter sedan i juni och med 5.1 enheter sedan valet. Resultatet är med god marginal Sverigedemokraternas högsta resultat någonsin i en SCB-mätning. Samtidigt misslyckas partiet med att bli största parti - avståndet till Socialdemokraterna är i stället relativt stort jämfört med i flera andra opinionsmätningar. Sverigedemokraterna har - med god hjälp av de övriga partierna - fått den politiska dagordning de drömt om. Nu inkasserar de vinsten av denna dagordning.

De rödgröna partierna får 39.5 procent, mot de forna allianspartiernas 36.3 procent. Januariavtalets partier + Vänsterpartiet får 49.9 procent mot det högerkonservativa blockets 47.5 procent.

Skulle dagens opinionsmätning blivit valresultat hade Stefan Löfven och Socialdemokraterna därför sannolikt kunnat fortsätta regera. Det kan vara en tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Positiv utveckling i regeringsfrågan - nu är förhandlingar igång på riktigt

I dag kommenterade Annie Lööf socialdemokraternas reaktion på hennes uppställda villkor för att acceptera Stefan Löfven som statsminister. Det var i huvudsak en positiv kommentar från Annie Lööfs sida. Visserligen liknade hon i en artikel i Aftonbladet socialdemokraternas reaktion vid ett "skambud". Men samtidigt öppnade hon nya dörrar genom att lyfta fram till exempel miljö, familjeåterförening och bättre vård i hela landet som viktiga frågor att lösa. I dessa frågor borde det inte vara några större bekymmer för Socialdemokraterna och Centerpartiet att komma överens.

Tidigare har Annie Lööf också sagt att Centerpartiets krav inte var förhandlingsbara. Nu säger hon i stället till TT att "Centerpartiet är beredda att gå in i tidsbegränsade skarpa förhandlingar".

Så nu är processen igång. Jag tycker det mesta talar för att Sverige har en ny regering inom kort. Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Det är mycket som står på spel, såväl för Centerpartiet som för Socialdemokraterna. De sakpolitiska motsättningarna om skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken är fortsatt stora. Och tidsramarna är korta. Den 12 december röstar riksdagen om budgeten, och innan dess ska pusselbitarna ligga på plats.

Jag hoppas att samtliga parter nu går in i förhandlingarna i ödmjuk och konstruktiv anda. Skulle förhandlingarna misslyckas rycker ett extra val närmare. Ett sådant extra val vill de flesta av partierna undvika, och det skulle heller knappast förändra det politiska landskapet. I dagens mätning från SCB växer de rödgröna och har nu ett försprång på 5.4 enheter före allianspartierna, 42.9 mot 37.5.De rödgröna skulle med ett sådant valresultat stärka sin mandatställning i riksdagen, och allianspartierna skulle försvagas. Men Sverigedemokraterna skulle ha fortsatt vågmästarställning.

Så låt oss undvika extraval och i stället se till att hitta en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan.

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

100 dagar till valet. Hur ska det gå för Socialdemokraterna?

I dag är det 100 dagar kvar till valet. Socialdemokraterna samlar ihop sig efter några turbulenta veckor. Vägen till framgång ligger nu i att synliggöra konflikten mellan vänster och höger och skapa politisk nerv i välfärdsfrågorna. Det är alls ingen omöjlig uppgift. Handlingsplanen för trygga jobb som partiet presenterade för några dagar sedan fick bra genomslag i debatten och är ingenting som Alliansen kan triangulera. Nu pågår debatten om vinst i välfärden, en debatt där Socialdemokraterna har förutsättningar att mobilisera den opinion som vill ha ett vinststopp. Ytterligare välfärdsreformer är förstås att vänta inför valmanifestet

På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.

Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.

Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)

SCB:s mätning indikerar spännande valår 2018!

I dag presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.

Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.

Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.

Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.

Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.

Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.

Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.

Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.

Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.

Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?

I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.

Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.

Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?

Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)

Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.

Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.

Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?

Sämsta resultatet någonsin för allianspartierna i en SCB-undersökning?

Tre korta kommentarer om dagens partisympatiundersökning från SCB.

1.) De fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna samlar tillsammans 38 procent av väljarkåren. Jag tror att det är det sämsta resultatet för allianspartierna sedan SCB påbörjade sina mätningar 1972. Rätta mig gärna om jag har fel. Uppdaterat kl 21.20. Kollegan Anders Sundell klargör: "Det är det fjärde sämsta resultatet för de borgerliga partierna sammantaget. Sämst var i maj 2014: 36.8%. Sedan november 1993: 37.3%. Sen maj 1993: 37.5%.
På fjärde plats november 2016: 38%."

2.) De rödgröna partierna har ett försteg över Alliansen med 41.4 procent mot 38.0. Det är nu för tiden ovanligt att sittande regering har ett övertag över oppositionen mitt i mandatperioden. Det är ett uttryck för allianspartiernas kris att de inte bättre lyckas utnyttja den sittande rödgröna regeringens svåra parlamentariska läge.

3.) Ur ett längre tidsperspektiv har Socialdemokraterna ingen anledning att känna glädje över de egna opinionssiffrorna. I dagens mätning får partiet 29.2 procent, vilket innebär partiets näst sämsta resultat i SCB-undersökningarna. Visst, resultatet ger partiet arbetsro inför kongressen 2017 och valkampanjen 2018. Men det syns just nu inga tecken på att partiet skulle röra sig i riktning mot de dryga 40 procent som så länge var ett normalresultat för Socialdemokraterna.

Det politiska läget och SCB:s partisympatiundersökning

Igår presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning. Kristdemokraterna fick med 3.1 procent sitt sämsta resultat sedan SCB började mäta stödet för partiet 1991. Miljöpartiet fick 4.7 procent, vilket var den lägsta andelen partiet uppvisat i denna mätning sedan 2006. Sverigedemokraterna tappar 2.6 procentenheter till 17.3, vilket bekräftar bilden av att partiets framgångsvåg åtminstone tillfälligt är bruten. Socialdemokraterna är största parti med 29.5 procent, men partiet ligger ofta högt i SCB:s undersökning.

Mest intressant är att de rödgröna partierna tillsammans är större än Alliansen. De rödgröna partierna får 41.0 procent, medan allianspartierna får 39.3 procent. Varför misslyckas allianspartierna med att utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska läge och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen?

Vid motsvarande mättillfälle i maj 2012 hade de rödgröna partierna i opposition skaffat sig ett överläge på närmare nio procentenheter. I maj 2008 hade de rödgröna partierna i opposition ett övertag på 15.7 procentenheter.

Allianspartierna är i dag politiskt demobiliserade. Under åtta framgångsrika år med Fredrik Reinfeldt samlades Alliansen kring ett gemensamt ideologiskt och politiskt projekt. I dag är det inte så. De enskilda allianspartierna utforskar sina egna vägar och utvecklar egen politik. I flera viktiga frågor - flyktingpolitiken, låglönejobb, skolpolitiken, energipolitiken - har allianspartierna skilda uppfattningar.

En avgörande faktor för Alliansens bildande och sammanhållning var att Moderaterna drog sig mot mitten. I dag sneglar Moderaterna och Kristdemokraterna åt höger, åtminstone i frågor som rör flyktingmottagning och lag och ordning. Problemet för allianspartierna är att om Moderaterna och Kristdemokraterna går åt höger kan de kanske viserligen urholka opinionsstödet för Sverigedemokraterna - men samtidigt blir det svårare att mobilisera och hålla ihop Alliansen inför valet 2018. Ju mer Kristdemokraterna och Moderaterna går åt höger, desto mer frestande blir det för Liberalerna och Centerpartiet att sätta sakpolitiska avtryck genom samarbete över blockgränserna.

*

Visst, mätningen från SCB kan vara en tillfällighet. I tisdags presenterade till exempel Novus en väljarbarometer där allianspartierna hade ett försteg på 7.1 procentenheter. Vi vet också från mandatperioden 2006-2010 att ett stort försprång i opinionsundersökningarna under mellanvalsperioden inte behöver innebära valseger. Ingen är rökt 2.5 år före ett val.

SCB:s mätning ger arbetsro åt Löfven och Kinberg Batra

Dagens stora partisympatiundersökning från SCB visar en påfallande stabilitet i opinionen. Socialdemokraterna får 30.3 procent, en minskning med 1.9 enheter sedan motsvarande mätning i november. Resultatet är något högre än vad Socialdemokraterna får i de flesta övriga opinionsmätningar på senare tid. De rödgröna partierna är större än allianspartierna tillsammans, vilket ger Stefan Löfven viss arbetsro framåt. Sannolikheten att allianspartierna skulle frestas att försöka åstadkomma ett extra val är mindre om de rödgröna partierna har ett ett försteg i opinionen.

Moderaterna får 25.2 procent, en ökning med en enhet. Den svaga ökningen bidrar till att ge även Anna Kinberg Batra viss arbetsro och stärker hennes ställning i förhållande till Decemberöverenskommelsens kritiker i partiet. Folkpartiet får 4.9 procent, en minskning med 0.4 enheter. Folkpartiets opinionsstöd är partiets lägsta i SCB:s mätningar i modern tid, kanske någonsin. Sverigedemokraterna ökar med 2.1 enheter till 14.5 procent, vilket är rekord för partiet i SCB.

SCB:s mätning lär inte påverka det politiska landskapet i någon nämnvärd utsträckning. Nu väntar den avslutande partiledardebatten i riksdagen i nästa vecka. Inför den partiledardebatten drar också Statsvetarpodden äntligen igång sina sändningar!

Jag kommenterar SCB:s undersökning för bl a Aftonbladet och Dagens Arena.

Dagens SCB-mätning: Fortsatt uppförsbacke för Alliansen

Dagens partisympatiundersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) bekräftar de rödgröna partiernas försprång i opinionen inför valåret 2014. Sammantaget får de rödgröna parterna 49.8 procent mot Alliansparternas 39.7 procent, vilket innebär en ledning med 10.1 procentenheter.  Vid föregående mätning i juni 2013 var försteget 9.8 procentenheter. Men det är kanske mer intressant att jämföra med motsvarande tidpunkt inför valåret 2010, det vill säga SCB:s novembermätning 2009. Då var det rödgröna försteget 7.5 procentenheter. De rödgröna partierna går i det perspektivet in i valåret 2014 ur en starkare position än den man hade inför valåret 2010.

Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.

Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.


Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.

Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.

SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan

Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.


I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.

För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.

Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.

Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.

Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.

Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.

Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.

SCB och opinionsläget i svensk politik

I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.

Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.

För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.

Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.

Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är  signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.

Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.

De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.

Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.

Vinnare och förlorare i SCB:s partisympatiundersökning

I dag publicerades Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. SCB:s undersökning väcker alltid stor uppmärksamhet. Intresset beror på att SCB intervjuar över 5 000 personer, vilket ger undersökningen stor trovärdighet och även gör det möjligt att bryta ner resultaten i mindre grupper baserade på t ex ålder, yrke eller bostadsort.

Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.

Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.

Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.

Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.

Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.

Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...

Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.

SCB och socialdemokratins framtid

SCB:s stora väljarmätning i dag har fått stor uppmärksamhet, inte minst mot bakgrund med att Socialdemokraterna med sina 27.7 procent får sitt sämsta resultat någonsin i SCB:s mätningar. Jag kommenterar undersökningen bl a för TT, för Svenska Dagbladet och på Newsmill. Mina huvudpoänger är följande:

SCB:s undersökning bekräftar den bild som många enskilda opinionsinstitut givit den senaste tiden. Socialdemokraterna backar avsevärt. Moderaterna och Miljöpartiet kan glädjas över ökat opinionsstöd. Kristdemokraterna ligger visserligen under fyraprocentsspärren, men med förväntade taktikröstare har partiet ändå goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen. I övrigt visar resultaten på ytterst små förändringar.

Absurt nog kommer resultatet från SCB nästan som en lättnad för många socialdemokrater. På sina håll fanns en fruktan att stödet skulle vara ännu lägre. Tillbakagången som nu blev hade man redan mentalt intecknat. Mätningen genomfördes under en period som varit extremt olycklig för Socialdemokraterna, i eftersvallet av Håkan Juholts lägenhetsersättningar och det interna ifrågasättandet av hans partiledarskap.

För att Socialdemokraterna skall kunna bryta sin onda cirkel krävs att partiet lyckas formulera kraftfulla politiska förslag som sätter press på Alliansregeringen. Sådan förslag måste ha tillräckligt starkt nyhetsvärde för att flytta mediernas fokus från personfrågor till sakpolitik. Hittills har partiet misslyckats med detta. Nu finns faktiskt en möjlighet att partiet får viss arbetsro och Håkan Juholt därmed ytterligare en chans.

Håkan Juholt drivs såvitt jag kan förstå av en ärlig önskan att modernisera och öppna upp partiet. Risken finns att han mötes samma motstånd som Mona Sahlin i den trötta kultur som sitter fast i väggarna i partiapparaten. I så fall lär han gå samma öde till mötes som sin företrädare. Om han å andra sidan lyckas bryta ned partikulturen och skapa en politik för det framväxande kunskaps- eller informationssamhället ligger vägen öppen. När det gäller framtidsvisioner framstår Alliansen mest som trötta nötta väderkvarnar och sådana rider man ner.

Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?

Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.

Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.

Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.

En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.

Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.

Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.

Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.

Oväntat stor ledning för de rödgröna!

Dagens mätning från SCB blev en lite oväntad klang- och jubeltillställning för de rödgröna. Visserligen har avståndet mellan de båda blocken krympt, men de rödgröna har fortfarande en egen majoritet på 50.2 procent mot den borgerliga alliansens 44.2 procent. Sverigedemokraterna minskar och hamnar precis under riksdagsspärren på 3.9 procent.

SCB:s mätning skiljer sig från de flesta andra opinionsmätningar som genomförts den senaste månaden. I dessa mätningar har skillnaden mellan de båda blocken varit betydligt mindre, och i några fall har t o m den borgerliga alliansen gått förbi.

En förklaring skulle kanske kunna vara att delar av SCB:s undersökning är genomförd i början av maj, innan opinionen på allvar började förflytta sig. Men SCB:s resultat innebär ändå att kritiska blickar nu riktas mot flera övriga opinionsinstitut med skakigare urval än vad SCB har.

Hur trovärdiga är då SCB:s resultat? Statistiskt sett har det block som leder i SCB:s maj-mätning ett valår också vunnit det efterföljande valet tio gånger av tio.

Men statistik är en sak och politik en annan. Väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006. Den ökade väljarrörligheten innebär att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet. Därför är också SCB-mätningen ett trubbigare instrument än tidigare när det gäller att bedöma valutgången.

De opinionsinstitut som arbetar med telefonintervjuer har också fått urvalsproblem eftersom allt fler svenskar nöjer sig med mobiltelefoni och avstår från fasta telefonabonnemang. På senare tid har resultaten i opinionsmätningarna växlat mer än vanligt. En förklaring till denna variation skulle kunna vara att urvalen genom mobiltelefonins framväxt blivit mindre tillförlitliga. SCB arbetar också med telefonintervjuer men har med sina 9 000 personer det överlägset största urvalet i sina undersökningar.

Inför årets val är det ovanligt många partier som ligger i närheten av eller strax över fyraprocentsspärren: Sverigedemokraterna (3.9), Kristdemokraterna (4.5), Centern (4.6) och kanske öven Vänsterpartiet (5.6) och Folkpartiet (5.8). Majoritetsförhållandena i riksdagen blir starkt beroende av vilka av dessa partier som kommer att erövra mandat i valet. Även uppstickarpartier som Piratpartiet eller Fi kan förstås påverka majoritetsförhållandena, även om dessa båda partier i dag inte ligger i närheten av fyraprocentsspärren i de genomförda opinionsmätningarna. Prognoskraften i SCB:s mätning försvagas av att så många partier ligger nära fyraprocentsspärren

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.