Ja, massakern i Srebrenica var ett folkmord

I dag uppmärksammas minnet av de 8 000 muslimska pojkar och män som i juli 1995 mördades av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Både FN:s Internationella domstol i Haag och FN:s krigsbrottsdomstol för det forna Jugoslavien har slagit fast att massakern var ett folkmord.

Men alla låter sig inte övertygas. Bara några dagar före minnesdagen skriver Erik Almqvist - tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och särskilt uppmärksammad i samband med den s k järnrörsskandalen - på Twitter att massakern var alldeles för liten för att kvalificera som ett folkmord.

Jag tycker det är oerhört smaklöst att just före minnesdagen, när så många människor känner så djup sorg, ta upp en diskussion om det verkligen var ett folkmord. Dessutom har Erik Almqvist fel i sak. Folkmord är ett juridiskt begrepp som regleras i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Av konventionens artikel II, som definierar brottet folkmord, framgår att gärningen skall vara utförd i avsikt att "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp", t ex genom att "döda medlemmar av gruppen". Ingenstans regleras att denna grupp måste vara av en viss storlek.

I dag är en dag för sorg och eftertanke och strävan efter försoning. Vi måste också ställa frågan vad Srebrenica kan lära oss för att detta hemska inte skall kunna hända igen.

Tillsammans med Mariam Sherifay skrev jag tidigare så här i ämnet.

Fortsatt turbulens inom Sverigedemokraterna

Turbulensen kring Sverigedemokraterna fortsätter. I helgen avslöjade Dagens Nyheter att sparkade toppolitikern Erik Almqvist i hemlighet styrt den publicistiska verksamheten i partiets nyhetssajt Samtiden. Erik Almqvist avpolleterades från sina politiska uppdrag efter sin inblandning i den så kallade järnrörsskandalen 2012, då Expressen avslöjade att Almqvist efter en utekväll verbalt attackerat komikern Soran Ismail och flera andra personer med rasistiska och sexistiska tillmälen samt beväpnat sig med metallrör från en byggnadsställning.

Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.

Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden  huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.

I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.

Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.

SCB och opinionsläget i svensk politik

I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.

Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.

För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.

Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.

Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är  signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.

Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.

De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.

Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.

Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?

Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?

Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.

Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:

1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.

2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller  riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.

3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.

Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.

Sten Tolgfors time-out och frågan om frånvarande riksdagsledamöter

Igår uppmärksammades att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som med riksdagsarvode och avgångsvederlag har en inkomst på 115 000 kronor i månaden, inte skrivit en enda motion eller deltagit i någon debatt sedan han återvände till riksdagen i mars. Tolgfors vill inte kommentera uppgifterna.

Enligt Moderaternas presschef Anna-Charlotta Johansson är Sten Tolgfors i stället "allmänpolitiskt aktiv på hemmaplan", i sin lokala valkrets. Men när jag igår medverkade i P4 Örebros program "Rakt på sak" dementerade länsordföranden för Moderaterna i Örebro Ola Karlsson uppgifterna. Tolgfors hade inte varit särskilt aktiv i sin lokala valkrets, sade han. I stället uttryckte Ola Karlsson förståelse för att Sten Tolgfors "behövt tid för återhämtning".

Tid för återhämtning kan vi nog alla behöva ibland. Då kan man ansöka om tjänstledighet eller, om det är allvarligt, sjukskriva sig. Eller tolkar Moderaterna "arbetslinjen" ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna tolkar "nolltoleransen", det vill säga den gäller bara ibland?

Den time-outsjuka som på år senare spridit sig för inget gott med sig, utan öppnar för godtycke och försvårar ansvarsutkrävande. Även Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist vandrar nu runt i riksdagshuset utan konkreta arbetsuppgifter. Det samma gäller för Håkan Juholt. I Juholts fall räcker det dock med några enkla googlingar så framgår det med all önskvärd tydlighet att mannen i alla fall inte ligger på latsidan. Seminariedeltagande, debatter och artiklar följer med oförminskad styrka i hans spår. För Håkan Juholt innebär vila och passivitet säkert en betydligt större kraftansträngning än hårt arbete.

Jag gav följande kommentar till TT: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. Hur blir det t ex med ersättningfrågorna? Kan en riksdagsledamot ta "time-out" på obestämd tid och ändå kvittera ut sitt riksdagsarvode? Riksdagsarvodet är ju en ersättning för arbetsinsatser och ansvarstagande.

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

PS: Rekommenderar denna time-outförteckning i Svenska Dagbladet. 
 

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.

Vad innebär William Petzälls avhopp för Sverigedemokraterna?

Uppdaterat 26 september kl 14.05: Under dagen har Sverigedemokraterna formulerat ett pressmeddelande där de berättar att William Petzäll under sommaren återfallit i sitt missbruk och att partiet drog slutsatsen man nått vägs ände och uppmanade Petzäll att lämna sitt riksdagsuppdrag samt erbjöd Petzäll finansiering av fortsatt behandling för att ta sig ur missbruket. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Erik Almqvist berättar att Petzäll har velat lämna riksdagen mot att vi ska ge honom en stor summa pengar, men när vi inte har gått med på det och erbjudit honom behandling i stället, så har han velat sitta kvar.

Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.

*

I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.

För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:

1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.

2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.

3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.

Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.

Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.

Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.

Sverigedemokraterna och dess förhållande till lag och ordning

På senare tid har tre framträdande Sverigedemokrater polisanmälts eller åtalats för att de kommit i bråk med servicepersonal. Riksdagsledamoten William Petzäll har polisanmälts för att han tagit en s k springnota när han åkt taxi och vägrat betala. Sverigedemokraternas styrelseledamot i Göteborg Jan Borsing har åtalats för att ha misshandlat en busschaufför så svårt att denne brutit ett revben. Riksdagsledamoten Erik Almqvist har polisanmälts för misshandel av en ordningsvakt när han försökte ta sig in i ett VIP-rum på en krog vid Stureplan.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen av dessa tre Sverigedemokrater har dömts för det de anklagas för. Det är möjligt att alla tre är oskyldiga och de skall behandlas som oskyldiga tills något annat bevisas.

Men oavsett deras skuld eller oskuld är det absolut inte bra för Sverigedemokraternas image i förhållande till sina väljare när dess ledande företrädare polisanmäls eller åtalas för att ha kommit i bråk med servicepersonal (taxichaufförer, busschaufför, ordningsvakt). Det är mänskligt att bli arg och upprörd om man uppfattar sig illa behandlad av servicepersonal. Men som folkvald politiker har man ett ansvar att hantera sin ilska på ett sätt så att situationen inte bär iväg och slutar med polisanmälningar. Det tycks mig som att Sverigedemokraternas politiker inte alltid förstått det ansvar som följer med uppdraget att representera sina väljare.

Det är inte så att polisanmälningar av Sverigedemokrater tenderas att uppmärksammas extra mycket. Om det t ex varit riksdagsledamöter från Moderaterna, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som polisanmälts för misshandel av krogvakter hade rubrikerna i media sannolikt blivit än större. Sverigedemokraterna kan förstås påstå att dess företrädare provoceras in i bråk av servicepersonal som ogillar partiets politik. Men det finns inga belägg för att så skulle vara fallet. Och som jag skrev ovan, det ingår i uppdraget som folkvald att inte låta sig provoceras in i bråk med servicepersonal.

De polisanmälningar och åtal jag nämnt ovan skadar partiet. Sverigedemokraternas väljare är den väljargrupp som jämfört med övriga riksdagspartier enligt VALU 2010 rangordnade frågor kring lag och ordning överlägset högst när de bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på. Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han vill profilera Sverigedemokraterna som det parti som starkast prioriterar frågor kring lag och ordning. Jag anar att han, för att uttrycka det milt, inte är helt nöjd med hur ledande partiföreträdare hanterat dessa frågor.