Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?

Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?

Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.

Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:

1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.

2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller  riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.

3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.

Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.