Högern förökar sig genom delning?

Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.

Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.

Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.

Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.

Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.

Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.

Vad betyder det nya extrempartiet Alternativ för Sverige för Sverigedemokraterna?

Nu utmanas Sverigedemokraterna av ett nytt parti långt ut på högerkanten: Alternativ för Sverige. Ledningen för det nya partiet kommer till stor del från Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund SDU och har tidigare uteslutits från Sverigedemokraterna, t ex Gustav Kasselstrand (partiordförande), William Hahne (vice partiordförande) samt Jessica Ohlson (partisekreterare).

Samtalstonen mellan ledarskapet för Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna är något ansträngd. Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har tidigare benämnt kretsen kring Gustav Kasselstrand som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleonkomplex.

Och Gustav Kasselstrand beskrev i sitt lanseringstal för Alternativ för Sverige i går kväll Sverigedemokraterna enligt följande: Ett parti som på punkt efter punkt anpassar sig för att slutligen få sätta sig i knät på makten förändrar ingenting. (...) Luften har gått ur dem och den ser inte ut att komma tillbaka. Från att ha varit en frisk fläkt i svensk politik är de idag - med löner på 100 000-kronorsnivån - mätta, trötta och bekväma.

Kommer då Alternativ för Sverige att ha möjlighet att på allvar utmana Sverigedemokraterna. Nej, det tror jag egentligen inte. Det finns knappast utrymme för ytterligare ett parti till höger om höger i svensk politik. Däremot kan det nya partiet påverka Sverigedemokraternas ställning på åtminstone två olika sätt.

!.) Bidra till Sverigedemokraternas normalisering. Eftersom flera av Alternativ för Sveriges politiska förslag är en slags Sverigedemokraterna extra allt så kan Sverigedemokraterna säga: titta där, det är dom som är dom konstiga, det är vi som är normala.

2.) Demobilisera och destabilisera Sverigedemokraterna. Många röstar på Sverigedemokraterna som en slags protesthandling mot etablissemanget. Om Sverigedemokraterna inte längre uppfattas som det självklara anti-etablissemangspartiet kan glöden i partiet falna. Normaliseringen är kanske Sverigedemokraternas värsta fiende. En och annan Sverigedemokrat kommer säkert också att söka sig till det nya partiet, vilket i sin tur kan skapa instabilitet och oro i Sverigedemokraterna. 

Om man läser vad det är Alternativ för Sverige vill åstadkomma blir man inte imponerad. Deras texter bygger dels på bisarra, helt ogenomförbara förslag som till exempel att skapa "Återvandringsverk" som bland annat ska kasta ut människor som redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Här finns detaljreglerade förslag som att katederundervisning ska utgöra pedagogisk norm i skolan. Lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas. Det ska införas en nationell strategi för återuppbyggnaden av klassisk arkitektur.

Och så naturligtvis - denna fantastiska svartmålning av Sverige - ett land på ruinens brant, som Gustav Kasselstrand uttryckte det i sitt lanseringsanförande. Sverige har i årtionden präglats av ett stigande vanvett, och migrationspolitiken kännetecknas av besinningslös politisk korrekthet. Sverige har drabbats av en välfärdskollaps och av urholkad mellanmänsklig tillit (i verkligheten har vi i princip den högsta mellanmänskliga tilliten i världen).

Visst har vi problem i Sverige, med till exempel sjukhusköer, bostadsbrist och gängkriminalitet. Men kan ingen berätta för alla dessa arga att Sverige ändå faktiskt är världens bästa land - på typ allt. Kanske kan de åtminstone sova något bättre på natten då.

Om Sverigedemokraternas splittring och en auktoritär partikultur

Igår lördag valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU (Sverigedemokratisk ungdom) Jessica Ohlson till ny ordförande, efter avgående Gustav Kasselstrand. Bara några timmar efter valet av Jessica Ohlson meddelade Sverigedemokraternas partistyrelse att man bryter banden med sitt ungdomsförbund SDU och i stället startat upp en ny ungdomsverksamhet med samma namn - Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Sverigedemokraterna släckte också omedelbart ner ungdomsförbundets hemsida, och ersatte den med ett meddelande om brytningen.

Motsättningarna mellan Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund SDU har pågått en längre tid, och brytningen kommer inte som en överraskning. SDU:s förre ordförande Gustav Kasselstrand är sedan tidigare utesluten ur partiet. Motsättningen mellan SD och SDU handlar inte i första hand om en personlig maktkamp. Motsättningarna vilar i stället på solid ideologisk grund, där ungdomsförbundet SDU representerar en mer högerorienterad, etnonationalistisk linje och som inte uppskattar den mer populistiska, muslimfixerade retorik som Sverigedemokraternas partiledning ledning ägnar sig åt.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbunden är mer ideologiskt radikala och mindre pragmatiska än sina moderpartiet. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har i olika sammanhang pekats ut som ligga så långt till höger att de riskerat att bli en belastning för sitt moderparti. Centerpartiets ungdomsförbund CUF beskrevs på 1970-talet ibland som "Åsa-Nisse-marxister". Folkpartiets ungdomsförbund LUF beslöt på sin kongress i augusti 2015 att av principiella skäl arbeta för att det skall bli lagligt att ha sex med djur, under förutsättning att djuret inte kommer till skada. Motsvarande exempel skulle kunna ges även för de övriga ungdomsförbunden. Men i modern tid har det aldrig hänt att ett moderparti valt att på det här sättet klippa banden med sitt eget ungdomsförbund - i det avseendet är händelsen unik.

Det är intressant att läsa hur Sverigedemokraterna själva formulerar vilken roll den nya "ungdomsverksamheten" skall ha i partiarbetet. Det nya SDU skall ha till syfte att "förbereda unga människor för att bli framtida sverigedemokratiska politiker, driva intern opinion i ungdomspolitiska frågor och att vända Sverigedemokraternas sjunkande väljarstöd i den yngsta väljargruppen". Den interna rollen begränsas således till "ungdomspolitiska frågor". Jag har svårt att se att t ex SSU eller LUF skulle låta sig nöjas med att få syssla med "ungdomspolitik". Formuleringen (liksom den omedelbara nedsläckningen av SDU:s hemsida) är ett uttryck för Sverigedemokraternas hierarkiska struktur och auktoritära partikultur.

Nu stundar sannolikt bittra rättsliga tvister om rätten till namnet "Sverigedemokratisk ungdom" och "SDU". Både Sverigedemokraterna och hittillsvarande SDU har i dagarna ansökt om att registrera "Sverigedemokratisk ungdom" som varumärke. (Tipztack till Nicklas Lagerlöf.)

En sådan namnstrid kommer att kosta politisk kraft och ständigt påminna om den splittring som funnits och finns i den sverigedemokratiska rörelsen. Däremot är det alldeles för tidigt för att uttala sig om hur brytningen kommer att påverka Sverigedemokraterna på sikt. Hittills har partiledningen varit skicklig i att avläsa de olika falangernas styrka och agera därefter. De uteslutna och de avknoppade har heller ingenstans att ta vägen. Såsom det politiska landskapet i Sverige ser ut i dag har de ingenting annat till höger om sig än den politiska öknen. Inget tyder i dag på att det skulle gå att få den att blomstra.

Sverigedemokraterna efter uteslutningarna av Kasselstrand och Hahne

I dag beslöt Sverigedemokraternas partistyrelse som väntat att utesluta ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne ur partiet. De anses bland annat ha skadat partiets anseende och samarbetat med extrema krafter. Vid presskonferensen antydde partisekreterare Richard Jomshof också att Kasselstrand och Hahne haft samröre med antisemitiska krafter med kopplingar till Fria Tider. Sammantaget uteslöts sju personer i dag och ytterligare 6-7 personer har valt att självmant lämna partiet i samband med den pågående processen.

Nu får vi ett prov på hur starkt grepp Sverigedemokraternas partiledning har om partiet och hur stark den etnonationalistiska falang som Kasselstrand och Hahne tillhör är. Kasselstrand och Hahne kan visserligen överväga att försöka bilda ett nytt parti, men sannolikheten för att ett sådant parti skulle bli framgångsrikt är utomordentligt liten. I stället kommer den falang som Kasselstrand och Hahne leder att kämpa för att behålla kontrollen över SDU och även över partidistriktet i Stockholm där Hahne nyligen under tumultartade former valdes till ordförande. Hahne sitter i kommunfullmäktige i Stockholm och kan förstås sitta kvar på det mandatet som politisk vilde ända fram till 2018. SDU:s förbundssekreterare Jessica Ohlson, som anses stå Kasselstrand och Hahne nära, har redan meddelat att hon kandiderar som ny ordförande för SDU i höst.

Det finns en möjlighet att många Sverigedemokrater som hittills ställt upp bakom Kasselstrand och Hahne genom uteslutningarna får kalla fötter och av rädsla för att hamna i den politiska kylan nu i stället rätar in sig i ledet. Till höger om Sverigedemokraterna väntar bara en politisk öken.

Sverigedemokraternas ledning hoppas förstås på att uteslutningarna skall bidra till en slags "normalisering" av partier, där tröskeln sänks för andra partier att inleda ett samarbete. Dessa förhoppningar kommer sannolikt på skam. Sverigedemokraternas val i höstas att utlösa en regeringskris ledde fram till Decemberöverenskommelsen, vilken bidrar till att förstärka partiets parlamentariska marginalisering och isolering.

Striden i SD. Högt vatten när olika partigrupperingar börjar polisanmäla varandra

Uppdaterat 21 april kl 20.45. I kväll avslöjade Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson att medlemsutskottet förordat att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. På måndag förväntas partistyrelsen fatta det formella beslutet. Därmed är tappen ur tunnan. Den maktkamp inom Sverigedemokraterna som jag analyserar nedan kommer att ta sig allt mer turbulenta former, och hur det kommer att sluta är ytterst svårt att bedöma.

*

De interna partistriderna i Sverigedemokraterna eskalerar. Inom kort förväntas besked om huruvida ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. Igår avslöjades att William Hahne i sin tur har polisanmält förra ordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad Maria Danielsson. Anmälan avser att Maria Danielsson skulle ha använt partidistriktets pengar till "privat konsumtion och andra orättfärdiga utgifter", till exempel betalning av personliga parkeringsböter, flera inköp på Systembolaget, matinköp och kontantuttag. Maria Danielsson bestrider anklagelserna och uppger att samtliga utgifter gjorts för partiändamål.

Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.

Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.

När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.

Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.

Om Sverigedemokraternas splittring

Uppdaterat 9 april kl 10.40: På sin Facebook-sida beskriver Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson nu SDU-ledningen Gustav Kasselstrand och William Hahne (utan namns nämnande) och deras bundsförvanter som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleon-komplex. Man må säga vad man vill om Mattias Karlsson, men han räds inte ett högtravande språk. I samma Facebook-uppdatering skriver Mattias Karlsson om sig själv att om han förlorar denna strid så kan han stiga åt sidan med förvissningen om att jag i alla fall gjorde vad jag kunde, stod upp för det jag trodde var rätt och att jag åtminstone helt utan skam kommer att kunna se mina barnbarn i ögonen.

Det påstås ibland att Sverigedemkraterna är ett parti som andra och därför också bör behandlas som ett sådan. Well. Jag har i alla fall svårt att identifiera något annat parti där partiledaren pekar ut ungdomsförbundets ledning som "halvfascistoida" unga män "med Napoleon-komplex". Sverigedemokraterna har fortfarande en bit kvar i sin normaliseringsprocess.

*

 Igår publicerades uppgifter om att SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och den nye ordföranden för SD Stockholm William Hahne kommer att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Vidare uppgavs det att ytterligare ett 20-tal uteslutningar av medlemmar som står Gustav Kasselstrand och William Hahne nära kommer att genomföras inom kort.

Om Gustav Kasselstrand och William Hahne utesluts innebär det att de sedan länge kända motsättningarna inom Sverigedemokraterna nu dras till sin spets. Gustav Kasselstrand och William Hahne försöker i sina offentliga uttalanden beskriva uteslutningarna som ett led i en maktkamp utan politiskt innehåll, där den nuvarande partiledningen försöker värna sina egna personliga maktpositioner.

Kasselstrand och Hahne har rätt i att Sverigedemokraterna är ett auktoritärt, toppstyrt part, som högerextrema partier ju ofta är. Men grunden till den konflikt som nu splittar Sverigedemokraterna är naturligtvis politisk, och inte enbart - eller ens främst - uttryck för en personlig maktkamp. Kasselstrand och Hahne representerar en än mer högerorienterad, nationalistisk linje och ser med illa dolt förakt på den mer populistiska retorik som Sverigedemokraternas nuvarande ledning ägnar sig åt.

Vilka blir då konsekvenserna för Sverigedemokraterna om Kasselstrand, Hahne och flera av deras närmaste anhängare utesluts? Ja, Kasselstrand och Hahne kommer knappast att sitta och rulla tummarna och beklaga sitt öde över att ha blivit utkastade. De kommer att mobilisera sina politiskt närstående krafter, och den mobiliseringen kommer att ta organisatorisk form i någon form av nätverk, medieplattform eller rent av ett nytt politiskt parti. Då det högerextrema Nationaldemokraterna för inte så länge sedan lade ned sin verksamhet lämnade det partiet ett politiskt tomrum till höger om Sverigedemokraterna efter sig.

Ett nytt parti till höger om Sverigedemokraterna skulle knappast bli särskilt stort. Men det skulle försvåra för Sverigedemokraterna att mobilisera väljare från det hållet och det skulle även försvåra rekryteringen av nya medlemmar. Kasselstrand och Hahne har haft sin politiska bas i SDU, och ungdomsförbundet är en normal rekryteringsgrund av nya medlemmar till moderpartiet. Nu vet vi inte ens om SDU efter uteslutningarna kommer att finnas kvar som ungdomsförbund till Sverigedemokraterna.

Inom Sverigedemokraternas ledning hoppas man att bildandet av ett nytt högerextremt parti skulle underlätta Sverigedemokraternas normaliseringsprocess. Om det bildas ett nytt högerextremt parti kan många väljare börja uppfatta Sverigedemokraterna som mindre extremt, vilket i så fall sänker tröskeln för till exempel krafter inom Moderaterna för att på allvar börja driva frågan om att i någon form börja samtala eller rent av samverka med Sverigedemokraterna.

Så om Sverigedemokraternas partiledning sköter sina kort väl kan uteslutningarna bli en framgång för partiet. Utan jämförelser i övrigt, men ungefär som när den sovjetvänliga delen av VPK tvingades öppna eget i APK. Men det kan också bli så att delar av Sverigedemokraterna demobiliseras genom splittringen, nya interna konfliktytor uppstår och att partiet successivt uppfattas som mindre intressant för väljarna. Händelseutvecklingen den närmaste månaderna får stor betydelse för partiets framtid.

Kaosartat årsmöte i Stockholm förstärker motsättningarna inom SD

I Jimmie Åkessons frånvaro fortsätter de interna partistriderna inom Sverigedemokraterna. För bara några veckor sedan vann Richard Jomshof en öppen maktstrid med Björn Söder om posten som partisekreterare. Vid ett i högsta grad turbulent årsmöte igår kväll valdes utmanaren William Hahne - mot partiledningens vilja - till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm stad.

Valet av William Hahne till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm blev ett bakslag för Sverigedemokraternas partiledning. William Hahne representerar tillsammans med ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand en mer etnonationalistisk falang inom Sverigedemokraterna, och som betraktar partiledningens linje som populistisk och muslimfixerad. På senare tid har den etnonationalistiska falangen stärkt sin ställning, och det ryktas att Gustav Kasselstrand i höst tar strid om partiledarposten ifall inte Jimmie Åkesson då kommit tillbaka.

Gårdagens årsmöte var sannerligen inte värdigt ett parti i landets huvudstad, ett parti som gör anspråk på att vilja och kunna ta politiskt ansvar. Årsmötet blev kraftigt försenat på grund av öppet bråk om röstlängden och på Twitter utslungades ömsesidiga bittra anklagelser mellan meningsmotståndare.

Krisen för Sverigedemokraterna i Stockholm började redan i höstas, när distriktets dåvarande ordförande Christoffer Dulny avslöjades med att ha skrivit anonyma kommentarer på hatsajter som Avpixlat och med kommentarer som att araber har våldsammare gener eller invandrare är absolut värst på att ljuga, manipulera, köra fulsälj, hetsa etc. Christoffer Dulny tvingades lämna sina uppdrag strax före valet i september och ersattes av Maria Danielsson, som uppfattades stå partiledningen mera nära. Maria Danielsson förlorade klart omröstningen på gårdagens årsmöte om ordförandeskapet i Stockholm till William Hahne.

Nu finns möjligheten att Sverigedemokraternas partistyrelse väljer att ogiltigförklara årsmötet i Stockholm och därmed också valet av William Hahne till ny ordförande i Stockholm. Det kaosartade mötet kan ha brustit i viktiga formaliasaker, som t ex röstlängden samt tid för mötets avslutande (många mötesdeltagare valde att lämna förhandlingarna långt innan mötet var avslutat). Uppdaterat 2 mars kl 11.05. Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Vinge säger till TT att

Sverigedemokraternas partiledning  inte kommer att försöka ogiltigförklara söndagens möte. Däremot, betonar Vinge, kan enskilda partimedlemmar som närvarat vid mötet lämna in klagomål, och partistyrelsen ska ta ställning till en reservation som lämnats in om att mötet slutade för sent.

Läget blir än mer intrikat genom att William Hahne själv riskerar att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Uteslutningsärendet är väckt mot bakgrund av att Hahne misstänks för att på ett otillbörligt sätt ha använt sig av ett register över medlemmar i Sverigedemokraterna för att gynna sina egna möjligheter att ta över ordförandeskapet i Stockholm. Om årsmötet ogiltigförklaras kan partistyrelsen hinna utesluta William Hahne innan ett nytt årsmöte genomförs.

Ni märker själva. Något motsvarande skulle knappast kunna hända i ett vanligt politiskt parti i landets huvudstad. För Sverigedemokraterna och framför allt dess partiledning är gårdagens årsmöte en förödmjukande händelse Än värre för partiledningen är att striden i Stockholm skapar intern oro och förstärker de inre konflikter som sedan länge hemsökt partiet.

Kasselstrand vann maktkampen inom SDU. Spänningen gentemot SD kvarstår

I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.

Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.

SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.

Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.

Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.

Sverigedemokraterna efter partiets landsdagar i Västerås

Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås gav sammantaget bilden av ett väl samlat parti inför supervalåret 2014. Partiledningen håller medlemskadern i Herrans tukt och förmaning, vilket bland annat tog sig uttryck i att partistyrelsen under landsdagarna inte förlorade en enda enskild viktig omröstning. Av och till var debatten så avslagen att det var svårt att fylla talarlistan. Till och med Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand såg ut som en väluppfostrad skolpojke i talarstolen och av den pågående schismen mellan ungdomsförbund och moderparti syntes inte mycket. Jimmie Åkesson kunde med gott samvete klappa om Gustav Kasselstrand efter dennes anförande.

Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.

I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.

Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.

Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?

Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?

Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.

Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:

1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.

2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller  riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.

3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.

Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.

Gustav Kasselstrand omvald ordförande för SDU - ideologisk maktkamp inom Sverigedemokraterna

I dag omvaldes Gustav Kasselstrand till ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Ordförandevalet föregicks av en intensiv maktstrid, där Paula Bieler utmanade Kasselstrand. Bieler uppfattades ha starkt stöd av SD:s partiledning. I omröstningen på kongressen var emellertid Kasselstrand överlägsen - han vann med 39 röster mot 10.

Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.

Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.

Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.

För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.

Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.

Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.

Nej, KDU + SDU är inte = Sant. Men KDU har kanske fått en tankeställare

Det har väckt viss uppmärksamhet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) erbjudit Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) att ansluta sig till SDU. I en inbjudan skriver SDU att KDU:s ordförande Aron Modig uttryckt åsikter som i hög grad överensstämmer med SDU:s. I och med omvalet av Göran Hägglund, skriver SDU, "blir det omöjligt för de unga kristdemokraterna att få gehör för sina hjärtefrågor om bland annat lag och ordning. Om KDU i stället skulle uppgå i det enda konservativa alternativet, den sverigedemokratiska rörelsen, skulle man ha goda möjligheter att driva denna politik." SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand berättar att han inom kort kommer att bjuda in Aron Modig och KDU:s förbundsstyrelse till ett möte för att diskutera en lösning där de unga kristdemokraterna övergår till SDU.

KDU värjer sig förstås för den ovälkomna uppvaktningen. På Newsmill skriver Aron Modig att KDU "står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta".

Visst finns det mycket stora skillnader mellan SDU och KDU, inte minst i synen på invandrare och invandring. Men det är heller ingen slump att det är just KDU som SDU väljer att uppvakta.

KDU och Aron Modig har på senare tid lyft fram brott och straff som sin viktigaste profilfråga. Närmast som ett mantra upprepar Aron Modig och andra KDU-företrädare att daltandet med brottslingar måste upphöra och kräver stängare straff för olika brott. I en intervju i Sydsvenskan för ett par dagar sedan framträder två unga aktiva kristdemokrater och varav en förordar att invandrares barn som begår brott "ska kunna bli av med sina svenska medborgarskap och utvisas ur landet."

Kristdemokraternas brott och straff-retorik nådde nyligen nya höjder när Mats Odell i radions P1 Morgon påstod att unga kvinnor i Malmö "våldtas på löpande band". Det är inte svårt att förstå att förre partistyrelseledamoten i Kristdemokraterna advokat Peter Althin med anledning av partiets brott och straff-fixering säger att han kanske måste "ompröva om jag hör hemma i KD".

Nej, SDU + KDU är inte = Sant. I bästa fall har de unga Sverigedemokraternas omfamning av KDU givet de unga kristdemokraterna en allvarlig tankeställare.