I dag omvaldes Gustav Kasselstrand till ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Ordförandevalet föregicks av en intensiv maktstrid, där Paula Bieler utmanade Kasselstrand. Bieler uppfattades ha starkt stöd av SD:s partiledning. I omröstningen på kongressen var emellertid Kasselstrand överlägsen - han vann med 39 röster mot 10.
Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.
Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.
Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.
För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.
Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.
Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.
Visar inlägg med etikett William Petzäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett William Petzäll. Visa alla inlägg
2012-09-01
2011-09-26
Vad innebär William Petzälls avhopp för Sverigedemokraterna?
Uppdaterat 26 september kl 14.05: Under dagen har Sverigedemokraterna formulerat ett pressmeddelande där de berättar att William Petzäll under sommaren återfallit i sitt missbruk och att partiet drog slutsatsen man nått vägs ände och uppmanade Petzäll att lämna sitt riksdagsuppdrag samt erbjöd Petzäll finansiering av fortsatt behandling för att ta sig ur missbruket. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Erik Almqvist berättar att Petzäll har velat lämna riksdagen mot att vi ska ge honom en stor summa pengar, men när vi inte har gått med på det och erbjudit honom behandling i stället, så har han velat sitta kvar.
Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.
I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.
För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:
1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.
2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.
3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.
Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.
Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.
Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.
Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.
*
I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.
För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:
1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.
2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.
3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.
Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.
Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.
Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.
2011-09-05
Sverigedemokraterna och dess förhållande till lag och ordning
På senare tid har tre framträdande Sverigedemokrater polisanmälts eller åtalats för att de kommit i bråk med servicepersonal. Riksdagsledamoten William Petzäll har polisanmälts för att han tagit en s k springnota när han åkt taxi och vägrat betala. Sverigedemokraternas styrelseledamot i Göteborg Jan Borsing har åtalats för att ha misshandlat en busschaufför så svårt att denne brutit ett revben. Riksdagsledamoten Erik Almqvist har polisanmälts för misshandel av en ordningsvakt när han försökte ta sig in i ett VIP-rum på en krog vid Stureplan.
Det är viktigt att komma ihåg att ingen av dessa tre Sverigedemokrater har dömts för det de anklagas för. Det är möjligt att alla tre är oskyldiga och de skall behandlas som oskyldiga tills något annat bevisas.
Men oavsett deras skuld eller oskuld är det absolut inte bra för Sverigedemokraternas image i förhållande till sina väljare när dess ledande företrädare polisanmäls eller åtalas för att ha kommit i bråk med servicepersonal (taxichaufförer, busschaufför, ordningsvakt). Det är mänskligt att bli arg och upprörd om man uppfattar sig illa behandlad av servicepersonal. Men som folkvald politiker har man ett ansvar att hantera sin ilska på ett sätt så att situationen inte bär iväg och slutar med polisanmälningar. Det tycks mig som att Sverigedemokraternas politiker inte alltid förstått det ansvar som följer med uppdraget att representera sina väljare.
Det är inte så att polisanmälningar av Sverigedemokrater tenderas att uppmärksammas extra mycket. Om det t ex varit riksdagsledamöter från Moderaterna, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som polisanmälts för misshandel av krogvakter hade rubrikerna i media sannolikt blivit än större. Sverigedemokraterna kan förstås påstå att dess företrädare provoceras in i bråk av servicepersonal som ogillar partiets politik. Men det finns inga belägg för att så skulle vara fallet. Och som jag skrev ovan, det ingår i uppdraget som folkvald att inte låta sig provoceras in i bråk med servicepersonal.
De polisanmälningar och åtal jag nämnt ovan skadar partiet. Sverigedemokraternas väljare är den väljargrupp som jämfört med övriga riksdagspartier enligt VALU 2010 rangordnade frågor kring lag och ordning överlägset högst när de bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på. Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han vill profilera Sverigedemokraterna som det parti som starkast prioriterar frågor kring lag och ordning. Jag anar att han, för att uttrycka det milt, inte är helt nöjd med hur ledande partiföreträdare hanterat dessa frågor.
Det är viktigt att komma ihåg att ingen av dessa tre Sverigedemokrater har dömts för det de anklagas för. Det är möjligt att alla tre är oskyldiga och de skall behandlas som oskyldiga tills något annat bevisas.
Men oavsett deras skuld eller oskuld är det absolut inte bra för Sverigedemokraternas image i förhållande till sina väljare när dess ledande företrädare polisanmäls eller åtalas för att ha kommit i bråk med servicepersonal (taxichaufförer, busschaufför, ordningsvakt). Det är mänskligt att bli arg och upprörd om man uppfattar sig illa behandlad av servicepersonal. Men som folkvald politiker har man ett ansvar att hantera sin ilska på ett sätt så att situationen inte bär iväg och slutar med polisanmälningar. Det tycks mig som att Sverigedemokraternas politiker inte alltid förstått det ansvar som följer med uppdraget att representera sina väljare.
Det är inte så att polisanmälningar av Sverigedemokrater tenderas att uppmärksammas extra mycket. Om det t ex varit riksdagsledamöter från Moderaterna, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som polisanmälts för misshandel av krogvakter hade rubrikerna i media sannolikt blivit än större. Sverigedemokraterna kan förstås påstå att dess företrädare provoceras in i bråk av servicepersonal som ogillar partiets politik. Men det finns inga belägg för att så skulle vara fallet. Och som jag skrev ovan, det ingår i uppdraget som folkvald att inte låta sig provoceras in i bråk med servicepersonal.
De polisanmälningar och åtal jag nämnt ovan skadar partiet. Sverigedemokraternas väljare är den väljargrupp som jämfört med övriga riksdagspartier enligt VALU 2010 rangordnade frågor kring lag och ordning överlägset högst när de bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på. Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han vill profilera Sverigedemokraterna som det parti som starkast prioriterar frågor kring lag och ordning. Jag anar att han, för att uttrycka det milt, inte är helt nöjd med hur ledande partiföreträdare hanterat dessa frågor.
2011-02-06
Petzäll-affären och mediernas bevakning av Sverigedemokraterna
En uppdatering återfinns längst ned i bloggposten.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
*
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)