"Det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat"

I dag skriver Expressens ledarsida att det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat. Expressen skräder inte orden: Utgångspunkten måste alltid vara en grundläggande acceptans för att islam har en plats i vårt samhälle. Muslimer måste känna sig fria att gå till moskén, be på sin rast eller täcka sitt hår likaväl som de kan välja att avstå. Den som försöker undergräva den rätten bör bemötas med ett tydligt budskap: Rör inte våra moskéer!

Det var ord i rättan tid, och jag blev glad när jag läste dem. Här i Sverige har de senaste veckorna präglats av absurda debatter om busschaufförers religiösa tillhörigheter. En busschaufför som burit sig illa åt mot en kvinnlig passagerare pekades snabbt och felaktigt ut som en muslim. En annan busschaufför kritiserades och bespottades för att han valde att utnyttja sin rast till att be. Moderata riksdagsledamöter och lokalpolitiker deltog i ryktesspridningen och hetskampanjerna. Hetsen och hatet mot islam och mot muslimer har - särskilt i sociala medier - tagit sig oacceptabla uttryck.

I Norge utreder polisen gårdagens mordförsök vid en moské utanför Oslo som ett terrorbrott. Den gripne mannen har högerextrema åsikter. I ett inlägg på ett nätforum hänvisar han till dådet i staden Christchurch, Nya Zeeland tidigare i år, då en enskild gärningsman med rasistiska motiv attackerade två moskéer och dödade 51 personer.

Det viktigt att våra politiska företrädare nu förmår visa ledarskap. Jag skulle gärna se att de svenska partiledarna uttalade sig lika tydligt som Expressens ledarsida i dag. Att det begås övergrepp eller terrordåd i islams namn får aldrig bli en förevändning för stigmatisera muslimer.

I dag firas också Eid al-adha, en av de två stora islamska högtidsfesterna. Kanadas premiärminister, liberalen Justin Trudeau, skickar en videosänd hälsning till landets muslimska gemenskaper: Eid al-Adha is a chance to reflect on values like community service, compassion, and generosity. Whether supporting a local charity or being there for neighbours in need, Muslim Canadians show us the best of those values all year round. Today, let’s celebrate Canada’s Muslim communities, and the many contributions they make to shape our country for the better.

Justin Trudeaus hälsning kan ses här.


Jag hälsar alla mina muslimska vänner en glad Eid!

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

Kvällspressens klickjakt tar sig komiska uttryck

Ja, jag har alltid varit lite svag för kvällstidningsjournalistik. Och ja, jag känner kvällstidningslogiken där braskande rubriker ska locka till läsning av artiklar som sällan lever upp till rubrikernas förväntningar.

Men Aftonbladets och Expressens rubriksättningar i samband med pågående skid-VM blir tragikomiska i sin strävan att jaga klick på nätet. Rubrikerna bygger på idén att skapa en bild av nära nog fiendskap mellan de svenska och de norska skidlöparna. Här är tre exempel.

Norska ursäkten till Frida: "Var otrevlig", skriver Expressen dagen efter att svenska junioren Frida Karlsson vunnit ett imponerande silver på distansen 10 km klassisk stil, och på allvar lyckats utmana den norska storfavoriten Therese Johaug. Vilken norsk löpare var det som varit otrevlig mot Frida och tvingats be om ursäkt? Och varför var någon otrevlig mot Frida i hennes stora stund? Jag blev förstås lite nyfiken och klickade.

Jo, det var den norska bronsmedaljören Ingvild Flugstad Östberg som var så trött och stel när hon kom i mål att hon bad Frida Karlsson om hjälp med att få av sig sina skidor, samtidigt som hon gratulerade Frida till silvermedaljen. Efteråt tyckte Ingvild att hon kanske varit lite framfusig, eftersom hon inte kände Frida sedan tidigare. I artikeln skrattar Ingvild lite generat över det inträffade, men någon ursäkt syns det inte skymten av.

*

I en annan artikel i Expressen i dag kan vi läsa: Johaugs varning till Frida efter succén: "Alla måste vara medvetna om det från  nu". Klar man blir nyfiken. Vad kan det vara för dramatisk händelseutveckling som får världsstjärnan Therese Johaug att rikta sig direkt till Frida Karlsson för att varna henne, och dessutom klargöra att det rör sig om något som alla från och med nu måste vara medvetna om? Klart att jag klickade.

Well. I artikeln utdelas inga "varningar". I stället säger Therese Johaug att "det är viktigt att ha i bakhuvudet" att resultaten över tid svänger och att Frida Karlsson inte med självklarhet kan räkna med att vara bland de tre bästa kommande tävlingar. Någon dramatik eller någon konflikt är det vänliga rådet förstås inte uttryck för.

*

Aftonbladet är inte bättre. Beslutet om Frida retade upp Norge, kan vi läsa i dag. Vad kan det vara? Vad är det för beslut som retat upp Norge? Kan det vara något misstänkt fuffens där Sverige eller mästerskapens tävlingsjury otillbörligt gynnat Frida Karlsson? Jag klickade.

Rubriken syftade på att en norsk skidexpert i november 2018 varit kritisk till att den svenska landslagsledningen förordat att Frida Karlsson skulle prioritera de stundande tävlingarna i Junior-VM i stället för tävlingarna i världscupen. Inte särskilt mycket dramatik eller nyhetsvärde där heller.

*

Ser att Expressen nu frestar med rubriken: Oväntade beskedet om Therese Johaug. Ska försöka låta bli att klicka...

Fortsatt dramatik i regeringsfrågan

I en debattartikel i Expressen skriver åtta riksdagsledamöter från Liberalerna att partiet bör släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. De åtta utgör en minoritet av den liberala riksdagsgruppens totalt 20 ledamöter. Som jag tidigare anfört är det oftast den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka information eller att gå ut offentligt för att försöka förändra opinionsläget. Eller som Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren skrev på twitter tidigare i dag: Orsaken till att L-politiker som vill släppa fram Kristersson nu tar tydlig ställning offentligt och gemensamt kan vara att den interna debatten inte går deras väg.

I kväll redovisar Ekot uppgifter om att allianspartiernas partiledare arbetar med att ta fram ett gemensamt dokument som skulle garantera att Sverigedemokraterna utestängdes från politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering. Jag har svårt att se hur ett sådant dokument skulle bli trovärdigt. Mandatfördelningen i riksdagen är ju som den är. Ulf Kristersson skulle som statsminister behöva Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild viktig omröstning. Det är klart att en sådan position skulle ge Sverigedemokraterna ett stort inflytande, oavsett hur ett dokument formuleras.

Och om allianspartierna ändå lyckades göra en sådant dokument trovärdigt - varför i fridens dag skulle Jimmie Åkesson släppa fram en regering som garanterade att hans parti inte skulle få något inflytande?

Nej, jag hoppas och tror att Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid sina utfästelser från den dagen de röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister i riksdagen förra gången, den 14 november.

Jan Björklund: Den regering som nu föreslås är SD:s önskeregering. (...) Att i detta läge. efter det som nu har inträffat, regera enbart med SD i regeringsunderlaget är uteslutet.

Annie Lööf: Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. (...) Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är trots allt lättare att kompromissa om politiska sakfrågor än om sin moral. Därför hoppas och tror jag fortfarande på en blocköverskridande lösning i regeringsfrågan.

6 139 ofattbara dagar i fångenskap. Släpp Dawit Isaak fri nu!

I dag är det 6 139 dagar sedan journalisten och svenske medborgaren  Dawit Isaak fängslades av regimen i Eritrea. 6 139 ofattbara dagar av lidande och skräck, helt isolerad från familj och vänner.  Den eritreanska statsmaktens övergrepp mot Dawit Isaak är en skam. Det är vår plikt som medmänniskor att se till att detta övergrepp och grova brott mot de mänskliga rättigheterna aldrig glöms bort. Pressen på den eritreanska regeringen att släppa Dawit Isaak fri måste öka.

Dawit Isaak är svensk medborgare. Jag tvivlar inte på att de svenska regeringarna - oavsett politisk färg - verkligen har prioriterat Dawit Isaaks sak under de snart 17 år som gått sedan han fängslades och fördes bort. Men de insatser som gjorts har inte varit framgångsrika. Sverige och EU måste tillsammans med goda krafter i omvärlden intensifiera ansträngningarna. Dawit Isaak är en av oss och han fattas oss.

Det finns ljus i mörkret. Om fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien som nyligen undertecknades följs av ökad öppenhet och en liberalisering av det politiska livet förbättras också förutsättningarna att få Dawit Isaak fri. Låt oss tillsammans kämpa för att så verkligen blir fallet.

Ge gärna ditt stöd till Freedawitnätverket. Free Dawit drivs av Stödkommittén Free Dawit i samarbete med Publicistklubben, Reportrar utan Gränser, Svenska Journalistförbundet, Svenska PEN, Sveriges Författarförbund, Sveriges Tidskrifter, Tidningen Expressen och Utgivarna.

Sverigedemokraterna - ett parti impregnerat av rasism

Jag får inte så sällan frågan om varför jag säger att Sverigedemokraterna "är ett parti impregnerat av rasism". Vore det inte enklare och tydligare att säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti? Kanske det. Men jag känner mig mer bekväm med formuleringen att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism.

Varför är det så? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Men begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart för mig att definiera programmet som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. De flesta väljare som stöder partiet är sannolikt inte rasister.

Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter förra året: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I dag läser jag tre nya avslöjanden om Sverigedemokrater och rasismen. Expressen berättar om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjas hur Sverigedemokraternas nuvarande ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visar hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta bara ur dagens nyhetsförmedling.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Det är viktigt att regeringsfrågan efter valet 2018 löses på ett sätt så att detta parti utestängs från varje form av politiskt inflytande. De demokratiska partierna har - var för sig och tillsammans - ett särskilt ansvar för att se till att så blir fallet.

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

Varför är Anna Kinberg Batra så mild i kritiken av Richard Jomshofs påhopp på hennes partikamrat?

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof mötte en ström av kritik när han påstod att den moderate lokalpolitikern Kahin Ahmed inte är svensk och inte är välkommen i Sverige. Kahin Ahmed är svensk medborgare och har bott i Sverige i 26 år. Bakgrunden till utspelet var att Kahin Ahmed i en artikel kritiserat arrangörernas beslut att bjuda in Sverigedemokraterna till Politikerveckan i Järva.

Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.

Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här. 

Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.

Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.

1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?

Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.

PostNord och Moderaterna är de som tappat mest i förtroende under året

I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2017. Undersökningen är värdefull, samtidigt som vi ska vara medvetna om blandningen av äpplen och päron.  Hela rapporten kan läsas här.

Störst förtroende har svenska folket för Systembolaget och för Universitet och högskolor. Resultatet är öppet för tolkningar...

Minst förtroende har svenska folket för TV3 och Expressen. Dessa aktörer låg i botten även i förra årets mätning.

Största förtroenderaset uppvisar PostNord och Moderaterna. Förtroendet för PostNord har minskat från 37 till 16 procent. Förtroendet för Moderaterna har minskat från 34 till 22 procent.

Största förtroendeökningen uppvisar Centerpartiet (från 20 till 30 procent), Dagspressen (från 24 till 31 procent) och Facket (från 22 till 39 procent).

Det politiskt mest intressanta i undersökningen är att vi kan se en förstärkt politisk polarisering kring förtroendet för public service-bolagen Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT). Både SR och SVT tappar i förtroende, och det största förtroendetappet återfinns bland moderater (och bland kristdemokrater, om jag förstod det rätt?). Sedan tidigare är förtroendet för SR och SVT allra lägst bland sverigedemokrater.

Vi ser i så fall ett nytt mönster där förtroendet för SR och SVT är lägre bland moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater än bland de övriga partiernas sympatisörer. Tendensen bör ses i ljuset av de senaste årens framgångar för högerpopulistiska strömningar och debatten om Fake News.

Ett positivt besked var att det inte fanns några tecken på att den mellanmänskliga tilliten skulle ha försvagats.

Toppen på Förtroendelistan följer här. Hoppas den går att läsa...

Vem "vevar gamla, trötta argument" i Nato-debatten?

Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.

Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.

Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Midsommarhälsning: Vi är inte skit. Om Bo Strömstedt och Göran Sonnevi

Natten till i dag somnade publicisten och humanisten Bo Strömstedt in, efter en tids sjukdom. Det var på något sätt stilenligt att han gick ifrån oss samtidigt som högerpopulisterna vann en av sina största segrar i Västeuropa på mycket länge. Som om han inte ville vara med längre.

Bo Strömstedt blev 87 år. Han var chefredaktör för Expressen under åren 1977-1991. Hans publicistiska gärning präglades av frimod och självständighet, en förmåga att se den enskilde människan och dennes svagheter och förtjänster. Bo Strömstedt var en liberal som sällan eller aldrig förföll till demagogi eller rop på enkla lösningar.

I hans memoarbok Löpsedeln och insidan. En bok om tidningen och livet (Bonniers, 1994) återger han sin syn på den politiska demokratin på ett sätt som jag tycker är passande i en tid präglad av ett polariserat debattklimat och där väljarkåren söker sig bort från det etablerade politiska ledarskapet. Så här skriver Bo Strömstedt, med hälsning till alla dem som ropar på enkla lösningar och tror att livet kan levas efter principer:

Att principerna slinter innebär inte att man skall överge dem, men man måste undersöka varför de slinter. Det gör man inte från luften. Demokratin tar sig inte i första hand uttryck i demokratiska idolbilder utan i demokratins handlande. 

Demokrati är att vara beredd till samtal, borta och hemma, också beredskap att inte förkasta människor som tänkt fel, eller handlat fel. Tanken kan man förkasta, och handlingen men inte människan. Den som omkring sig ser bara hjältar och skurkar är kvar i en pojkboksvärld. Det finns en önskan om den mänskliga fulländningen som kan bli - inte behöver bli, men kan bli - ett hot mot demokratin. "Vi är inte skit", skrev Göran Sonnevi. Det behöver citeras ofta:

...det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade. Och det måste gå.

För det går ju inte utan människor.

Även om dom flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit.

Vi är inte skit.

*

Med dessa allvarsamma rader önskar jag bloggens alla läsare en riktigt glad midsommar, så möts vi med nya krafter och tar nya tag om ett par dagar igen!

Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.

Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

Okynnesanmälningar hotar KU:s status

Befinner man sig i opposition ska man inte missbruka KU. Orden fälls av statsvetarprofessorn Tommy Möller i samband med en intervju i SvD angående den kraftiga ökningen av antalet anmälningar till riksdagens konstitutionsutskott (KU). Tommy Möller kommenterar särskilt Moderaternas KU-anmälan av Stefan Löfven för hanteringen av flyktingkrisen - en anmälan Möller tycker är "konstig" och tillskriver en "mycket stark partipolitisk tendens".

Svenska Dagbladets genomgång visar att antalet KU-anmälningar det senaste året uppgår till 48 stycken, vilken kan jämföras med 15 stycken föregående år. Inte på åtminstone tio år har antalet anmälningar varit så många. Det är trist. "Oseriösa politiker gör lekstuga av KU", skriver t ex liberala Expressen på ledarplats, och fortsätter: "M försöker låtsas som att man bedriver en kraftfull oppositionspolitik genom att dränka KU i mer eller mindre meningslösa anmälningar."

Missbruket av KU är extra trist eftersom utskottet förra året lyckades sätta sig över den traditionella partipolitiseringen (där oppositionen vill fälla och regeringen vill fria). De rödgröna partierna och allianspartierna kritiserade tillsammans den rödgröna regeringen i inte mindre än tio ärenden. Det var rakryggat och bidrog till att återupprätta KU:s sargade anseende. Men alla dessa okynnesanmälningar försvårar för KU att bedriva sitt arbete opartiskt och seriöst.

Jag förstår att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är politiskt frustrerade. Det finns en högermajoritet i riksdagen som ändå låter en rödgrön minoritetsregering regera. Så länge allianspartierna inte vill fälla regeringens budget finns det en risk att de fastnar i KU-anmälningar och misstroendevotum i stället för att driva oppositionspolitik.

Partipolitiseringen har KU under lång tid försvårat utskottets funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Om KU inte fullgör sin uppgift vinner kraven på en författningsdomstol ökad legitimitet. Så respektera Lagrådets yttranden och värna KU:s integritet. I förlängningen finns annars risken att makt överförs från de folkvalda representanterna till rättsliga organ och en ökad juridifiering av politiken.

Om Expressens självbelåtna debattstil i Nato-frågan

I dag skriver Expressens ledarsida att Socialdemokraterna "bör sluta fega om Nato" och att de socialdemokrater som "inser" att Sverige "måste" gå med i Nato borde börja driva opinion i frågan.

"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.

Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.

Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?

På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.

Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.

Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.

Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.

Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?

Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.

Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.

Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?

Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.

I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.


Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.

Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.

Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.

Sverigedemokraternas kontrollfanatism leder tankarna till fascismen

Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. I dag redovisar Aftonbladet processen bakom Sverigedemokraternas hemliga massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar. Övervakningens existens och omfattning har tidigare utförligt skildrats av Expressen. Syftet med övervakningen har bland annat varit att ta reda på om enskilda personer haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.

För mindre än en vecka sedan krävde Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.

Kontrollfanatismen är ständigt förekommande i partiet. För ett par dagar sedan beslöt partiet att kräva att passkontrollen återinförs vid Sveriges gränser.

Flera framträdande Sverigedemokrater har också krävt att Sverige omgående skall införa tvingande medicinska ålderskontroller av ensamkommande barn, genom röntgen av tänder och av handleder. 

Läsaren får ursäkta, men för mig känns steget inte långt till kontroll av nationstillhörighet, religiös tillhörighet och varför inte rastillhörighet. Det kan ju vara svårt att vara jude och samtidigt svensk, som Björn Söder uttryckt det.

Jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.

Sveriges säkerhetspolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård används av Nato-anhängarna som argument för att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället gå med i Nato. Så skriver t ex Expressens politiska redaktör och chef för ledarredaktionen Anna Dahlberg att Sverige måste dra "rätt politiska slutsatser" av "det drama som nu pågår" i skärgården. "Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket", skriver Dahlberg. I stället bör Sverige fortsätta närma sig Nato: "Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist."

Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.

Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.  

Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp. 

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.