2019-06-09

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

6 kommentarer:

aton sa...

Jag instämmer i stort i Ulfs analys av konsekvenserna av L:s partiledarval. Och ny partiledare blir Ullenhag. Han har nästan hela det liberala etablissemanget bakom sig. Sabuni blir det inte. Pehrssons chans liggeri att Ullenhags och Sabunis anhängare blokerar varandra, vilket är mindre troligt.
Ulf lyfter fram en intervju i Expressen med Sabuni. Som komplement vill jag lyfta fram några påsåenden av Ullenhag i samma tidning.
https://www.expressen.se/nyheter/ullenhags-svar-efter-angreppen-fran-sabuni/
Den stora skiljelinjen är migrations- och integrationspolitiken. Han säger: " Sverige hade aldrig klarat sig utan finnarna, turkarna och jugoslaverna som var med och byggde Sverige. Låt oss inte glömma bort den delen av vår historia. Låt oss inte glömma bort att Stockholms läns landsting inte skulle klara sig utan alla de människor som kommit till vårt land och går upp varje morgon och jobbar och betalar skatt, säger han till Expressen." Enligt Sveriges främsta migrationsforskare gav dessa arbetskraftsinvandrare en samhällsvinst på ca 1% under perioden. Den viktigaste insatsen för den ekonomiska utvecklingen 1950 till ca 1970 stod natuligtvis de som redan var svenska medborgare för. Med asyl- och anknuten anhöriginvandring som dominerar nutiden förhåller det sig annurlunda. Invandrare betalar in mindre till vård och övrig välfärd och har större välfärdsbehov. Med mindre invandring skulle vården ha färre patienter och mer resurser per patient. "Samtidigt måste vi klara av att se de mycket stora samhällsutmaningar vi har, och där är situationen i de utsatta stadsdelarna den kanske största utmaningen av alla" säger han. Rochas gjorde den första "Utanförskapets karta" 2004 och nya 2006 och 2007. När Ullenhag blev integrationsminister gjordes en ny studie som visade att utanförskapsområdena hade minskat. Det visade sig dock att detta berodde på metodförändringar. Med samma metoder som tidigare hade de ökat. "Det var ett nervöst debattklimat, och jag vet att den fick en hel del kritik den där rapporten. Den skulle ha tagits på större allvar, säger Erik Ullenhag om Rosengårdsrapporten som bl a varnade för ökad radikalisering och som gjordes av bl a Ranstorp. Ett nervöst debattklimat???
Att integrationen fungerat dåligt är de flesta överens om. Men att Sverige fortfarande har en hög asyl- och anhöriginvandring tycks vara mindre känt. Helen Fritzon sa när hon pressades att en (asyl)nivå på 14 000 är vad vi klarar av. Förra året beviljade migrationsverket uppehållstillstånd för asylsökande och därtill anknutna anhöriga för 70 000.
Om inte Annie Lööf sagt nej till att sitta iregeringen av partitakiska skäl hade hade Björklunds L redan suttit där och Björklund hade inte avgått. Nu tror jag inte att Ullenhag blir minister under denna mandatpeiod. Nästa mandatperiod hoppas jag att han avbryter sin tjänstledighet och återgår till Amman för att L åker ur riksdagen. Jag skulle inte sakna honom.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Håller nästa med föregående talare,
det är win-win med Ullenhag, eftersom om han klarar spärren 2022, så gör han det genom att välja vänstra sidan, och därmed blir det ett val som vanligt, mellan två tydliga alternativ:
Löfven <-> Kristersson

men eftersom väljarna inte vet något om EUs och fru Lööfs planer för ett tredje alternativ, så blir ändå regeringsfrågan lite hängande i luften.¨

Till Klas perspektiv ovan tillkommer verkligheten, dvs väljarnas verklighet, fortsätter inte samhällsutvecklingen någorlunda bra, inkluderat hög migration och bristande integration, så kan inte Fp komma undan med en utredning om skolan.

Alltså, win win, väljer de Ullenhag och han får partiet att flyta på runt 4%, så blir det ett scenario för väljarna, en slags uppdelning mellan höger och vänster, där Fp blir vänster. (Om C har vi inte en aning, men de kommer agera/ha målet att bilda eget kabinette)

annars är det inte alls osannolikt att Fp under Ullenhag faktiskt åker ur riksdagen,
och här vågar man inte spekulera för mycket :-) för att inte bli dömd för suspekta agenda, men det är lite svårkalkylerbart, med regeringsfrågan om Fp trillar ur, under
EU, eftersom det nog företrädesvis är prodentliga social-liberalröster som försvinner, tex om Fp får 3,7%, så det kan gynna både S och M (och naturligtvis Sd) eftersom det trots ändrad beräkningsmetod, ändå blir de stora som tjänar mest.

Sedan är det humorfaktorn, hoppas på Ullenhag bara för att få höra politisk satir i PS,om världens allvarligaste, förnumstigaste och beskäftigaste människa, som representerar kärnan av Folkpartiet, och att det är vansinnigt underhållande.
Klockorna kommer att stanna, och han ska ta över stafettpinnen med skolan,
den privatiserade, och förklara varför inte marknaden löser detta automatiskt :-)

Sabuni blir det också bra satir med, men hon är trots allt streetsmart, det är faktiskt inte Ullenhag, han är mest en dogm, som kommer undan med precis vilka dumheter som helst, bara för att han är själva essensen, om hur det borde vara, men inte är.

Alltså, väljer de Sabuni eller Pehrson, så går det att kalkylera hur det går,
dvs väljarna har att ta stälning till Löfven eller UK, och det blir en hyfsat normal debatt som kretsar kring verkligheten (funktionen) av migration.

Väljer de Ullenhag, så är alla ute och tassar i okänd terräng. Inget vet hur det går med någonting, alltså tex i regeringsfrågan, förutom att Fp inte väljer UK, men,
osäkringen ligger framför allt i att ingen vet om Fp klarar spärren, och det är rasande spännande, så spännande att det blir galet intressant med valet, och naturligtvis kommer
migrationsfrågan att fortsätta hålla både S och M i gisslan.

Med Ullenhag blir det alltså ungefär:

Mitten1: - 50% chans -> C + Fp (4,2%) + Mp = 67 mandat
Mitten2: - 50% risk: -> C + Fp (3,7%) + Mp = 50 mandat.

Då blir det ca 299 mandat över,
Mycket talar för att vänstern håller tummmarna för EU, av taktisk skäl, men strategiska själ är oöverblickbara, eftersom Sd rimligen vinner på Ullenhag och förlorar på Sabuni, mandatmässigt. Med Ullenhag utesluts varje tillstymmelse till borgerlig regering under U.K, väljarna kommer aldrig våga rösta på M.

Men far och flyger Fp under Ullenhag blir det ungefärligen:

Mitten, dvs C+Mp = 47 + 2 extramandat = 49-50
Sd, runt 65, pga hotet från EU, och sedan ytterligare + 4 Fp-mandat, ger 68 - 70 mandat

Då återstår: 349 - 120 = 229 mandat


S+Vp = 120 - 130 mandat
M+Kd = 110 - 100 mandat

Det är pga balansen i detta hantverk, som det bli fantastiskt spännande med Ullenhag,
eftersom väljarna hamnar i en väldigt intressant dilemma, vilka ska kamratrösta på Fp, om de ligger på 3,5 - 3,8 i valet? jo, det blir Mp, C och kanske några S, och detta blir räddningsplankan för EU, men det drar alltså inga röster över gränsen, och detta ber då inte en fördel för fru Lööf? S.W

Anonym sa...

Den här undersökningen Expressen demoskop gjort, stämmer väl rätt på pricken överens om vad man själv skulle spela på, om man bara gissade. Dvs det är en viss skillnad på vad
FP-etablissemanget (i Stockholm anser), och på vad gemene man tycker.

Påstående - Fråga:
- Fp ska utse ny partiledare.
- Vem av dessa kandidater tror du skulle bli bäst som partiledare?

Nyamko Sabuni: 37 procent
Vet inte : 35 procent
Erik Ullenhag: 23 procent
Johan Pehrson: 5 procent

Men det är en spretig fråga eftersom antalet folkpartiklar i valmanskåren är försvinnande få, och man kan ju ganska enkelt lita ut att rätt många respondenter har en uppfattning som styrs av hur man ser på regeringsfrågan.
Det som är intressant är väl att blocken vänster - höger är ungefär lika stora, och då borde det vara mer jämt mellan kandidaterna, vilket skulle kunna innebär att det är vissa väljare som inte är höger, som helt enkelt gillar Sabuni mer än Ullenhag på gamla meriger och inte riktigt sätter den taktiska regeringsfrågan i centrum när de svarar.

I var fall leder Sauni med 15 % över Ullenhag, där 23% faktiskt kunde varit värre.
Så man kan vända på det, Ullenhag får förvånande många sympatier, från vänster, på grund av hans vaghet i regeringsfrågan.


Påstående - Fråga: (Baserat på partisympatier)
- Fp ska utse ny partiledare.
- Vem av dessa kandidater tror du skulle bli bäst som partiledare?

M/KD:
Nyamko Sabuni 56% - ganska enkelt borgerliga väljare föredrar Sabuni, big time
Vet ej: 28%
Erik Ullenhag 11% - ganska enkelt, men ändå större än väntat, trots allt.
Johan Pehrson 5%.


SD:
Nyamko Sabuni 46% - väldigt nära M+Kd
Vet ej: 35%
Johan Pehrson 10% - Inte illa.
Erik Ullenhag: 9% - Här är det sannolikt fråga om väljare som hoppas på EU, pga rasrisk.

C/L:
Nyamko Sabuni 36% - Inget märkligt, rationellt, störst chans att lyckas
Vet ej: 35% - Påfallande många som ej tagit ställning, fler än hos M+Kd.
Erik Ullenhag 27% - 27 % är inte väldigt starkt, doch har EU medvind av alla Fp-legender
Johan Pehrson 2% - ganska visset, för att vara kompromisskandidat.

S/V/MP:
Vet ej: 43%
Erik Ullenhag 36% - Här skiner regeringsfrågan igenom, väljarna är inte dumma.
Nyamko Sabuni 19% - Trots allt en fingervisning om S-väljare... Se upp, giv akt ;-)
Johan Pehrson 2%.



Hur skulle sannolikheten för att du skulle rösta på Fp påverkas om nya partiledare =?

Nyamko Sabuni:
Öka 28%
Minska 15%
Balansmått: 13.

Ullenhag:
Öka 11%
Minska 23%
Balansmått: -12.

Johan Pehrson:
Öka 6%
Minska 16%
Balansmått -10.

Centralt, om frågan stämmer med verkligheten, färre potentiella sympatisörer skulle rösta på Fp med EU som partiledare. Själv har man ju aldrig ens varit nära att överväga Fp, (Vilket förmodligen är något slags evigt uppror mot DN), men nog borde det inte vara oviktigt, hur man tror valmanskåren kommer att ta sig till den nya partiledaren, en kombo av hur man framstår, vilken politik man vill driva, och så klart regeringsfrågan.



Ökad sannolikhet att rösta L, baserat på partisympatier:

SD:
Nyamko Sabuni 29% Förvånande högt.
Johan Pehrson 5%.
Erik Ullenhag 3% - förvånande högt, och är inte taktik?

M/KD:
Nyamko Sabuni 49%
Johan Pehrson 9%.
Erik Ullenhag 5% Inget direkt stöd från höger :-)


C/L:
Nyamko Sabuni 38%
Erik Ullenhag 22%
Johan Pehrson 6%.

S/V/MP:
Erik Ullenhag 15% Inte mycket, men dubbla mot Sabuni
Nyamko Sabuni 8% - 4 % mer än Ullenhag hos M+Kd
Johan Pehrson 3%.

Talar vi siffror och rationalitet, dvs vad som går hem i stugorna, så blir det Sabuni,
men eftersom Fp inte har som mål att regera, utan har frågan om migration och att isolera Sd som överordnad ideolgi, så kommer det nog att bli Ullenhag, det verkar inte handla om regeringsmakten överhuvud, internt, frågan är om det är viktigt att riskkalkylkylera, detta med 4% S.W

Anonym sa...

Visst är det av visst intresse, vem Fp väljer? eftersom det handlar om tre vägval:
1. Lite åt regeringsbildningsfrågan 2022, (vänster, mitten eller höger)
2. Lite åt sakpolitiken med migration som den stora stöpsleven, som påverkar p.1)
3. Vilka fiskevatten som partiledaren ska fiska i, (vilket påverkar p.2)

Vilka respondenter som respektive partiledare i grunden vänder sig till.
- valmanskåren i stort, dvs hur övriga väljare kommer att reagera
- potentialen, dvs marginalväljare som kan tänka sig att välja Fp
- Partimedlemmar och redan troende Folkpartister
- partigängare utanför Stockholm och Uppsala
- det inre kabinettet i partiet + DNs ledarsida.

- maximera väljarstöd inom sin nisch (vidare inflytande med NS & snävare med EU), eller
- maximera inflytande inom samma nisch (vidare inflytande med EU, snävare med NS,
givet att EU klarar spärren.

Detta om för vilka partiet finns till är något som flera experter varit inne på, Barrling för en vecka sedan, och nu senast Sanna R. Det är faktiskt inte nödvändigtvis så att partiet är till för väljarna. Det kan lika gärna vara till för en högre sak, eller bara för de som är med i klubben.

Detta är vansinnigt spännande eftersom det går att förutsätta att andelen politisk önskvärda väljare i mitten är relativt konstant: C+Fp+Mp slåss om ungefär samma väljare med bas i de bildade delarna i samhället som läst på högskola och befinner sig i någon slags privilegierad position på arbetsmarknaden.

Det finns i grunden två alternativ för regeringsinnehav:

Vänster <-> Höger

(i valet 2002 var det visserligen nära med ett mittenalternativ)
men i grunden står och faller allt med två alternativ. Sedan gjorde fru Lööf ett försök nu 2018, men det föll nog på att alliansen + Mp var mindre än S+Sd, samt att moderaterna inte var villiga att släppa fram en annan borgerlig kandidat, samtidigt som Mp gnisslade tänder åt U.K och EBT. Trots allt har M+Kd samfällt gått fram efter valet, med C+Fp+Mp backat. Dvs intern borgerlig omfördelning.

Nu ska Fp alltså välja väg...?
och partiledaren ska peka ut vilken politik som är viktig,
(och förväntas attrahera nya väljargrupper)
Men vilka?

- från potentiella marginalväljare från S?
- från marginalväljare från M? (Cs affärsidé)
- från marginalväljare i mittens rike? (dvs knycka tillbaka tappade väljare?)
S.W

Anonym sa...

Den 28 juni håller Folkpartiklarna val. Det är en spekulation som heter duga, eftersom hur de än väljer, så kommer de att vara splittrade, och ingen har en god idé hur de ska samla styrkorna inför 2022.

183 ombud totalt.
178 ombud från 21 länsförbund
2 ombud från LUF
1 ombud från studentförbundet
2 från Fp-kvinnorna.

Västsverige + Stockholm + Skåne har drygt hälften av rösterna när de ska välja.
Skåne + Västsverige stödjer Sabuni.

I Skåne röstade
- 69 % för Sabuni
- 28 % för Erik Ullenhag och 3% för Johan Pehrson.

Väst- Sverige
54 - Johan Pehrson
638 - Nyamko Sabuni
434 - Erik Ullenhag
Ger översiktligt 60% till Sabuni och 40% till Ullenhag.

Det blir en rysare, all logik talar för att de väljer Ullenhag.
- att principer och migrationspolitik väger tyngre än
- att bli ett mer "populärt" borgerligt parti.
Migrationsfrågorna påverkar Stockholm och Uppsala mindre, och därför blir utfallet lite en fråga om centralmakten vs resten av landet. Det är principiellt intressant, eftersom
makt = rätt, och makt = den som vinner. Vägen dit är mer en formfråga. S.W

Anonym sa...

UB:
"Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna?"

(tämligen viktig för den nuvarande Stockholmsbaserade partiledningen,
som lite satsat på Björklunds både/och-stil, dvs dels lite kravliberalism,
och försvarsfrågor, dels en human generös migrationspoltik, även om
Fp, sannolikt av valtaktiska skä, inte vågae rösta för gymnasileagen inför valet.
Ordet liberalr betyder ju väldigt välfigt höger, på tex franska, typ laisse-faire,
så på något vis har ordet formulerats om en smula med Folkpartiet, som alltså
var/är socialliberaler, dvs lite till mans som socialdemokrater, men med en annan syn på utrikespolitik, frihandel (tidigare) och möjligen detta med mångkultur.

Fp har inga andra planer än att vara ett nischparti, och driva sina frågor.

UB
Från statsvetenskapligt håll brukar det påpekas att partiledareffekter
i svensk politik är ganska små
- även om exempel från just Folkpartiet lyfts fram som undantag;
- Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985
- Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002

sw Svårt att dra slutsatser inför förestående val, detta med brott och kontinuitet, det är nog snarare tur och timing, dvs en partiledare som vågar ta tag i vissa frågor,
och sedan får dessa att spinna, dvs att uppfattningen och politiken ligger rätt med valvindnen och omständigheterna i allmänhet. Som detta är att vara snäll, när vi har små problem med bombningar, kan men inte veta, om det är rätt eller fel, eller bara en fråga om att imponera internt i partiet. I vart fall är det en markering mot Leijonborg.

Den nuvarande ledningen/eliten i Fp har slutit upp bakom Ullenhag, och visar i grunden partiets problem, man ser inga partikulära perspektiv/intressen, utan är helt fokuserad på EU och detta med globalisering.

Det har ett pris, så länge vi har nationell demokrati, väljarna bestämmer, och logiskt nog har Fp partibeslut på att man vill övergå till federation. Dvs minska makten i lokala/regionala/nationella val. Detta har man försökt att inte mörka alltför mycket, utan göra en grej av, dvs som enda nischparti, men resultatet blev knapert.

Förändringar över tid är lurigt, man kan roa sig med några exempel avseende omedvetna osynliga påverkansfaktorer, detta med följa John, och att ängsligt fundera på varför det gick bra för en konkurrent i senate valet, men inte för det egna partiet.. När det gäller den krassa frågan, den som egentligen inte får ställas, så inträffar Sds intåg 2010 under ledning av firma Fp (Leijonborg)+Kd (Hägglund)+C (Maud) + M(Reinfeldt)
Fp och C passar då på att byta partiledare och inriktning, varpå Sd i nästa val får 49 mandat, och M är den stora förloraren. # = partiledarbyte

*** -88 - 91 - 94 - 98 - 02 - 06 - 10 - 14 - 18 - 22
Mp: xx - 00 - xx -våg -våg - xx -våg -våg - xx - ??
Nyd: 00 - 20 ---------------->
Sd:- 00 - 00 - 00 - 00 - 00 - 00 - 25 - 49 - 62 - ?
Fp ---------------# ------------ # -----------> Sd kvalar under Björklund
C. ---------------------------------- # ------> sen toppar C med att bli ny sheriff
Kd -------------------------# ------------ # --> först har kd kastat in Göran =16mandat

Hur man än vrider och vänder på borgerligheten, så går det inte att begripa sig på hur de valt att hantera Sd, eftersom utrymmet i mitten ser ut att krympa. För att slå sig ut från grytan verkade Kd vara, och orsaken var att de var trängda. Nu befinner sig Fp i ungefär samma läge, fast med förskjutning fyra år. S.W