Stefan Löfven lämnar - vilken socialdemokrati är det som nu kommer att växa fram?

Jag minns sammanträdet med Socialdemokraternas partistyrelse i januari 2020 då Stefan Löfven med emfas betonade att han ville fortsätta som partiledare även över valet 2022. Beskedet möttes med stormande applåder. Det fanns ett starkt internt stöd för att Stefan Löfven skulle fortsätta, och beskedet innebar att mediespekulationerna om hans politiska framtid avtog i styrka och politiken hamnade  centrum igen.

I dag kom ett annorlunda besked. Jag vet inte vad som fått Stefan Löfven att ändra sig. Men jag tror att pandemin i kombination med det svåra parlamentariska läget och de återkommande regeringskriserna tagit ut sin rätt. Stefan Löfven känner att han inte längre har den kraft som partiet behöver för att göra så bra som möjligt ifrån sig i valet 2022. Och då är det bättre - för partiet, för Sverige och för honom själv - att någon annan tar över. I ett brev till partimedlemmarna betonar Stefan Löfven också att en ny partiordförande kan "ge arbetarrörelsen ytterligare energi" inför den kommande valrörelsen.

Stefan Löfven lyckades leda en rödgrön minoritetsregering i nästan två hela mandatperioder, trots att det under alla dessa år funnits en borgerlig högermajoritet i riksdagen. Det är en unik prestation. Socialdemokraterna lyckades under Stefan Löfvens tid som partiledare splittra den borgerliga Alliansen och bidra till att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande över regeringspolitiken. 

Stefan Löfven lyckades också hålla samman det socialdemokratiska partiet, trots de påfrestningar som kompromisserna i Januariavtalet medförde. Att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift, vilket alltför ofta glöms bort i debatten och i medierapporteringen.

Nu ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Jag hade gärna sett en öppen process med flera kandidater som åkte runt och mötte medlemmarna. Så tror jag tyvärr inte det kommer att bli. Tiden är också knapp. Det är bara tio veckor kvar till den kongress i Göteborg där en ny partiledare ska väljas.

Den nya partiledaren får en viktig uppgift i att förnya partiet. Kanske blåser det äntligen vänstervindar i opinionen igen, och i så fall kommer förstås jämlikhetsfrågorna att hamna i fokus. Men Socialdemokraterna måste också utveckla en röd frihetsvision - en tanke som Mona Sahlin en gång förde fram men inte lyckades förverkliga. Den röda frihetsvisionen är något som jag kommer att återkomma till under den närmaste tiden.

Vart går Liberalerna?

I dag meddelade Erik Ullenhag att han hoppar av sin kandidatur som partiledare för Liberalerna. Därmed är det i praktiken klart att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna.

Det är lätt att förstå Erik Ullenhags beslut. Medlemsomröstningarna har - även om representativiteten kan ifrågasättas - förhållandevis entydigt placerat Sabuni framför Ullenhag. Om landsmötet, mot förmodan, ändå valt att säga nej till Nyamko Sabuni hade Erik Ullenhag och hans anhängare ställts inför en svår svekdebatt. Partiet hade riskerat att polariseras ytterligare, och Ullenhags möjligheter att ena och hålla samman Liberalerna hade varit mycket små.

Hur kommer Nyamko Sabuni då att agera som partiledare för Liberalerna? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor. I en intervju i Expressen tog hon avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill också motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. (Kort efteråt bad Sabuni om "ursäkt" för intervjun, samtidigt som hon påstod att hon var korrekt citerad och stod fast vid sina åsikter.)

Sabunis uttalanden har tolkats som att hon står nära Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringsfrågan, och att hon gärna släppt fram en moderatledd regering även om en sådan blev beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje enskild viktig omröstning.

Om Sabuni håller fast vid de ståndpunkter hon framfört kan Liberalerna mycket väl locka över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna. Däremot riskerar Liberalerna att förlora väljare till främst Centerpartiet, samtidigt som den egna kadern demobiliseras och att den djupa sprickan i partiet består.

Men Nyamko Sabuni har hittills inte visat någon tvekan att byta ståndpunkt i viktiga frågor. Hon inser också säkert risken att bli Liberalernas motsvarighet till Håkan Juholt och slitas sönder av partiets olika stridande falanger. Kanske väljer hon att betona att Januariavtalet ligger fast, och försöker lägga regeringsfrågan efter valet 2022 i frysboxen? Vem vet - kanske sätter hon sig tillsammans med Annie Lööf i Stefan Löfvens regering efter budgetförhandlingarna i höst?

I vilket fall önskar jag Nyamko Sabuni ett uppriktigt lycka till. Sverige behöver ett starkt liberalt parti som står upp för rättsstatens principer, värnar demokratin och principen om alla människors lika värde och som håller främlingsfientliga och rasistiska krafter stången.

Nyamko Sabuni och den svåra konsten att be om ursäkt

Nyamko Sabuni mötte stark kritik efter en artikel i Expressen där hon berättade hur hon ville förändra Liberalernas politik i frågor kring invandring och integration. Hon tog avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon ville motverka ett samhälle präglat av mångkultur. "Bara ut med de som kommer", sade hon om de som inte redan vid gränsen kunde visa att de hade asylskäl.

I efterhand har Nyamko Sabuni försökt retirera från en del av sina uttalanden. Nu tar hon ett steg till. Vid en utfrågning i Umeå av Liberalernas partiledarkandidater ville hon om ursäkt.

Jag ber verkligen mycket om ursäkt för den artikeln, sa Nyamko Sabuni. Men i samma andetag betonade hon: Jag står för mina citat till 100 procent.

Nyamko Sabuni ber således inte om ursäkt för det hon har sagt. Däremot säger hon sig vilja ta avstånd från "allt fluff" i artikeln som kringgärdar citaten av det hon har sagt. Men när Dagens Nyheter senare frågar om hon är kritisk till hur Expressen lagt upp sin artikel svarar Sabuni genom sin pressekreterare att "det finns ingen kritik mot Expressen".

Så vad i fridens dar är det Nyamko Sabuni ber om ursäkt för? Hon står fast vid det hon har sagt och vid sina citat, och hon riktar ingen kritik alls mot Expressens artikel i sin helhet.

Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat svenska makthavares svårigheter med att be om ursäkt på riktigt (till exempel här och här och här). Ursäkterna kringgärdas ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sid". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar eller "tar illa vi sig", i stället för makthavaren själv


Här ser vi en ny variant. Nyamo Sabuni ber om ursäkt, men berättar inte vad det är hon ber om ursäkt för.

En ursäkt ska innebära att man tillstår att man har gjort fel. Det kan vara något man har sagt eller något man har gjort, och att man ångrar sig. Ansvaret för att det blev fel måste ligga på den som ber om ursäkt, och inte på någon annan. Annars blir det ingen ursäkt på riktigt, utan bara en maktstrategi för att smita undan ansvaret för det man har sagt eller gjort.

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

Nyamko Sabuni kandiderar - men kan hon väljas?

Det blir spännande nu när Nyamko Sabuni meddelat att hon kandiderar till posten som partiledare för Liberalerna. Som politiker har hon alltid gått sina egna vägar, och hon skulle bli en skarp profil i det svenska partiledarlandskapet.

Men kan hon väljas? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor (dock ej migrationspolitiken). Det är en inställning som går stick i stäv med Liberalernas linje, och där motståndarna till samtal och samverkan med Sverigedemokraterna hittills har utgjort en klar majoritet.

Håller Nyamko Sabuni fast vid sin linje, eller har hon ändrat uppfattning? Och i så fall varför? Det lär bli en av de viktigaste och mest spännande frågorna på den presskonferens hon kommer att ge senare i dag.

Motståndarna till den linje Nyamko Sabuni förespråkar har hittills haft svårt att få fram en slagkraftig motkandidat. Ska vi gissa att pressen på Erik Ullenhag att kandidera nu kommer att öka ytterligare?

Tal till nationen - Ebba Busch Thor

I kväll kl 19.15 är det premiär för SVT:s nya satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028. Under 14 minuter får varje partiledare fritt tala in i kameran, utan att avbrytas av politiska motståndare eller kritiska journalister. Tanken är att partiledaren ska tala om partiets framtidsvisioner och värderingar, och inte om enskilda politiska sakfrågor.

Jag tycker det är ett bra initiativ av Sveriges Television, och det ska bli spännande att se hur försöket faller ut. Blir det ett staplande av talepunkter, eller förmår någon eller några av partiledarna att få det att bränna till? Förr oss som tycker att de traditionella partiledardebatterna för länge sedan stelnat i sina former är varje försök till förnyelse något som bör bejakas.

Först ut är Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Programmet ligger förstås redan ute på SVT Play. Inte ens en gammal tablåtittare som jag väntar till kl 19.15. Jag ska se programmet nu. Återkommer om 14 minuter.

(14 minuter senare)

Nu har jag sett programmet. Själva taletiden var 13 minuter. Av dessa 13 minuter var det inte särskilt många som ägnades åt Kristdemokraternas framtidsvisioner, och Ebba Busch Thor sade explicit att hon avstod från att berätta hur hennes Sverige 2028 skulle se ut. Lite synd, tycker jag, eftersom det ju var själva programidén.

I stället blev anförandet ett traditionellt valtal, där Ebba Busch Thor räknade upp välkända samhällsproblem och presenterade Kristdemokraternas lika välkända förslag på lösningar (mer pengar till vården, bygg fler äldreboenden, avskaffa landstingens sjukvårdsansvar, fler poliser, fler brottsförebyggande åtgärder, förbjud böneutrop etc) samt partiets inställning i regeringsfrågan (vi tänker avsätta Stefan Löfven och vill bilda en moderatledd alliansregering).

Redan i första meningen i ett tal på 13 minuter som skulle handla om partiets framtidsvisioner lyfte Ebba Busch Thor fram behovet av ett förbud mot böneutrop. I första meningen. Temat återkom sedan längre fram i talet. Jag grubblar regelbundet över hur Kristdemokraterna kunde hamna där de nu faktiskt har hamnat.

*

I morgon är det dags för Jan Björklund. Då tar vi nya tag. Den sömnlöse kan se Jan Björklunds tal på SVT Play redan kl 02.00 i natt.

Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!

I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.

Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.

Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen. 

Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.

Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)

Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.

Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.

Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.

Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.

Därför tvingades Anna Kinberg Batra avgå

Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.

Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?

Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.

Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.

Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.

Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.


Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.

Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.

Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.

Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.

Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.

Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.

Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna  boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.

 När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.

Åsa Romson och politikens villkor idag

Nej, Åsa Romson blev nog aldrig någon "riktig" politiker. Hon var inte tillräckligt strategisk i sina relationer till media och hon var inte tillräckligt omsorgsfull och noggrann i sina uttalanden. Hon brast i gråt på en pressträff, och hennes första framträdande i Almedalen sommaren 2011 lät mer som en föreläsning än som ett politiskt tal. Hennes politiska gärningar tenderade att komma i skymundan för hennes person.

Efter ett år som språkrör disputerade Åsa Romson i miljörätt. Därmed blev hon den första partiledaren för ett riksdagsparti med doktorsexamen på nästan 40 år. I samband med att Åsa Romson disputerade ställde jag för sajten Ajour ett par frågor till henne. Hon berättade då att att eftersom hon är politiskt verksam inom en rörelse som inte tror på livstidspolitiker och som dessutom praktiserar delat ledarskap så hade det varit möjligt för henne att färdigställa sin avhandling parallellt med uppdraget som språkrör. 

- Det är tyvärr både inom akademin och inom politiken idag ovanligt att man flyttar sig emellan rollerna, sa Åsa Romson och menade att det är en manlig norm för hur politiker bör vara som bidrar till trögrörligheten.

Åsa Romson har alltid gått sina egna vägar. Felet med henne som politiker var kanske att hon var för mycket människa. Och det är ju inte alltid så lätt att göra något åt. Men det säger något om vår tid, och jag är inte säker på att jag tycker om vad det betyder.

God Jul alla partiledare!

I morgon är det julafton! Jag passar på att redan i kväll överlämna mina julklappar till våra kära partiledare. Förhoppningsvis kan klapparna komma till både nytta och nöje.

Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014.  Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.

Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.

Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...

Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.

Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.

Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.

Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.

Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul. 

Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson

I dag meddelade Sverigedemokraterna att dess partiledare Jimmie Åkesson är fortsatt sjukskriven fram till den 31 mars. Beskedet ger ingen vägledning huruvida Jimmie Åkesson kommer tillbaka som partiledare.

De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.

Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.

Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.

Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.

Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.

De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?

Julklappar och bibelord till partiledarna

Så här dagen före Julafton skänker jag våra svenska partiledare en varm tanke och överlämnar en julklapp redan nu. Julklappen består av varsitt bibelord att bära med sig och hämta kraft ur under det år som stundar.

Anna Kinberg Batra (M) (Ps 23:4) Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. När nu Anna Kinberg Batra tillträder som herde för den moderata hjorden är det viktigt att hon håller ordning på sin herdestav så att hjorden inte skingras eller blir osäker om vart den är på väg. Efter en svår valförlust och den förre herdens plötsliga försvinnande är hjorden i behov av ett starkt och fast ledarskap. Anna Kinberg Batra kan behöva både käpp och stav för att lyckas med sitt uppdrag.

Annie Lööf (C) (Matt 5:43f) Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er. Annie Lööf är den svenska politikens Dr Jekyll och Mr Hyde. Privat är hon känd som en oerhört sympatisk person. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har sagt att hon är den partiledare han helst skulle vilja bli strandsatt med på en öde ö. Men ge Annie Lööf en talarstol och en mikrofon så förvandlas hon till svensk politiks hårdaste slugger, med en retorik som många uppfattar som aggressiv och raljant. Annie Lööf skulle nog tjäna på att låta sin sympatiska personlighet synas lite mer i talarstolen också.

Jan Björklund (FP) (Syr 33:4) Förbered vad du skall säga, så lyssnar man på dig, gör bruk av all din kunskap när du yttrar dig. Jan Björklund har som utbildningsminister försökt distansera sig från "flumskolan" och i stället framstå som kunskapsskolans främste apostel. Det har väl gått sådär. Resultaten i den svenska skolan rasade under Jan Björklunds ministertid. Kanske beror det på att Jan Björklund systematiskt valt att inte lyssna på kunskapen från pedagogisk forskning, utan i stället litat till sina egna hopsnickrade sanningar om katederundervisningens förtjänster och läsplattornas fördärv. Jan Björklund måste ta omtag och bejaka den pedagogiska forskningens kunskaper om han vill bli lyssnad på igen.

Göran Hägglund (KD) (Matt 6:13) Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. I sin artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan gav Göran Hägglund olika förslag på hur Sverige kunde sänka sina kostnader för flyktingmottagning. Många uppfattade artikeln som en flirt med väljare som tidigare röstat på Sverigedemokraterna. Om Göran Hägglund i slutet av nästa år skall kunna se sig i spegeln med hedern i behåll krävs att han förmår stå emot alla frestelser om att flirta med SD-väljare i frågor om invandring och asyl. (Ja, jag vet att jag här använde en äldre bibelöversättning. Är man traditionell så är man.)

Stefan Löfven (S) (Matt 5:37) Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. Stefan Löfven har under året fått mycket kritik för att vara otydlig och inte vilja eller kunna ge besked i flera viktiga frågor. Det är sant att otydlighet ibland kan vara värdefull, eftersom den ger handlingsfrihet och möjlighet att hantera oförutsägbara situationer. Men jag tror att Stefan Löfven måste bli något mer bestämd och konkret i sina svar för att på allvar bli trovärdig i sin roll partiledare och som statsminister.

Gustav Fridolin/Åsa Romson (MP) (Matt 20:16) Så skall de sista bli först och de första sist. Det är tungt att regera. Denna gamla sanning har Miljöpartiet sannerligen fått känna på. Partiets valresultat blev en besvikelse och som lillasyskon i regeringen har man tvingats ingå kompromisser som sänder smärtor genom partiets ideologiska nervsystem. Vägen till att bli Sveriges tredje största parti känns just nu lång och törnbeströdd. Fridolin och Romson får söka tröst i bibelordets profetia.


Jonas Sjöstedt (V) (Ps 35:12) Man lönar mig med ont för gott, jag är övergiven. Jonas Sjöstedt har principfast värnat vänsterflanken i svensk politik. Inför valet i september var Vänsterpartiet i mångas ögon en sannolik eller åtminstone tänkbar regeringspartner för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men bara någon dag efter den rödgröna valsegern kastade Stefan Löfven ut Jonas Sjöstedt i den politiska kylan genom att utan några föregående förhandlingar klargöra att någon regeringssamverkan med Vänsterpartiet inte stod på agendan. Jonas Sjöstedts realpolitiska möjligheter att ta sig tillbaka in i regeringsmatchen är begränsade. Han kan behöva hjälp från ovan, i form av det som bjuds i det citerade bibelordets fortsättning: Klä dem i skam och nesa, de som triumferar över mig. Men låt dem som unnar mig min rätt få jubla och glädja sig.

Jimmie Åkesson/Mattias Karlsson (SD) (Gal 3:28) Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla människors lika värde är en grundbult i kristendomen. Sverigedemokraterna, som har så svårt för islam och som ägnar så mycket tid åt att sortera människor i olika kategorier, borde besinna sig och lägga större fokus på vad som förenar oss människor i stället för att söka saker som håller oss isär. Som extrapresent överlämnar jag 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.

Bloggens alla läsare skall också få en julklapp i form av ett bibelord, och jag väljer 1 Kor 13:13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. I tro, hopp och kärlek önskar jag bloggens läsare en riktigt God och Välsignad Jul. 

Vad händer inom Sverigedemokraterna?

I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.

För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.

För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.

I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.

Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.

Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.

Partiledare och psykoterapeuter

Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.

I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.

Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.

Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.

Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".

Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.

Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.

Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!

I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.

Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.

Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.

Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).

Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

*

Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.

Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.