2016-09-16

Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.

Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.

Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.

Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.

Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna  boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.


 När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.

3 kommentarer:

Per Andelius sa...

Om alla de nämnda utgör högerflanken i svensk politik undrar kanske någon vem/vilka som är i mitten och vad som konstituerar epitetet "höger"? Kanske är höger idag ett bredare begrepp än vänster, minns när ideologierna vänsterut var på modet och socialdemokratin betecknades "socialfascister" av de som var borterst på flanken. Tycker iblanda att det politiska språket inte säger särdeles, tenderar att upphäva reella skillnader istället för att framhäva dem? // per a

Anonym sa...

@Per Anders
Jag kommer också ihåg när jag själv var socialfascist och Erlander och Geijer var Lyndons lakejer. Det gör nog Ulf också, kanske han rentav var med och ropade...
Falangstrider finns inom alla partier med fler än ett fåtal medlemmar. Enligt tidskriften Fokus har t ex socialdemokraterna två strategier inför valet. Det gäller att smeta fast alliansen vid SD, vilket varit tydligt på senare tid. Men också att cementera den skärpta invandringspolitiken. (Det gäller väl att ta tillbaka SD-väljare.) Enligt tidskriften har Ylva Johansson redan inlett planerade möten "med högljudda kritiker och sidoorganisationer". Och Ulf platsar ju i båda kategorierna som ordförande i Tro och solidaritet. Men kanske är detta en tidningsanka som bara visar på splittringen inom s.
Klas Bengtsson

Orion77 sa...

Partiledarstriden i L pågår för fullt. Jan Björklund har mycket tydligt angett att han vill leda partiet i valet 2018.

Nu konstaterar Ulf att "Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet." Jag vet inte, jag tycker ändå att han styrde upp partiet bra efter Bengt Westerbergs avgång.

Men är Birgitta Ohlsson en röstmagnet? Tror jag absolut inte.