Valet och könsmaktsordningen

Skriver i Göteborgs-Posten om valresultatet ur ett könsmaktsperspektiv. Artikeln finns ännu ej på nätet, men en något kortad version följer här.

Könsskillnaderna bland svenska väljare var i årets val större än någon gång tidigare i Sveriges moderna politiska historia. Störst var skillnaderna bland Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna samlade ett väljarstöd på 25 procent bland männen och 16 procent bland kvinnorna. Socialdemokraterna samlade ett väljarstöd på 34 procent bland kvinnorna och 26 procent bland männen. Ulf Kristerssons regeringsalternativ fick stöd av 56 procent av männen, endast 43 procent av kvinnorna.

Valrörelsens dagordning blev männens dagordning. Valdebatten kretsade kring frågor som män prioriterar högre än kvinnor: Lag och ordning, energi och kärnkraft, migration. Det blev aldrig någon politisk nerv i de frågor kvinnor prioriterar högst: Sjukvården, skola och utbildning, jämställdheten, äldreomsorgen och den sociala välfärden. Klimatfrågan omdefinierades till en energifråga som förutom kärnkraft även inrymde priser på diesel och bensin.

”Valrörelsen tycks ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas”, skriver statsvetarna Jacob Ahlbom och Henrik Oscarsson i den nyutkomna publikationen Snabbtänkt. De betonar att den hårfina segern för högersidan till en del berodde på att valrörelsen handlade om frågor som prioriterades högre bland män än bland kvinnor.

Det är svårt att inte tolka valresultatet i de termer av genussystem och könsmaktsordning som historieprofessor Yvonne Hirdman lanserade och förde in i svensk debatt för nu mer än 4o år sedan. Genussystemets grundbult består av könens isärhållande (män och kvinnor gör olika saker på olika platser) och den manliga normen primat (det är de manliga normerna som utgör måttstock och framställs som en opartisk normalitet). Könsskillnaderna i valet med avseende på val av parti och prioriterade frågor är ett uttryck för könens isärhållande. Valrörelsens dagordning är ett uttryck för den manliga normens primat.

Regeringar kommer och går. Den patriarkala ordningen består.

Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid

De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.

Min uppfattning är följande.

Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.

En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.

Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.

Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.

Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.

En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?

Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.

Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.

Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.

Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Tre sorters höger i svensk politik?

Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.

Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.

Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.

Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.

Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.

Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,

Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.

Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.

Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.

Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.

Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna  boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.

 När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.

Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn

Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.

Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.

I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.

Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.

SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.

Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).

Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.

I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?

Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.

Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.

Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.

Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).

Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad. 

Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.

Det politiska läget efter Moderaternas Sverigedagar

De flesta bedömare är eniga om att Fredrik Reinfeldt höll ett av sina bästa tal någonsin vid Moderaternas Sverigedagar i Göteborg. Bedömarna syftar då inte i första hand på talets innehåll, utan mer på talets form och inramning. Det var en frustande Fredrik Reinfeldt som dompterade 2 800 moderater, och av den trötthet man då och då kunnat ana hos honom fanns denna dag inte ett spår. Jag har ibland uttalat viss skepsis mot socialdemokraternas smått nordkoreanska hyllningar av det egna ledarskapet. Moderaterna visade under lördagens tal att man inte ville vara sämre än Socialdemokraterna i detta avseende. När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.

Opinionsläget för Alliansregeringen börjar snart bli desperat. Visserligen har avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna kanske minskat något de senaste veckorna, men det ligger fortfarande i de flesta mätningar på mellan tio och femton procentenheter. Socialdemokraterna har större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val.

En av Alliansens få ljuspunkter är att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt gjorde i talet sitt absolut bästa för att spela just det kortet, med ansvar och förtroende som bärande element. Räcker det för att bryta Alliansens onda cirkel? Jag tvivlar.


En annan ljuspunkt för Alliansen är att de osäkra väljarna är något fler än vad de brukar vara vid denna tid av mandatperioden. Om de rödgröna partiernas stora opinionsförsprång delvis kan förklaras av att borgerliga sympatisörer just nu är demobiliserade så skulle det kunna vara så att Alliansen har en större potential att vinna över de osäkra väljarna till sin sida. Problemet är bara att, vilket professor Henrik Oscarsson ofta påpekar, de väljare som bestämmer sitt partival sent i valrörelsen tenderar att gruppera sig mellan partierna på ungefär samma sätt som övriga väljare. Om det mönster som Henrik Oscarsson pekar på är giltigt även denna gång så är den relativt höga andelen osäkra väljare inte mycket att trösta sig med för en Allians i akut behov av fler väljarsympatisörer.

Fredrik Reinfeldt har de senaste månaderna tonat ned regeringsfrågan något. Visserligen har han fortfarande ett försteg i att det är oklart vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med efter en valseger. Men i takt med att Kristdemokraterna och Centerpartiet inte varaktigt lyckas lyfta sig över fyraprocentsspärren blir hans argument i regeringsfrågan mindre slagkraftigt.

En del bedömare, till exempel PM Nilsson på Dagens Industri, tror att Fredrik Reinfeldt kan välja att sitta kvar även om de rödgröna partierna efter valet blir större än Alliansen. I så fall skulle Reinfeldt tvingas regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, och inte som nu med passivt stöd. Det vill säga, i varje viktig omröstning skulle Fredrik Reinfeldt behöva att Sverigedemokraterna inte röstade mot eller lade ned sina röster, utan aktivt stödde regeringens förslag. Jag betraktar dessa spekulationer som helt orealistiska. En sådan Reinfeldt-ledd regering skulle inte bli långlivad, om den inte bjöd in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. I dag finns inga som helst tecken på att Fredrik Reinfeldt skulle vara beredd att ta ett sådant steg, och jag har också svårt att se att hans allianskamrater skulle acceptera något sådant. Nej, blir de rödgröna partierna större än Alliansen kommer Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering. Något annat sannolikt alternativ existerar inte.

De närmaste veckorna blir avgörande. Lyckas inte Alliansen förändra det politiska landskapet i samband med att regeringen och oppositionen inom kort presenterar sina vårbudgetar så krävs det sannolikt en ny finanskris eller motsvarande för att inte höstens val skall uppfattas som avgjort på förhand. När de rödgröna partierna presenterar sina vårbudgetar tvingas de konkretisera sin politik, medierna börjar granska deras förslag som om förslagen vore regeringspolitik och den splittring som finns mellan de rödgröna partierna i många viktiga frågor synliggörs. Här finns, tror jag, sista chansen för Alliansen att vända opinionen tillräckligt mycket för att de rödgrönas försprång inte blir ointagligt inför höstens val.

Hur blir kvällens partiledardebatt i Agenda?

Uppdaterat söndag kl 22.05. Partiledardebatten i kvällens Agenda blev en fartfylld tillställning, särskilt under den första timmen påminde partiledarna om kalvar på grönbete. Som debatt betraktat blev det kanske en lite rörig och svåröverskådlig tillställning. De rödgröna partierna hade inte samordnat sina ställningstaganden och de framstod inte som en gemensam opposition. Det mesta talar i dagsläget för att Socialdemokraterna kommer att gå till val utan att i förväg ha låst sig för olika regeringsalternativ.

Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.

Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.

*

Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.

Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.

Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.

Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.

Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.

Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.

Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.

Kriskommissionens arbete och frihetsfrågorna i ett hyperindividualiserat samhälle

I dag sammaträdde den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp under ledning av ordförande Morgan Johansson för första gången. Om två veckor skall rapporten vara klar, så det är snabba ryck (för att uttrycka det milt). Partistyrelsens avsikt med de snäva tidsramarna är att valanalysgruppens rapport skall utgöra ett underlag för arbetet inom kommissionens tre övriga arbetsgrupper (politisk analys, organisatorisk analys, idédebatt och omvärldsanalys).

Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.

Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)

För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.

Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.

Beautiful Blogger Award

Den eminente bloggaren Biology & politics har haft vänligheten att nominera mig till Beautiful Blogger Award, en vandringspokal man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.

Jag tackar så mycket för äran och tar mig an de fyra uppgifter som åligger mottagaren av pokalen: 1.) Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. (Fixat) 2.) Tacka och länka till den som nominerade dig. (Fixat) 3.) Nominera sju andra bloggare och länka till dem. (Se nedan) 4.) Berätta sju intressanta saker om dig själv (Se nedan)

Vänstra Stranden och Emmausvandrarna uppmanar mig att inte nominera dem, eftersom de påstår att jag är jävig. Det ligger möjligen något i det påståendet, och i stället blir min lista följande:

1. Storstad. Bloggrymdens klarast lysande stjärna, där Marika Lindgren Åsbrink med stil och elegans dekonstruerar borgerliga myter om ekonomi och politik. Hon har säkert redan fått massor med nomineringar och hon förtjänar varenda en.

2. Henrik Ekengren Oscarsson. En av landets mest ambitiösa och pedagogiska samhällsvetenskapliga bloggar. Henrik Ekengren Oscarsson förmedlar insikter om svensk politik och svenska väljare till journalister, politiker och intresserad allmänhet på bloggen som bär hans namn.

3. JMW Kommunikation. Hemmahamn för Brit Stakston, mediestrateg och en av landets Leading Ladies med avseende på sociala medier. Alltid online.

4. Dalman Eek. Om tro och politik, med vice ordföranden för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Cecilia Dalman Eek.

5. Andreas Johansson Heinö. Här formulerar sig statsvetaren Andreas Johansson Heinö om utvecklingen i forna östeuropa och om Sverigedemokraterna. Jag håller inte alltid med - men alltid spännande läsning.

6. Stardusts Blogg. Här huserar en av landets mest debattglada statsvetare Björn Johnson, ofta om narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Liberal vänster. Också alltid online.

7. Ljudplatser. Höstens bubblare. Axel Demkers audiella blogg med ljudcollage från olika platser och om ljudet som bärare av kulturhistorien.

Sju intressanta saker om mig själv (som kanske inte alla visste tidigare):

1.) Född och uppvuxen i vackra Båstad på Bjärehalvön. Upplevde med förskräckelse demonstrationerna i samband med Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia 1968.

2.) Kom in på Journalisthögskolan i Göteborg som 17-åring. Yngst någonsin. :-)

3.) Debuterade 1981 med den skönlitterära boken Anna, avdelning 13 på Författares Bokmaskin, baserad på mina erfarenheter från några års arbete på Kallebäcks sjukhem. Jämfördes i en recension i tidningen Arbetaren med Max Lundgren och är fortfarande mycket lycklig över det.

4.) Tidsfascist. Håller alltid deadlines. Kommer aldrig försent. If I'm late it's because I'm dead, som Sean Connery uttryckte det till Catherine Zeta-Jones i filmen Entrapment.

5.) Skulle gärna ha venia. Men ingen har frågat mig. :-(

6.) Blev faktiskt inte Blåvit förrän 1975. Men berätta inte det för någon.

7.) Har en i högsta grad obesvarad kärlek till sport och idrottsutövning. De enda priser jag erövrat är för träningsflit...

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.

Tänker TV4 ägna sig åt opinionsjournalistisk desinformation?

Alla dessa opinionsundersökningar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Så är det kanske lätt att känna i dessa valtider. Det pågår också en debatt om betydelsen av alla de opinionsmätningar som genomförs. En del menar att politiker och partistrateger jagar vind när de fokuserar på opinionsundersökningar i stället för på sakfrågor. Andra menar att opinionsundersökningar utgör ett viktigt verktyg för politiker, väljare och media när de på olika sätt skall förhålla sig till det politiska livet och till människors åsikter och värderingar.

Jag tror inte att opinionsundersökningarna är fler i denna valrörelse än vad de var i den förra. Möjligen diskuteras de mer - vilket är bra. Allt fler har också låtit sig inspireras av Henrik Oscarssons initiativ att inte bara publicera enskilda mätningar - vilka ju kan variera avsevärt - utan också en sammanställning, ett index, av mätningar från flera opinionsinstitut. En "mätningarnas mätning" eller en "poll of polls".

TV4 väljer att gå den motsatta vägen och kommer fortsättningsvis endast att redovisa och kommentera opinionsundersökningar från ett enda institut - Novus. TV4:s motivering är något märklig: Även om de olika opinionsmätningarna kan ge en hyggligt samstämmig bild av trenderna bland väljarna så tittar många just på de enskilda siffrorna för partierna. Därför riskerar vi inom media att förvirra om vi redovisar alla undersökningar. (...) Därför kommer vi från och med nu och fram till valet att bara redovisa, och referera till, våra egna mätningar från Novus.

TV4 argumentation är rimlig endast så länge Novus resultat inte skiljer sig från övriga opinionsinstitut. Men eftersom olika institut använder olika urvalsmetoder, olika tekniker och frågeformuleringar och även viktar de inkomna svaren på olika sätt så blir skillnaderna mellan de olika institutens resultat inte sällan väldigt olika. Om mätningar från Sifo, Demoskop, Skop och United Mind t ex visar att KD kommer att trilla ur riksdagen medan mätningar från Novus i stället visar att KD stannar kvar så kommer TV4:s tittare fortsättningsvis endast att informeras om Novus resultat. I så fall är det snudd på journalistisk desinformation, säger jag.

Uppdaterat 25/8 kl 15.05: Efter min kritik här på bloggen - och säkert från annat håll också - har TV4 nu ändrat sig. I en reviderad version av länken ovan skriver TV4 nu att Trender och tendenser som kan utläsas ur flera undersökningar kommer vi naturligtvis fortsätta göra inslag, och skriva webbartiklar, om. Och kommer det en uppseendeväckande förändring för något parti, eller sida, så kan det ju naturligtvis inte förbigås nyhetsmässigt. Bra!

Opinionsläget har varierat kraftigt under den innevarande mandatperioden. Jag har inte gjort någon empirisk undersökning, men jag tror faktiskt inte att avståndet mellan de båda blocken någonsin varierat så kraftigt under en mandatperiod som det har gjort under denna. I några mätningar 2007 var det rödgröna blocket nästan 20 procentenheter större än Alliansen. I den senaste Sifo-mätningen i söndags var Alliansen i stället drygt 7 procentenheter större än de rödgröna. Variationerna är ett uttryck för väljarnas ökade rörlighet, men kanske också för att partierna närmar sig varandras förslag i större utsträckning än tidigare.

Teknikutvecklingen och den accelererande individualiseringen sätter också opinionsinstituten på svåra prov. Svenska opinionsundersökningar är fortfarande bland de absolut bästa i världen. Men svarsfrekvenserna tenderar att sjunka och mobiltelefonin påverkar intervjusituationen för svarspersonerna. Det är en sak att bli uppringd på en stationär telefon i hemmet under lugna och ordnade former. Det är en annan sak att bli uppringd på mobilen när man befinner sig i affären, hos vänner, på restaurangen eller på Gamla Ullevi.

Sammantaget är det inför detta val svårare att utifrån opinionsundersökningarna uttala sig om valresultatet. Senast i dag kom det en mätning från United Mind som visade på en liten rödgrön ledning över Alliansen - dock så liten att den inte är signifikant utan i praktiken var det dött lopp mellan blocken. Men varje mätning till det egna blockets fördel - hur liten den än kan vara - fungerar mobiliserande för partiaktivister och valarbetare. Däri ligger också en av mätningarnas största betydelser.

Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?

Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.

Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.

Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.

En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.

Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.

Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.

Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.

Superveckans final: Partiledardebatt i Agenda

Uppdatering söndag kl 22.15. Det blev en bra debatt, som tydligt synliggjorde de skiljelinjer som finns mellan de båda blocken. Första delen dominerades av de rödgröna, som var gladast och mest offensiva. Det är också alltid lättare att opponera mot en regeringspolitik än att försvara en regeringspolitik. Andra delen av debatten blev jämnare.

Jag noterade också att på samma sätt som i P1-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan kunde programledarna inte avhålla sig från att ta upp pseudo-frågan om förbud mot burka.

Här kommer mina i vanlig ordning strikt opartiska betyg på partiledarna (skala 1-5). Och gläd er partiledare - i dag är jag på mitt generösa humör.

Mona Sahlin - 5 En av hennes bästa debatter. Särskilt första halvan, då hon utstrålade lugn, harmoni och ett målmedvetet statsmannaskap. Blev lite pressad av Fredrik Reinfeldt i skattefrågan, men annars felfri.

Fredrik Reinfeldt - 5 Säkerheten själv, i vanlig ordning. Tappade inte humöret, blev inte harmsen och regredierade bara någon enstaka gång till att skylla ifrån sig.

Peter Eriksson - 4 Engagerad som få, och ovanligt vass i repliken. I dag saknades inte Maria Wetterstrand.

Jan Björklund - 4 Kom bort en del under första halvan av debatten, men var starkare i den andra delen. Fortsätter att plocka poäng i skolfrågorna. Alliansens skickligaste retoriker.

Lars Ohly - 3 Gedigen insats, men glänste bara undantagsvis. Visade klok återhållsamhet i frågan om Afghanistan.

Göran Hägglund - 3 Sliter och står i, men utan att få ut så mycket av det hela. Kunde hämtat hem fler poäng på frågan om sänkt skatt för pensionärer. Plus i kanten för att han twittrade i pausen!

Maud Olofsson - 2 Nej, uppförsbacken fortsätter. Nu tar splittringen inom Centern i kärnkraftsfrågan onödig energi (förlåt ordvitsen) från partiledaren.

*

I kväll avslutas den s k Superveckan, där Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt drabbat samman i fyra debatter på tio dagar. Finalen har formen av en partiledardebatt med samtliga riksdagspartier i SVT Agenda kl 20.00.

De rödgröna avslutar Superveckan med vinden i ryggen och ett försprång med upp till tio procentenheter i opinionsmätningarna. Enskilda mätningar kan gå upp och ner - jag rekommenderar därför professor Henrik Oscarssons s k Poll of polls, som är en sammanvägning av samtliga opinionsmätningar som genomförs. Där leder de rödgröna med i snitt 8 procentenheter.

Kvällens debatt blir sannolikt en strid om den politiska dagordningen. De rödgröna vill gärna diskutera sjukförsäkringar, arbetslösheten samt hur alliansregeringens politik ökar klassklyftorna och river sönder Sverige. Alliansen vill gärna tala sig varm för sin egen politik, hur man genom regeringsduglighet fört Sverige ur krisen. Göran Hägglund kommer att göra sitt bästa för att få fram sitt krav om sänkt skatt för pensionärer, utan att få det att framstå som att han splittrar regeringen.

Framför allt kommer alliansregeringen att försöka pressa de rödgröna på så precisa besked som möjligt om vilken politik de tänker föra om det blir en rödgrön regering. Till TT gav jag igår följande kommentar: Sammantaget är den strategiska situationen sådan att ju längre de rödgröna kan vänta med att precisera sina förslag, desto mer gynnsamt är det för dem. De rödgröna har ju inget att vinna på att låta sina konkreta förslag bankas och bultas på av regeringen och media i onödan. De rödgröna tjänar på om de kan gå till val där de pekar ut en riktning för den framtida politiken, men undviker detaljer.

När debatten är slut kl 22.00 i kväll kommer jag att uppdatera denna bloggpost med betyg på samtliga partiledare.

Svenska folket mer negativa till statlig övervakning

Frihetliga vindar blåser över Sverige. Förra året skakades regeringen Reinfeldt av FRA-upproret, där motståndet mot FRA-lagen och dess övervakningsmöjligheter överskred de politiska blockgränserna. Piratpartiets framgångar har sin grund i en politisk mobilisering i frågor kring integritet och frihet på nätet. Som nyvald partiordförande lyfte Mona Sahlin i sitt installationstal fram frihetsfrågorna, och vädjade till rörelsen om hjälp att formulera en röd frihetsvision.

Friihetsvindarna kommer också till uttryck i svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare. Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som t ex telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen - som jag och Henrik Oscarsson i dag publicerar på DN Debatt - framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställda till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.

I 2008 års undersökning finns ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater, medan Centerpartister, Folkpartister, Moderater och Kristdemokrater är mer positiva.

Det är noterbart att Sverigedemokraterna – det parti som mest av alla misstror stat och etablissemang – också är det parti vars sympatisörer är klart mest positiva till att staten skall kunna använda tvångsmedel mot sina medborgare.

Just nu ser vi en politisk dragkamp om var frihetsfrågorna skall höra hemma i det ideologiska rummet. Frågor om medborgarrätt och motstånd mot statlig övervakning av medborgare har historiskt seglat under liberal flagg. Vänstern i Sverige har länge haft en hög trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Men i frihetsfrågorna har vänstern tvingats till defensiven. Det var ingen slump att Mona Sahlin i sitt installationstal vädjade om rörelsens stöd för att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern. I dag är det kanske inte främst de borgerliga allianspartierna utan främst uppstickaren Piratpartiet som varit framgångsrika i att mobilisera i frihetsfrågor.

Ur det perspektivet visar våra resultat på en intressant förändring. I 2002 års undersökning fanns det inget samband mellan vänster-högerideologi och inställning till tvångsmedel. Men i 2008 års undersökning uppträder ett svagt samband mellan vänsterideologi och en restriktiv inställning till tvångsmedel. I 2009 års Europaparlamentsval rekryterade Piratpartiet mycket riktigt fler väljare från vänster än från höger. Frågan är om vänstern håller på att rycka åt sig initiativet i frihetsfrågorna?

Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010. Men frihetsfrågor går också att formulera i termer av vänster och höger. Vänster-högerdimensionen har historiskt haft en imponerande förmåga att absorbera nya politiska konfliktlinjer. Piratpartiet lär inte kunna räkna med samma walk over från de traditionella partiernas sida som Piraterna möttes av i Europavalet.

Tabellunderlag till undersökningen finns på Henrik Oscarssons blogg.

Almedalen - politikens firmafest eller demokratins torg?

I morgon söndag inleds årets Almedalsvecka i Visby. Det har nu gått 41 år sedan Olof Palme sommaren valåret 1968 äntrade ett lastbilsflak vid Kruttornet invid Almedalen för att hålla ett politiskt anförande. Föga anade åhörarna - ett par hundra gotlänningar - att de bevittnade startpunkten på en historisk tradition och ett fenomen som saknar motsvarighet någonstans i världen.

Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.

Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.

Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.

Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.

Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.

Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.

Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).

Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.

Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.

Vad är viktigast - valet eller eftervalsdebatten?

Nu är det bara drygt tre veckor kvar till EU-valet. Det är ett val som är extra viktigt för Socialdemokraterna. Partiet har en möjlighet att vända den negativa opinionstrenden och för första gången på länge få plocka fram segerhuvan.

Men vad som behövs för att Socialdemokraterna skall framstå som vinnare på kvällen den 7 juni är långt ifrån självklart. Det finns en överhängande risk att partiet gör sitt bästa Europaval någonsin, och ändå framställs som förlorare i det mediala eftervalsspinnet.

Socialdemokraternas bästa Europaval var 1995 då partiet fick 28.1 procent av rösterna, ett resultat som uppfattades som en katastrof. Men i de efterföljande valen fick partiet ännu sämre resultat. I 1999 års val fick socialdemokrater 26.0 procent av rösterna och i det senaste valet 2004 fick partiet bara 24.6 procent.

Om Socialdemokraterna denna gång får 30 procent av rösterna så kan det resultatet framställas på två sätt. Antingen som ett segerval eftersom det är det bästa socialdemokratiska resultatet i Europavalen någonsin. Eller som ett katastrofval, eftersom det ligger långt under valresultatet i det senaste riksdagsvalet.

Två saker påverkar tolkningen. För det första om Socialdemokraterna blir större än Moderaterna och därmed blir största parti. För det andra om Socialdemokraterna vinner ett ytterligare mandat. Men det senare utfallet avgörs eventuellt först när vi vet om Lissabonfördraget genomförs, och då är eftervalsdebatten för länge sedan passerad.

Så Socialdemokraternas valresultat i EU-valet betingas kanske mindre av hur väljarna lägger sina röster och mer av hur man lycka hantera eftervalsdebatten. Har partiet beredskap för denna problematik? Jag undrar.

Hur går då valet? Den som vill mäta sina krafter med landets mest framstående väljarforskare uppmanas att via Henrik Oscarssons blogg delta i det valtips som arrangeras av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Lycka till!

Denna text har också publicerats på den nya politikportalen Makthavare.se, som bedrivs i samarbete mellan Almedalsbloggen och tidskriften Fokus.