Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?

Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.

Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.

Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.

En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.

Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.

Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.

Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.

Henrik Brors (DN) och opinionsjournalistikens svåra konst

Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. Så skrev Dagens Nyheters politiske reporter Henrik Brors i en artikel den 29 januari i år. Bakgrunden var en enskild mätning från Synovate där det rödgröna försprånget i opinionen hade minskat till 2.9 procent. I artikeln diskuterar Henrik Brors olika förklaringar till varför det rödgröna försprånget försvunnit och vad det kan få för konsekvenser för den fortsatta politiska debatten. Inte någonstans i artikeln markerar Henrik Brors insikt om att andra mätningar som genomförts vid ungefär samma tillfälle pekar i en helt annan riktning, eller att det är omöjligt att dra slutsatser utifrån en enskild mätning.

En som upprördes av Henrik Brors sätt att hantera opinionsundersökningen är professorn i journalistik Jesper Strömbäck. Under rubriken Missvisande opinionsjournalistik, DN skriver Jesper Strömbäck på sin blogg att Henrik Brors gör en rad fel när han redovisar undersökningen, framför allt att han undanhåller läsarna att förändringarna inte är statistiskt säkerställda utan tvärtom ger bilden av att viktiga förändringar har skett; och han antyder att förändringarna åtminstone delvis beror på att Mona Sahlin och de rödgröna har börjat ge besked om sin politik, utan att det finns något som helst stöd för det i opinionsundersökningen.
Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson är också utomordentligt kritisk mot DN:s och Henrik Brors rapportering, vilken han i programmet Medierna i P 1 (6/2) karaktäriserar som "oärlig" och att den "brister i saklighet".

Det är naturligtvis bekymmersamt när den politiska reportern på landets största morgontidning inte förmår eller vill referera opinionsundersökningar på ett professionellt sätt. I SVT Agenda kl 21.15 i kväll möts just Jesper Strömbäck och Henrik Brors i en debatt om opinionsjournalistik. Debatten lär bli en intressant och sevärd tillställning. Kanske återkommer jag efter debatten med en uppdatering av denna post.

Uppdatering kl 21.55, efter inslaget i Agenda. Henrik Brors kom lindrigt undan, även om Jesper Strömbäck gjorde en gedigen insats. Det som kom bort i debatten är tidningarnas oskick att dra för långtgående slutsatser utifrån en enskild mätning. I Henrik Brors fall fick man i den ovan nämnda artikeln dessutom intrycket att ett önsketänkande låg i botten.