Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.
Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.
Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.
En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.
Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.
Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.
Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.
3 kommentarer:
Lysande att det ger resultat att kritisera marknadsundersökningsföretagen (kul att andra plockade upp tråden). Men statistiken har andra brister än den jag påpekade om mobiltelefoner.
De rödgröna leder opinionen och har gjort så hela våren. Att de börjar ringa mobiltelefoner gör att det inte blir lika stora fel. Men alla har ett stort bortfall. De har även andra brister rörande demografiska och regionala avvikelser.
Det finns ingen anledning att ta en opinionsundersökning på allvar. Man bör driva sin politik med självförtroende, poängen med ett parti är att tala om för folk vad som gäller, inte att försöka anpassa sig efter folks föreställningar. Den som anpassar sig efter marknadsundersökningar är en idiot och har inget i politik att göra.
Kom ihåg att statistik inte kan uttala sig om framtiden.
Gjorde en liten jämförelse mellan Demoskops mätning för maj månad som var samtidigt som SCB. Ställer man dem emot varann så får man helt olika resultat.
Demoskops mätning var på cirka 1000 pers medans SCBs var på 9000 pers. Jag har inte svårt att välja vilken av mätningarna som känns tyngre.
essbeck,
Ett större urval ger förvisso ett noggrannare resultat. Men det är inte bara det som är problemet med såna här undersökningar. Enda som kan ge en rättvis bild är viktade studier. Man bör vikta urvalet från varje grupp i samhället. Detta är givetvis omöjligt då det finns otroligt många grupperingar. Vi har ekonomisk segregation, vi har geografisk segregation, vi har segregation mellan invandrare och infödda svenskar. Vi har ålderssegregation. Vi har segregation mellan arbetare och arbetslösa. Vi har olika attityder i storstäder jämfört med mellanstora städer. Vi har subkulturer av olika storlekar som inom sig har vissa attityder.
Med 1000 eller 9000, så kan du omöjligt få en rättvis bild av opinionsläget eftersom det förutsätter en homogen befolkning, vilket faller på sin egen orimlighet. Vi vet tex att invandrare i mindre utsträckning svarar på väljarsympatiundersökningar. Bara det ogiltigförklarar alla undersökningar. Det räcker heller inte med att man viktar undersökningen emot taxeringskalendern, som förklarades ovan. Även om man skulle göra ett viktat urval av befolkningen så kräver det att man får in ett viktat resultat i slutändan eller att man i efterhand viktar resultatet. Sånt här är inte intuitivt sant och därför skulle såna undersökningar sågas och anses mer otillförlitliga, men verkligheten är tvärt om.
Svensken var kanske homogen nog för 20-30 år sedan, men mycket har hänt sedan dess. Frihetsgraderna har ökat.
Jag sedan ungdomen ljugit på alla undersökningar som stuckits under näsan på mig. Jag har kryssat "knarkar dagligen" på undersökningarna i skolan, röstade på NSDAP i skolval mm. Denna praxis har jag dessutom framgångsrikt spridit under min ungdom och jag tror inte så mycket ändrats sedan dess.
Nu kommer jag förvisso avfärdas som en ad hoc teoretiker som försöker bortförklara ett resultat, men det är inte därför jag skriver detta. Jag skriver detta för att varna för att försöka anpassa sig till "opinionen", det urholkar partier och gör dem meningslösa. Partier måste stödja sig på en genomtänkt ideologi, de skall sedan tala om för folket vad det är som gäller. Vi ser av denna undersökning att de rödgröna inte har penetrerat alla samhällsskikt, det är inte nödvändigtvis dåligt. Men det visar att det krävs en aggressivare politik, en aggressivare propaganda för att tala om för folk vad de skall tycka. Det må låta totalitärt men det är ändå det som är syftet med ett politiskt parti, höger som vänster, att förklara för folk vad som gäller och övertyga dem om vad som är rätt och riktigt.
Skicka en kommentar