50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Födda: Socialdemokrater För Tro och Solidaritet

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns inte längre. Förbundet och dess verksamhet finns naturligtvis kvar, men förbundets just avslutade kongress i Uppsala beslöt att namnet fortsättningsvis skall vara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Jag tycker det är ett bra beslut. Namnbytet visar att förbundet utvecklas med sin tid och där den kristna vänstern är tillräckligt stark i sin identitet och frimodig i sin anda för att vilja ta steget att hand i hand med vänner från andra trosinriktningar utmana ofriheten och ojämlikheten och kämpa för ett solidariskt samhälle. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Alla som delar förbundets grundläggande värderingar är välkomna i arbetet.

Förbundets ändamålsparagraf inleds så här:

Vår övertygelse är att alla människor är en del av Guds skapelse och äger samma mänskliga rättigheter. Vi är också övertygade om att den enskildes och samhällets utveckling till frihet och rättvisa främjas när människa med respekt för sin egen och andras andlighet och tro deltar i politiken och samhällsbygget; människans kritiska tänkande liksom hennes skaparkraft är gåvor till mänskligheten.

Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Välkomna med i detta viktiga arbete.

Från Broderskap till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen föreslår att förbundet byter namn till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Förbundskongressen i Uppsala i juni får nu ta ställning till förslaget.

Skälen till namnbytet är två. För det första lever vi i dag i ett samhälle där den kristna tron har sällskap med betydligt fler trosuppfattningar än tidigare. Redan nu finns det t ex inom Broderskapsrörelsen ett nätverk för muslimska socialdemokrater och flera lokala grupper är under uppbyggnad. Genom att bredda förbundet till att innesluta människor även med en annan tro än kristen vill vi främja dessa människors politiska mobilisering. Broderskapsrörelsen har alltid varit ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Många medlemmar i Broderskapsrörelsen definierar sig inte som troende, men väljer att vara med eftersom de känner frändskap med förbundets politiska värderingar.

För det andra har namnet Broderskapsrörelsen blivit allt svårare att använda i rörelsens utåtriktade arbete. Alltför många associerar ordet Broderskap till patriarkala sammanhang eller till organiserad brottslighet. Alltför mycket kraft får läggas på att försvara namnet och förklara att ordet Broderskap historiskt anspelar på en mellanmänsklig gemenskap och inte en manlig gemenskap. Ordet Broderskap har därigenom oåterkalleligt blivit ett hinder i stället för ett hjälpmedel i det politiska arbetet.

Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Kanske att namnbytet sänker tröskeln för åtminstone några att ta del i det viktiga arbetet. Välkomna!

P.S. Namnet Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är lite långt och behöver kompletteras med ett tillnamn (på samma sätt som "Broderskapsrörelsen" blev ett tillnamn för "Sveriges kristna socialdemokraters förbund"). Alla förslag mottages tacksamt.

Sveriges Kristna Socialdemokrater byter namn?

Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen funderar på att byta namn. Förbundet har sitt ursprung i det sena 1920-talet, då kristna socialister bemöttes med skepsis såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. För radikala för kyrkan, för religiösa för partiet.

I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.

Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.

Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.

Kom gärna med förslag på nytt namn!

Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.

Broderskapsrörelsen står värd när Wikileaks grundare Julian Assange kommer till Sverige

Det är med stor glädje som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen står som värd för det brännande aktuella seminariet Krigets första offer är sanningen, med Wikileaks grundare Julian Assange (LO-borgen, Plenisalen, Barnhusgatan 18, Stockholm, lördagen 14 augusti kl 11.00 – 12.30).

Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument kring kriget i Afghanistan har väckt stor uppmärksamhet. En frågeställning berör det politiskt och moraliskt riktiga i offentliggörandet. Dokumenten innehåller en hel del personuppgifter, bl a namn på enskilda afghaner som samarbetat med de utländska trupperna. Vem tar ansvaret för konsekvenserna av publiceringen?

En annan frågeställning rör journalistikens gränser. Julian Assange har i intervjuer sagt att han arbetar med "vetenskaplig journalistik" - men offentliggörande av hemligstämplade dokument är i sig knappast en vetenskaplig eller en journalistisk verksamhet. I samband med offentliggörandet av dokumenten samarbetade Wikileaks med Der Spiegel, The Guardian och The New York Times. Men hos vem ligger det publicistiska ansvaret - hos Wikileaks eller hos de tidningar man samarbetade med?

Jag har i en tidigare post klargjort att jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé och där även motiverat mitt ställningstagande: I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

En annan sak är att innehållet i de allra flesta hemligstämplade handlingar är triviala och helt ointressanta. Jag har arbetat en hel del med hemligstämplade handlingar i min forskning kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt i mitt uppdrag som expert åt Säkerhetstjänstkommissionen. Hemligstämpeln användes ofta helt slentrianmässigt - kanske för att beslutsfattarna ville slippa ta ställning till om varje enskilt dokument skulle hemligstämplas eller ej, eller kanske för att bruk av hemligstämpeln gav den egna verksamheten en air av status och prestige.

I Sverige har vi under senare år haft en debatt där enskilda medborgare krävt att få ta del av sina gamla akter hos Säpo. Sådana krav kan förefalla rimliga och lätta att hantera, men så är faktiskt inte fallet. Problemet är sällan de uppgifter som finns om den person som begär att få ta del av sin akt. Problemet ligger i stället i att handlingarna i akten ofta innehåller uppgifter även om helt andra personer. Dessa personer kan vara vänner eller arbetskamrater till den person som begärt att få ut sin akt, och uppgifterna kan handla om alkoholmissbruk, politiska sympatier eller sexuell läggning.

Myndigheternas ovilja att släppa de s k Stasi-arkiven (med uppgifter om samarbete mellan enskilda svenska och östtysk underrättelsetjänst) fria måste t ex också tolkas i ljuset av en strävan att skydda enskilda - helt oskyldiga - personers integritet.

Vi lever i en ny tid - öppnare än någonsin. Med en ny tid följer nya frågor. Kom gärna och ställ dem vid seminariet med Julian Assange nu på lördag!

Ulf Carmesund hemma igen - och snart styr M/s Rachel Corrie mot Gaza

I dag kom Ulf Carmesund åter till Sverige, efter några dygn i israelisk fångenskap. Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen och var en av de elva svenskar som fanns ombord på Ship to Gaza. Lite medtagen men stark och samlad mötte han i dag svenska medier vid välbesökta presskonferenser i Stockholm och i Göteborg.

Carmesund berättade bl a hur fartyget stormades av israeliska soldater beväpnade med automatvapen, gummikulor och tårgas och hur fartygets kapten blev slagen med en gevärskolv i huvudet. Han berättade också uttrycksfullt om den förödmjukande behandling han utsattes för under sin tid i fångenskap. (Hela presskonferensen i Stockholm kan ses här.)

Jag är oerhört lättad över att Ulf Carmesund nu är hemma hos sin hustru och sina tre barn i Alingsås. Tragedin med Ship to Gaza har också fört en del goda saker med sig. Den internationella opinionen tycks nu mer enig än någonsin om att den grymma och politiskt kontraproduktiva blockaden av Gaza måste brytas. Egypten har redan öppnat sin del av gränsen och bidrar därmed till att urholka blockaden ytterligare.

Nu vänds blickarna mot det irländska fraktfartyget M/s Rachel Corrie som är på väg med förnödenheter i lasten till Gaza. M/S Rachel Corrie är döpt efter den amerikanska aktivisten Rachel Corrie som år 2003 dödades av en bulldozer när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva ett hus i Gaza. M/s Rachel Corrie befinner sig runt 400 sjömil från Israel ute i Medelhavet. Ombord på fartyget finns bl a mottagaren av Nobels fredspris irländskan Mairead Maguire och förre koordinatorn för FN:s biståndsprogram i Irak Denis Halliday. Irlands premiärminister Brian Cowen har offentligt krävt att fartyget släpps igenom den ”omoraliska och kontraproduktiva” militärblockaden. "Om våra medborgare skadas får det mycket allvarliga konsekvenser", hotade premiärministern.

Israel har genom sitt övervåld och sina folkrättsbrott i samband med attacken mot Ship to Gaza ytterligare stärkt sin internationella isolering. Det är trist, för att uttrycka det milt. Någonstans kommer det politiska priset att få betalas. Jag tvivlar på att den israeliska regeringen lyckas hålla ihop året ut.

Almedalen - politikens firmafest eller demokratins torg?

I morgon söndag inleds årets Almedalsvecka i Visby. Det har nu gått 41 år sedan Olof Palme sommaren valåret 1968 äntrade ett lastbilsflak vid Kruttornet invid Almedalen för att hålla ett politiskt anförande. Föga anade åhörarna - ett par hundra gotlänningar - att de bevittnade startpunkten på en historisk tradition och ett fenomen som saknar motsvarighet någonstans i världen.

Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.

Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.

Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.

Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.

Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.

Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.

Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).

Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.

Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.

Om boksläpp och möte med Israels ambassadör

Nu på tåget väg hem - lätt utpumpad - efter en intensiv helg. Kulmen blev eftermiddagens seminarium kring boken "Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan" i ABF-huset i Stockholm. Där diskuterade jag tillsammans med Göran Holmberg (journalist och författare), Thomas Hammarberg (Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna) och Ann Linde (internationell sekreterare för socialdemokraterna) arbetarrörelsens syn på den israelisk-palestinska konflikten över tid, och vad arbetarrörelsen i dag kan göra för att bidra till en fredlig och varaktig lösning på konflikten. Sandlersalen i ABF-huset var proppfull (närmare 200 personer!) och diskussionen pågick i över två timmar.

(Sörj inte, ni som missade tillfället. Arrangemanget filmades, och hela seminariet kan inom kort beskådas i Broderskapsrörelsens eget Youtube-bibliotek.)

I fredags träffade jag (tillsammans med förbundsordförande Peter Weiderud och vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund) Israels ambassadör i Sverige Benny Dagan. Samtalet pågick i en och en halv timma, och kan väl bäst beskrivas som ett meningsutbyte i uppriktig anda. Israel har nästan alltid mycket skickliga och professionella ambassadörer i Stockholm, och Dagan avvek inte från den bilden. (Ett trist undantag återfinns här.)

Nu återstår att se hur Barack Obama kommer att spela sina kort. Under sin första dag i tjänst hann han med att förbjuda tortyr som amerikansk förhörsmetod samt att besluta att stänga Guantanamolägret. Han får gärna fortsätta i det tempot.

All kärlek är bra kärlek!

All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.

Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).

För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.

En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.

Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.

Manifest för en kristen vänster!

Helgen har gått i den kristna vänsterns tecken.

Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.

Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.

Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.

Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.

En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.

Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.