Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza

För den som aldrig besökt Gaza är det säkert svårt att föreställa sig den stämning som råder i detta område - litet som en fjärdedel av Öland - där 1.6 miljoner människor sitter inspärrade utan möjlighet att komma ut. Jag tänker särskilt på alla unga pojkar och flickor som växt upp där utan att någonsin kunnat lämna området och som under överskådlig framtid inte heller kommer att kunna göra det. Hur tror ni dessa unga pojkar och flickor påverkas som människor, när de fostras och tvingas växa upp och under dessa omständigheter?

Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.

Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.

Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.

1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.

2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.

3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.

 Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.

Varför stoppades Ship to Gaza?

Den franska jakten Dignité, som var på väg att bryta Israels olagliga sjöblockad av Gaza, bordades igår av israeliska militärfartyg . Bordningen genomfördes på internationellt vatten och båt och passagerare fördes till den israeliska hamnstaden Ashdorod. Den internationella solidaritetsmanifestationen Ship to Gaza är därmed över för denna gång.

När Ship to Gaza genomfördes förra året dödade israeliska soldater nio av deltagarna. Israel fick ta emot massiv internationell kritik och tvingades lätta på landblockaden. Många hade nog väntat sig att årets ännu större Ship to Gaza skulle bli en stor politisk framgång i kampen mot Israels blockad av Gaza. Men så blev inte fallet. Varken aktivister eller utomstående bedömare hade räknat med att Grekland skulle vägra låta de fartyg som ingick i Ship to Gaza lämna sina grekiska hamnar. Det franska fartyget Dignité släpptes enligt uppgift i väg eftersom fartygskaptenen uppgav Egypten och inte Gaza som sin destination.

Givet förväntningarna blev årets Ship to Gaza-manifestation ett politiskt misslyckande. Turkiet hoppade tidigt av, Cypern och Grekland lät inga båtar segla och den s k Kvartetten (FN, USA, Ryssland och EU) gav sitt stöd åt Greklands agerande. I Israel framstår premiärminister Benjamin Netanyahu som den store segerherren, som genom skickligt diplomatiskt agerande lyckats få stora delar av omvärlden att acceptera den israeliska sjöblockaden av Gaza.

Ur ett humanitärt och ur ett folkrättsligt perspektiv är händelseutvecklingen djupt oroväckande. Gazas 1.6 miljoner människor lever under helt oacceptabla levnadsomständigheter i något som svårligen kan beskrivas som något annat än världens största utomhusfängelse. Blockaden bryter mot folkrätten, och det gör också Israels bordning av civila fartyg på internationellt vatten. Även de grekiska myndigheternas beslut att vägra låta civila fartyg lämna hamnen framstår som ett flagrant brott mot internationell rätt.

Inför dessa senaste brotten mot folkrätten tiger EU och Carl Bildt. Tigandet urholkar folkrätten. Varför skall andra stater respektera folkrätten om EU - och Sverige - tittar åt annat håll inför de folkrättsbrott som nu äger rum?

Hur skall vi då förstå väststaternas agerande och tystnad? Och hur kan Ryssland ge carte blanche åt Grekland och Israel att upprätthålla sjöblockaden av Gaza? Jo, som så så ofta i vår tids konflikter förklaras skeendena av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår, i det här fallet den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta sin maktställning i en värld där nationalstatens traditionella maktbas - kontroll över territorium - tappar i betydelse. Samtidigt mobiliserar transnationella nätverk - som Ship to Gaza - för att påverka händelseutvecklingen i olika politiska konflikter.

I det här fallet oroades USA, Ryssland och EU:s medlemsstater av att Ship to Gaza inte gick att kontrollera. Ship to Gaza blev en osäkerhetsfaktor i det strategiska och maktpolitiska spel som pågår i området och kring den israelisk-palestinska konflikten. Den diplomatiska process som pågår inför utropandet av den palestinska staten senare i höst riskerade att störas genom Ship to Gazas båtar. Ryssland - med sina många nationella minoriteter och potentiella eller faktiska gränskonflikter - ser ett oundgängligt värde i att värna nationalstatens ställning och aktivt bekämpa de transnationella nätverk som utmanar nationalstaternas makt.

Årets Ship to Gaza blev en påminnelse om att nationalstaten fortfarande har tänder och att kontroll över territorium även i vår digitaliserade tid är av betydelse. Men i det maktspel som kringgärdar den israelisk-palestinska konflikten kommer nya allianser att knytas mellan enskilda eller grupper av nationalstater och olika transnationella nätverk. Nya fartyg kommer att avsegla från nya hamnar. Ur ett längre tidsperspektiv blir Israels olagliga sjöblockad politiskt omöjlig att upprätthålla.

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!

Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza

Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.

Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?

Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.

*

Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.

Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?

Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.

Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.

Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.

Så vill Israel förhindra att omvärlden erkänner en palestinsk stat

Redan om några veckor förväntas palestinierna i FN sätta igång den process som syftar till att i september utropa och vinna erkännande för en palestinsk stat. Israel ser med stor oro på palestiniernas initiativ.

Det finns goda skäl för den israeliska oron. Landet är diplomatiskt isolerat och relationerna med USA och president Obama är allt annat än hjärtliga. USA upplever att Israels högerdominerade regering genom sin bosättningspolitik medvetet blockerar ett återupptagande av fredssamtalen med palestinierna. En ny, betydligt större, Ship ta Gaza-operation avseglar om några veckor. De tidigare ärkerivalerna Fatah och Hamas har försonats och en palestinsk samlingsregering är under uppbyggnad. En stor majoritet av världens stater förväntas i FN:s generalförsamling rösta för erkännandet av en palestinsk stat.

Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar i dag den israeliska strategin för att förhindra ett internationellt erkännande av Palestina. De palestinska strävandena att utropa en egen stat skall beskrivas som ett led i en process att urholka legitimiteten i Israels rätt att existera överhuvudtaget. Målet för israeliska diplomater skall vara att se till att det land i vilket de tjänstgör röstar emot erkännandet av en palestinsk stat. För att nå detta mål skall diplomaterna aktivt arbeta med opinionsbildning och uppvakta en rad nyckelpersoner eller nyckelgrupper i respektive land: Your plan must include approaching the most senior politicians, mobilizing the relevant force multipliers (such as local Jewish communities, nongovernmental organizations), using the media, including local public opinion, and public diplomacy aimed at all the relevant communities.

Hur tror då Israel att EU kommer att förhålla sig till en palestinsk stat? Israel delar upp EU-staterna i tre grupper. Den första gruppen förväntas agera emot ett erkännande av den palestinska staten. I denna grupp placeras Tyskland och Italien. Den andra gruppen består av tveksamma stater, och här placeras främst stater från det forna östblocket. Premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman förväntas besöka flera av dessa länder under den närmaste tiden i syfte att övertala dem att rösta nej. Den tredje gruppen består av länder som förväntas rösta ja till erkännandet av den palestinska staten. I denna grupp placeras bl a Irland, Belgien, Portugal och Sverige.

Vi får väl se hur Sverige agerar när den dagen kommer. Men efter att Sverige valde att erkänna Kosovo trots att Kosovos regering inte kontrollerade sitt eget territorium så finns det inte några principiella skäl för att Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten. Socialdemokraterna kräver dessutom att Sverige skall erkänna Västsahara, och då vore det knappast rimligt att inte kräva ett erkännande också av Palestina. Men frågan kan splittra den borgerliga regeringen. Carl Bildt och Urban Ahlin kan säkert enas om ett erkännande. Men vad säger Folkpartiet? Och Göran Hägglund?

Gaza after the ships?

Frågan om bojkott av Israel väcker starka känslor. Bojkottfrågans laddning framkom med all önskad tydlighet när jag i går på ABF Göteborg deltog i ett panelsamtal kring temat Gaza after the ships? Övriga medverkande var professorn i freds- och utvecklingsforskning Helena Lindholm Schulz, ekonomhistorikern Ann Ighe (som representerade Ship to Gaza), samt redaktören för boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza och tillika vice ordföranden för Vänsterpartiet i Göteborg Thaher Pelaseyed. Samtalet leddes av frilansjournalisten och Mellanösternkorrespondenten Nathalie Besér.

En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.

Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.

I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.

Utreseförbud för israelisk-arabisk politiker och israeliska röster om att förhandla med Hamas

I en stillasteånde fredsprocess mellan israeler och palestinier hamnar fokus på enskildheter i konflikten. I förlängningen av Ship to Gaza har det libyska fartyget Amalthea, lastat med 2 000 ton mat, mediciner och byggmateriel, styrt kursen mot Gaza. Ekot meddelar att fartyget under förmiddagen legat stilla, omgivet av israeliska krigsfartyg, i vattnen mellan Egypten och Gaza. Det råder osäkerhet om stoppet beror på ett maskinfel eller om befälhavaren och aktivisterna ombord är oense om de skall fortsätta mot Gaza eller gå till egyptiska El-Arish och lossa hjälpsändningen där. Sedan kan förnödenheterna gå landvägen in i Gaza.

I dag berättar DN (genom TT) att det israeliska parlamentet Knesset fråntagit den arabiska politikern Hanin Zoabi hennes diplomatiska privilegier efter att hon deltagit i hjälpkonvojen Ship to Gaza i maj. Hanin Zoabi, som representerar det arabiska partiet Balad, har aldrig anklagats för att ha deltagit i våldshandlingar. Beslutet innebär att myndigheterna nu har rätt att hindra Hanin Zoabi att lämna Israel. Beslutet innebär att motsättningen mellan judar och araber i Israel skärps.

Men det finns flera goda fredens röster även i Israel. I Expressen skriver i dag den israeliske författaren David Grossman om hur Israels rigida politik skadar Israel självt och att det är både nödvändigt och möjligt för Israel att börja förhandla med Hamas. Grossman föreslår att Israel erbjuder Hamas en bredare och djärvare uppgörelse: Ett ömsesidigt memorandum som inbegriper fullständig vapenvila, stopp för alla palestinska terroraktioner från Gaza samt upphävande av den israeliska blockaden.

Grossman vill att den fängslade israeliske soldaten Gilad Shalit skall friges i utbyte mot i princip samtliga Hamas-fångar i Israel. Grossman kan förefalla naiv, men han har också ett realpolitiskt stråk i sin text: Israel kommer inte att uppnå en fullständig och varaktig fred med Hamas under överskådlig framtid, kanske inte heller under oöverskådlig. (...) Men att bara säga nej till allting är inte politik, det är en mental blockerng. I slutändan är det detsamma som att avsäga sig vår egen handlingsfrihet.

Stillaståendet i den israelisk-palestinska fredsprocessen kommer av allt döma att bestå ytterligare en tid. Alla försök att bryta dödläget är välkomna. Ship to Gaza har rubbat blockaden av Gaza och är därmed en stor humanitär och politisk framgång. Låt oss hoppas att fler båtar vågar utmana den olagliga israeliska blockaden och den vägen bidra till att fredsprocessen kan få en ny start.

De politiska konsekvenserna av Ship to Gazas framgångar

I israeliska Haaretz ger tidningens politiske kommentator Zvi Bar'el en analys av hur framgångarna för Ship to Gaza/Freedom Flotilla påverkat den politiska situationen i Mellanöstern. Jag delar i alla centrala avseenden Zvi Bar'els analys (vilket händer ganska ofta) och analysen är väl värd en bred läsekrets även i Sverige.

Bar'el listar flera av de framgångar som Ship to Gaza/Freedom Flotilla uppnått. Varutillgången i Gaza kommer att öka. Inte bara med avseende på symbolvaror som koriander och pasta utan även reellt betydelsefulla varor som järn och cement, vilket möjliggör igångsättning av flera efterlängtade byggprojekt. Hamas internationella status har förstärkts. Den palestinska myndigheten tvingas lovprisa Ship to Gaza/Freedom Flotilla och offentligt kräva att blockaden av Gaza hävs. Turkiet har positionerat sig som en ny vän till det palestinska folket. Israels internationella isolering förstärks ytterligare.

Men för Hamas är denna utveckling inte enbart positiv. Det är inte den väpnade kampen eller Qassamraketer som har legat till grund för framgångarna, och Hamas legitimitet för att sända nya raketer mot civila mål i Israel är nu om möjligt ännu mindre än tidigare. Nu stärks i stället den politiska pressen på Hamas att acceptera den av Egypten framförhandlade försoningsöverenskommelsen med Fatah. I förlängningen väntar i så fall också ett accepterande av de överenskommelser PLO slutit med Israel och därigenom ett åtminstone indirekt erkännande av staten Israel. Alternativet för Hamas är att fortsätta att styra Gaza, utan budget, utan erkännande och utan möjlighet att påverka den politiska situationen på Västbanken.

Snart måste nya politiska val hållas bland palestinierna för att återställa ett gemensamt ledarskap. Men just nu fruktar de flesta av konfliktens aktörer sådana val. Hamas vill inte ha nya palestinska val, eftersom Hamas fruktar att bli av med sin maktställning i Gaza utan att stärka sin maktställning på Västbanken. Fatah, Israel och USA vill inte heller ha några nya palestinska val, eftersom de fruktar att Hamas i sådana val skulle förstärka sin maktställning i Gaza och på Västbanken. Situationen är absurd, eftersom nya palestinska val är ett nödvändigt villkor för reella framsteg i fredsprocessen.

Sverige och EU bör göra sitt bästa, menar jag, för att övertala USA om nödvändigheten av nya palestinska val. Utfallet av dessa val måste respekteras av alla parter - oavsett om det är Hamas eller Fatah som står som vinnare.

Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska varor - bra eller dåligt?

I dag medverkade jag i Studio Ett i P1 för att diskutera Svenska Hamnarbetarförbundets blockad mot gods till och från Israel. Hamnarbetarförbundet har satt ett antal containrar i blockad i protest mot Israels isolering av Gaza, och för att stödja kraven på en internationell oberoende utredning kring angreppet mot Ship to Gaza där nio personer dödades. Medverkade i inslaget gjorde även Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.

Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.

Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.

Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.

Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.

Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.

Sverige och Israel - kärleksrelationen som sprack

I dagens Expressen kommenterar jag eventuella inrikespolitiska konsekvenser i Sverige av Ship to Gaza. Kritiken mot Israels övervåld har varit samstämmig över partigränserna, med Kristdemokraterna som enda undantag. Ship to Gaza kommer knappast att påverka svensk valrörelse, men bidrar till att åtminstone tillfälligt luckra upp den grymma och folkrättsstridiga blockaden av Gaza.

De svensk-israeliska förbindelserna i dag är frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman.

Annat var det under 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Visserligen fick de svensk-israeliska förbindelserna en svår start genom mordet på Folke Bernadotte 1948. Sverige dröjde med sitt erkännande av Israel i protest mot att den israeliska regeringen inte gjorde sitt bästa för att klara ut mordet och gripa förövarna. Men när Folke Bernadotte-affären så småningom lades till handlingarna så blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel.

Det är i dag också värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

Synen på Israel väcker alltjämt starka känslor i svensk debatt. Jag skall återkomma till det temat lite mer utförligt i samband med att resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Israel publiceras inom kort.

Om Sveriges relationer med Israel har jag formulerat mig bl a i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989) samt i Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red., tillsammans med Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Ulf Carmesund hemma igen - och snart styr M/s Rachel Corrie mot Gaza

I dag kom Ulf Carmesund åter till Sverige, efter några dygn i israelisk fångenskap. Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen och var en av de elva svenskar som fanns ombord på Ship to Gaza. Lite medtagen men stark och samlad mötte han i dag svenska medier vid välbesökta presskonferenser i Stockholm och i Göteborg.

Carmesund berättade bl a hur fartyget stormades av israeliska soldater beväpnade med automatvapen, gummikulor och tårgas och hur fartygets kapten blev slagen med en gevärskolv i huvudet. Han berättade också uttrycksfullt om den förödmjukande behandling han utsattes för under sin tid i fångenskap. (Hela presskonferensen i Stockholm kan ses här.)

Jag är oerhört lättad över att Ulf Carmesund nu är hemma hos sin hustru och sina tre barn i Alingsås. Tragedin med Ship to Gaza har också fört en del goda saker med sig. Den internationella opinionen tycks nu mer enig än någonsin om att den grymma och politiskt kontraproduktiva blockaden av Gaza måste brytas. Egypten har redan öppnat sin del av gränsen och bidrar därmed till att urholka blockaden ytterligare.

Nu vänds blickarna mot det irländska fraktfartyget M/s Rachel Corrie som är på väg med förnödenheter i lasten till Gaza. M/S Rachel Corrie är döpt efter den amerikanska aktivisten Rachel Corrie som år 2003 dödades av en bulldozer när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva ett hus i Gaza. M/s Rachel Corrie befinner sig runt 400 sjömil från Israel ute i Medelhavet. Ombord på fartyget finns bl a mottagaren av Nobels fredspris irländskan Mairead Maguire och förre koordinatorn för FN:s biståndsprogram i Irak Denis Halliday. Irlands premiärminister Brian Cowen har offentligt krävt att fartyget släpps igenom den ”omoraliska och kontraproduktiva” militärblockaden. "Om våra medborgare skadas får det mycket allvarliga konsekvenser", hotade premiärministern.

Israel har genom sitt övervåld och sina folkrättsbrott i samband med attacken mot Ship to Gaza ytterligare stärkt sin internationella isolering. Det är trist, för att uttrycka det milt. Någonstans kommer det politiska priset att få betalas. Jag tvivlar på att den israeliska regeringen lyckas hålla ihop året ut.

Ship to Gaza - hur påverkas fredsprocessen?

Under rubriken Ship to Gaza – kan tragedin vändas till något positivt? skriver jag i dag en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel (ännu ej på nätet). Här kommer ett par utdrag ur texten.

Den politiska och humanitära manifestationen Ship to Gaza slutade i blodigt kaos. Trots lång förberedelsetid och trots att media och världsopinion noga följde Ship to Gaza lyckades inte Israel med fredliga medel hejda fartygen. Finns det då några möjligheter att denna ohyggliga händelse ändå skulle kunna vändas till något gott?

Ansvaret för den våldsamma upplösningen på Ship to Gaza vilar tungt på den israeliska regeringen. Visst kan det vara sant att några aktivister ställde sig till våldsamt motvärn när de israeliska soldaterna stormade fartygen. Visst kan det vara sant att det uppstod handgemäng och att några aktivister kom över israeliska vapen. Men faktum kvarstår. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten fartyg bemannat med civila aktivister och lastade med förnödenheter till ett utsatt folk. Folkrätten är glasklar. Ove Bring, landets kanske mest ansedde folkrättsexpert, säger att Israel inte har ”rätt att utanför sitt eget territorialhav på internationellt vatten etablera säkerhetszoner och agera militärt inom dessa säkerhetszoner.” Det är Israel som inleder våldshandlingarna och därför också Israel som har huvudansvaret för våldets konsekvenser.

Paradoxalt nog råder det stor enighet om hur en lösning på den israelisk-palestinska konflikten bör se ut. Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Palestinierna har rätt till en stat vid sidan av Israel, belägen på Västbanken och Gazaremsan. Huvuddelen av de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken skall avvecklas och muren rivas. Staden Jerusalem skall bli huvudstad för både Israel och för Palestina. De palestinska flyktingarna har visserligen rätt att återvända även till Israel. Men ett återvändande i stor skala är inte genomförbart, och palestinierna kommer i stället att få ekonomisk kompensation.

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Även om parterna är överens om stora delar av slutmålet är de inte överens om vägen dit. Därför måste de ha hjälp av omvärlden för att nå fram. USA:s president Barack Obama har gått längre än någon tidigare amerikansk president genom att definiera upprättandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse. Därmed finns det ingen återvändo. Den palestinska staten kommer att upprättas – frågan är inte om utan när och hur.

Den blodiga upplösningen på Ship to Gaza stärker pressen på Obama att skärpa kraven på Israel. Det är möjligt att dessa krav kommer att öka pressen på den israeliska regeringen så mycket att den inte längre förmår hantera sina interna spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas.

”Sörj inte – organisera” skrev Joe Hill i ett brev till en vän strax före sin avrättning. Bästa sättet att hedra de människor som dödades i aktionen mot Ship to Gaza är att hålla fast vid principen om icke-våld och lägga all kraft på att organisera ett fredsarbete där folkrätten och inte våldet sätts i centrum.

Massiv kritik mot Israel efter attacken mot Ship to Gaza

Kvällens manifestation för Ship to Gaza på Gustav Adolfs Torg i Göteborg - där jag medverkade som talare - blev ett starkt uttryck för den massiva kritik som mött Israel efter morgonens blodiga attack. Representanter för samtliga riksdagspartier utom Kristdemokraterna medverkade med anföranden eller appeller.

Jag har medverkat i en och annan Palestinamanifestation under årens gång, men kan inte minnas någon som haft lika många deltagare. Mötet samlade betydligt fler deltagare än t ex 1 maj-mötena här i Göteborg. Bilder från Sergels Torg i Stockholm visar också prov på den heliga vrede som så många människor känner inför Israels folkrättsvidriga aktion. Genom att olagligt angripa en humanitär hjälpinsats har arrogansen nått en punkt där den ytterst och inifrån hotar Israel som demokrati och civilisation.

Kritiken mot Israels agerande visar en mycket stor bredd. EU:s utrikesminister Catherine Ashton kräver att blockaden av Gaza omedelbart hävs och ett ovillkorligt öppnande av gränsövergångar för att släppa in humanitär hjälp, kommersiella varor och personer till Gaza. Utrikesminister Carl Bildt talar om ett oacceptabelt israeliskt övervåld och folkrättsprofessor Ove Bring slår fast att Israels aktion utgör ett folkrättsbrott.

Men ord är en sak - handling en annan. Nu måste en internationell och oberoende utredning få ta ställning till vad som hänt och kunna ställa de ansvariga inför rätta. Sedan får vi hoppas att det som inträffade kan vändas till något gott - jag har en artikel på det temat på Göteborgs-Postens kultursidor i morgon.

Jag nås också av beskedet att Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Ulf Carmesund som var ombord på ett av fartygen är oskadd, men har förts till Elafängelset i Beersheba i Israel.

Ship to Gaza - ett tungt ansvar vilar på Israels regering

I efterhand inser man att det var naivt att tro att Israel passivt skulle invänta att den humanitära konvojen Ship to Gaza i fullt dagsljus närmade sig Gaza. I stället slog Israel till nattetid, av allt att döma på internationellt vatten. Antalet döda är ännu okänt.

Enough is enough. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten ett humanitärt hjälpfartyg med obeväpnade aktivister. Ansvaret vilar tungt på den israeliska regeringen. Om det skall gå att se något positivt som kan komma ur detta ohyggliga, så vore det att omvärlden och USA nu skärper kraven på ytterligare på Israel, Eller att den israeliska regeringen inte längre förmår hantera sina inre spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas igen.

Jag har inga uppgifter ännu om Broderskapsrörelsens representant Ulf Carmesund som fanns med på en av båtarna. Det tycks emellertid som att de mesta våldshandlingarna utspelade sig på fartyget från Turkiet.

Ship to Gaza - avgörandets stund närmar sig

Ship to Gaza har riktat världsopinionens blick på den israelisk-palestinska konflikten och på de svåra levnadsvillkor som plågar den palestinska befolkningen i det isolerade Gaza. I sin enkelhet visar Ship to Gaza på det absurda i situationen. Åtta fartyg fyllda med förnödenheter styr mot människor i nöd. Men fartygen kommer inte att släppas igenom, utan i stället stoppas på vägen av israeliska militärfartyg och patrullbåtar.

I skrivande stund har de åtta fartygen nu styrt färden mot hamnen i Gaza med beräknad ankomst i morgon måndag. Ingen vet vad som kommer att hända när de åtta båtarna möts av israeliska militärfartyg. Sannolikt kommer Israel att uppmana båtarna att styra norrut mot ett uppsamlingsläger i Ashdod i Israel där lasten skall överlämnas och varifrån de aktivister som finns på fartygen skall sändas hem. Om aktivisterna inte frivilligt följer dessa instruktioner kommer de sannolikt att bordas av de israeliska fartygen och konfrontation uppstå. Läget är spänt, och det är viktigt att båda parter gör sitt yttersta för att undvika alla våldshandlingar.

Stödet för Ship to Gaza är stort. I Sverige skriver liberala Expressens ledarsida under rubriken Släpp in dem att Israel måste häva blockaden och sluta en uppgörelse med Hamas. Den israeliska tidningen Haaretz beskriver den israeliska blockaden som ett gigantiskt misslyckande och att Israel måste påbörja indirekta förhandlingar med Hamas.

Västmakternas försök att isolera Hamas – som kom till regeringsmakten genom fria val på de palestinska områdena – har varit olyckligt i tre avseenden. För det första har isoleringen stärkt de fundamentalistiska och hökaktiga krafterna inom Hamas, vilket lagt grunden för den politiska repression och rättsövergrepp som i dag präglar delar av Hamas styre på Gaza. För det andra har isoleringen av Hamas försvårat arbetet med att få till stånd en reell försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, en försoningsprocess som är nödvändig för att nå framsteg i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. För det tredje har isoleringen av Hamas bidragit till att urholka det palestinska folkets tilltro till demokratin – Hamas vann ju de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden.

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns representerade i Ship to Gaza genom vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund som befinner sig på båten Sofia. Ulf Carmesund fick hoppa in på kort varsel, då förbundet ursprungligen skulle ha representerats av den ärrade veteranen Evert Svensson. Men Evert fick avstå då arrangörerna beslöt att dra en åldersgräns för deltagande vid 65 år. Evert fyller 85 år om ett par veckor... Jag var själv erbjuden att delta, men personliga omständigheter gjorde det svårt att genomföra (och ja, jag tillstår att jag inte är särskilt förtjust i båtar överhuvudtaget...).

Jag återkommer med kommentarer kring Ship to Gaza under händelsernas gång.

Bryt blockaden - stöd Ship to Gaza!

Om bara några veckor styr åtta fartyg från olika hamnar i Europa mot Gazas kust i syfte att bryta den illegala blockaden. Fartygskonvojen organiseras av en koalition av internationella människorättsorganisationer och folkrörelser. Aktionen är en fredlig solidaritetshandling som vid sidan av att bryta den illegala blockaden också vill lindra den humanitära nöden och i praktisk handling visa folket i Gaza att omvärlden inte glömt bort dem. Fartygen medför byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat samt omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive israeler och palestinier: parlamentariker, kulturarbetare, aktivister och journalister. En av koalitionens medlemmar är Ship to Gaza-Sverige.

Jag har erbjudits att åka med men av praktiska skäl tackat nej. (Sedan är jag heller ingen båtmänniska. Båtar ger mig ångest. Jag hade föredragit att försöka bryta blockaden via buss, via bil eller till fots...) Läsaren av denna blogg vet att jag var i Gaza för bara några veckor sedan, och intrycken var mycket starka.

Ship to Gaza är ingen ofarlig operation. Ingen vet hur de israeliska militärfartyg som ständigt kretsar utanför Gazas kust kommer att agera. Men operationen är viktig för att sätta den illegala blockaden av Gaza på den politiska dagordningen och få omvärlden att intensifiera pressen på Israel att avbryta blockaden.

Blockaden drabbar palestinierna på så många olika sätt. Visst finns det genom den omfattande smugglingen via tunnlar från Egypten hyggligt med varor i butikerna. Men isoleringen tär och Hamas hårdföra styre på Gaza tar sig allt brutalare uttrycksformer. Nu har Hamas också börjat tillämpa dödsstraff på palestinier för påstått samarbete med Israel. Isolering föder barbari.

I Sverige har Konsum Väst förordat bojkott av israeliska varor i Konusms butiker. Jag har tidigare varit tveksam eller t o m negativ till ekonomiska sanktioner och bojkotter mot Israel. Men den nuvarande israeliska regeringens politik och ovilja att göra framsteg i fredsprocessen ger mig inget annat val än att ompröva min inställning. Jag tänker återkomma med en bloggpost i det ämnet inom en inte alltför avlägsen framtid.

Mer om den svenska delen av Ship to Gaza kan läsas här.