Knesset har antagit ett förslag som gör det möjligt att vägra människor som förespråkar bojkott av israeliska varor tillverkade på ockuperade områden inresa i landet. Beslutet är sorgesamt och försvagar ytterligare Israels position i världssamfundet. Genom att stänga sin gräns för besökare som är kritiska till den israeliska bosättningspolitiken bidrar Israel aktivt till att stärka sin egen isolering och ger bojkott-förespråkarna vind i seglen.
Jag är ingen vän av bojkott av Israel. Däremot förespråkar jag sanktioner mot israeliska varor tillverkade på ockuperade områden, i de olagliga bosättningarna. Det är ett krav som också väcker allt starkare gehör inom EU.
Rabbi Rick Jacobs, ledare för Union for Reform Judaism, en av de största judiska organisationerna i Nordamerika, säger till New York Times: It’s going to be a giant sign up by the door of the
Jewish state: ‘Don’t come unless you agree with everything we’re doing
here.’ I don’t know what kind of democracy makes that statement.
Jag läser också att Knesset tagit ett första steg mot att begränsa användandet av högtalare som kallar till muslimsk bön. Beslutet kommenteras av center-vänsterpolitikern Zouheir Bahloul: We're talking about small politicians who are trying to persecute the Arab minority in the country.
Den israeliska extrema högern har inspirerats av Donald Trumps valseger i USA. Låt oss hjälpas åt att stötta de krafter inne i Israel som motsätter sig denna utveckling, och som riskerar att isoleras än mer genom den av Israel nu bedrivna politiken.
Visar inlägg med etikett Bojkott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bojkott. Visa alla inlägg
2017-03-09
2014-02-03
Nato-trupper i Palestina?
Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.
Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.
De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.
Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.
Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.
Fick för några dagar sedan veta att min handledare från
doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten"
blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson
var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om
Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.
Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.
De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.
Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.
Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.
*
2014-01-23
Max-affären - om yttrandefrihet och frihet att äta var man vill
Jag blev inte blev särskilt upprörd över att hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda ondgjorde sig för en höjning av restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna vid en rödgrön valseger. Självklart har du som arbetsgivare rätt att delta i den politiska opinionsbildningen på samma sätt som alla andra. Vi lever i ett fritt land.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
2011-07-11
Yttrandefriheten i Israel hotas - vad säger de svenska liberalerna?
Uppdatering längst ned i posten!
I dag förväntas det israeliska parlamentet Knesset rösta om införandet av en särskild lag - The Boycott Prohibition Law - som förbjuder israeliska medborgare och organisationer att uppmana till eller delta i bojkottaktioner mot Israel. Lagförslaget inkluderar även israeliska bosättningar på ockuperade områden.
Den israeliska högerdominerade regeringen vägrar dra tillbaka förslaget. Lagen - om den går igenom - är ett allvarligt slag mot yttrandefriheten i Israel. Israeliska medborgare som uppmanar andra israeliska medborgare att inte köpa bosättarprodukter blir brottslingar. Israeliska artister som inte vill uppträda på ockuperad mark blir brottslingar. Israeliska byggföretag som inte vill använda byggnadsmaterialmaterial från bosättningar blir brottslingar. Israeliska fredsaktivister som uppmanar till sanktioner mot Israel blir brottslingar. En ledarskribent i en israelisk dagstidning som uppmanar till någon form av bojkott blir en brottsling.
Israelisk liberal press protesterar med kraft mot denna oroande utveckling. Vad säger den svenska liberala pressen?*
Uppdatering kl 19.20: Knesset har i dag diskuterat frågan, och omröstning väntas ske inom kort. Knessets rättslige rådgivare Eyal Inon (se ovan) är som väntat kritisk och varnar för att lagen damages the core of freedom of expression in Israel.
Uppdatering kl 21.55: Nu är omröstningen avslutad. Lagen gick dessvärre igenom, 47 röster mot 36. Läs om omröstningen här.
2011-02-09
Gaza after the ships?
Frågan om bojkott av Israel väcker starka känslor. Bojkottfrågans laddning framkom med all önskad tydlighet när jag i går på ABF Göteborg deltog i ett panelsamtal kring temat Gaza after the ships? Övriga medverkande var professorn i freds- och utvecklingsforskning Helena Lindholm Schulz, ekonomhistorikern Ann Ighe (som representerade Ship to Gaza), samt redaktören för boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza och tillika vice ordföranden för Vänsterpartiet i Göteborg Thaher Pelaseyed. Samtalet leddes av frilansjournalisten och Mellanösternkorrespondenten Nathalie Besér.
En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.
Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.
Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.
I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.
En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.
Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.
Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.
I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.
2010-06-23
Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska varor - bra eller dåligt?
I dag medverkade jag i Studio Ett i P1 för att diskutera Svenska Hamnarbetarförbundets blockad mot gods till och från Israel. Hamnarbetarförbundet har satt ett antal containrar i blockad i protest mot Israels isolering av Gaza, och för att stödja kraven på en internationell oberoende utredning kring angreppet mot Ship to Gaza där nio personer dödades. Medverkade i inslaget gjorde även Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.
Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.
Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.
Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.
Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.
Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.
Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.
Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.
Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.
Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.
Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)