Palestinakonflikten har pågått i över hundra år och är därmed en världens mest långvariga och svårlösta konflikter. En del bedömare (se nedan) beskriver den som ett mikrokosmos av flera olika typer av konflikter genom att den inbegriper religion, territorium, migration, flyktingskap, stormaktspolitik, ekonomi,, globalisering, resurser och identitetsfrågor.
Den israelisk-palestinska konflikten är starkt polariserad i internationell och svensk debatt, och har varit så sedan slutet av 1960-talet då Israel genom Junikriget blev ockupationsmakt och den palestinska nationalismen fick ett varaktigt uppsving. Ett uttryck för denna starka polarisering är t ex att båda sidor i debatten anser att Israel särbehandlas i svenska medier. Men de s k israelvännerna menar att särbehandlingen är till Israels nackdel och att Israel får en mer kritisk granskning än vad andra stater får. De s k palestinavännerna menar i stället att särbehandlingen är till Israels fördel och att ingen annan stat än Israel skulle komma undan med så grova folkrättsbrott och brutal ockupationspolitik. (Det påstås att på 1970-talet kunde ett nyhetsinslag i Sveriges Radio anmälas till Radionämnden av både israelvänner och palestinavänner, vilka menade att inslaget var partiskt. Israelvännerna menade att inslaget var partiskt till Israels nackdel medan palestinavännerna menade att inslaget var partiskt till Israels fördel.)
I dag är uttrycken "israelvänner" och "palestinavänner" daterade - det finns en stark konsensus i debatten om nödvändigheten av att upprätta en palestinsk statsbildning på Västbanken och Gaza och att Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Men trots denna enighet i kärnfrågan kvarstår debattens polarisering.
Varför är då Palestinakonflikten så svår att lösa? Ett skäl är att både Israel och palestinierna uppfattar sig som den svagare parten i konflikten. Eftersom den starkare parten har det största ansvaret att åstadkomma en fredlig och varaktig lösning på konflikten är det ett bekymmer att parternas verklighetsuppfattningar skiljer sig så starkt åt. Det är lättare att göra kompromisser om man befinner sig i ett överläge.
Palestinierna definierar konflikten som en nationell konflikt mellan dem själva och israelerna, och ur det perspektivet är palestinierna den svagare parten. Israelerna definierar konflikten på ett annat sätt - de uppfattar konflikten som ståendes mellan sin lilla judiska statsbildning och en i huvudsak fientlig omvärld av arabstater och Iran. Ur det perspektivet blir Israel den svagare parten.
De allra flesta utomstående bedömare tar fasta på Israels starka maktställning i förhållande till palestinierna - som ju lever under ockupation eller blockad - och menar därför att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att åstadkomma en varaktig fred. För att underlätta den processen måste omvärlden vara tydlig med att Israels säkerhet har en självklar prioritet och att upprättandet av en palestinsk stat kommer att öka och inte minska Israels säkerhet.
*
Eftersom den israelisk-palestinska konflikten är så polariserad i debatten råder det brist på litteratur som utan att bli urvattnad förmår analysera konflikten på ett sakligt och avklarnat sätt. Under flera år var Sune Perssons "Palestinakonflikten" den enskilda bok på svenska som bäst levde upp till högt ställda krav. Boken blev en klassiker och trycktes i upplaga efter upplaga. Sune Persson
var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om
Palestinafrågan.
Jag vet inte om Sune Perssons bok kommer i fler upplagor. Därför blev jag glad när jag för några dagar sedan tog del av en helt ny introducerande lärobok i ämnet: "Mellan krig och fred i Israel/Palestina" (av statsvetarna Karin Aggestam, Anders Persson och Lisa Strömbom). Boken - varur citatet ovan om Palstinakonflikten som ett mikrokosmos av konflikter är hämtat - är avklarnad, saklig och transparent. Den rekommenderas varmt.
