Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *

Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.

Nato-trupper i Palestina?

Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.

Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.

De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.

Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.

Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.

*

Fick för några dagar sedan veta att min handledare från doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten" blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.

Israels nya bosättningar hotar fredsprocessen

I dag meddelade Israel att man avser att bygga ytterligare 1 200 bostäder på ockuperad palestinsk mark. Beskedet kommer bara tre dagar innan de så känsliga fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna efter flera års dödläge skulle återupptas.

Beskedet kom inte oväntat. Men det innebär en allvarlig provokation mot den palestinska motparten, mot USA och resten av världssamfundet, och inte minst mot fredsprocessen själv.

I sak betyder de 1 200 bostäderna inte så mycket. Skulle de israelisk-palestinska förhandlingarna gå enligt plan så skall en överenskommelse som innebär upprättandet av en palestinsk stat föreligga om nio månader, i maj 2014. I så fall spelar ytterligare 1 200 olagliga israeliska bostäder på palestinsk mark ingen större roll.

Men symbolvärdet av det israeliska beslutet är stort. Genom sitt agerande urholkar Israel möjligheterna för det palestinska ledarskapet att få intern legitimitet för de eftergifter i förhandlingarna som måste göras, särskilt i flyktingfrågan. Beslutet kan mycket väl provocera fram palestinska motaktioner som i sin tur försvårar för det israeliska ledarskapet att göra sina nödvändiga eftergifter, särskilt i frågan om Jerusalem.

Det är viktigt att omvärlden nu aktivt stöttar den palestinska sidan att gå vidare i fredsprocessen, trots det israeliska beslutet. Sverige kan aktivt bidra genom att till exempel fullt ut erkänna Palestina och öppna en svensk ambassad i östra Jerusalem. Eller vad säger Carl Bildt?

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern

I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.

1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.

2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).

Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.

Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.

Palestina planerar för diplomatisk offensiv

I dag möts representanter för Israel och Palestina i Jordanien för att diskutera förutsättningar för att få igång riktiga fredssamtal mellan parterna. Det är första gången sedan september 2010 som parterna träffas överhuvudtaget. Men förutsättningarna för att mötet skall bli framgångsrikt och kunna ruska liv i den avsomnande fredsprocessen är dessvärre mycket, mycket små.

Kvartetten - som består av USA, FN, Ryssland och EU - har sedan länge fört bilaterala samtal med företrädare för Israel och Palestina i syfte att senast den 26 januari 2012 få igång formella fredsförhandlingar mellan parterna. I den processen har Israel och Palestina ombetts inkomma med förslag på underlag och förutsättningar för fredsförhandlingar. Palestinierna har levererat ett sådant underlag, medan Israel har nekat med motiveringen att de kräver att fredsförhandlingarna skall vara helt villkorslösa.

Palestinierna har den senaste tiden avvaktat med nya diplomatiska framstötar för att ge processen med Kvartetten en chans. Men nu talar allt för att vi i stället för fredsförhandlingar får se en palestinsk diplomatisk offensiv. Till exempel förväntas Palestina be FN:s säkerhetsråd anta en resolution som fördömer Israels olagliga bosättningar på ockuperat område och som även inbegriper sanktioner mot Israel. Här kan det tänkas att samtliga medlemmar i säkerhetsrådet utom USA ger sitt stöd åt en sådan resolution. Palestina kan också vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag och begära en prövning av Israels agerande i Gaza under kriget 2008-2009. Därutöver förväntas Palestina återuppta sina ansträngningar om att vinna FN:s erkännande som en självständig stat och uppmana till massiva demonstrationer på Västbanken mot den israeliska ockupationen.

Under 2012 kommer den amerikanska presidentvalskampanjen att förhindra USA och Barack Obama från att sätta press på Israel och att därigenom aktivt bidra till att fredsförhandlingar kommer igång. För att inte processen skall stå stilla är det viktigt att andra aktörer, som t ex EU och Sverige, gör sitt bästa för att stödja palestiniernas strävan efter en egen stat till exempel genom att i FN bejaka palestiniernas krav på ett erkännande.

De rödgröna partierna har sedan länge ställt sig bakom det kravet. Alliansregeringen är splittrad och hukar i frågan. Det vore befriande om utrikesminister Carl Bildt tvingades ut på banan för att ge ett tydligt besked om var Sverige står i frågan. Men han lär nog slippa undan, i denna fråga som i så många andra.

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.

Israel vägrar förlänga byggstoppet - freden mer avlägsen än på länge

I dagarna blev det klart att USA misslyckats med att övertyga Israel om nödvändigheten av att förlänga byggstoppet på de ockuperade områdena. Därmed blir det inte heller någon fortsättning på de direkta fredssamtal mellan israeler och palestinier som påbörjades i september under ledning av USA:s president Barack Obama.

Förväntningarna på de direkta fredssamtalen var visserligen låga, men sättet varpå de nu avslutas blir ändå ett bakslag för Obama och hans administration. I morgon fredag håller utrikesminister Hillary Clinton ett anförande som förväntas ge vägledning kring USA:s fortsatta agerande i Mellanösternfrågan. Men det är svårt att se att Hillary Clinton kommer att kunna trolla fram någon kanin ur hatten. I stället kommer de israelisk-palestinska samtalen sannolikt att fortsätta på indirekt nivå, det vill säga genom amerikansk förmedling i stället för genom direkta samtal parterna emellan.

En del menar att det var ett strategiskt misstag av palestinierna att så hårt driva kravet på förlängt byggstopp som ett villkor för fortsatta direkta förhandlingar. Genom att driva kravet gav man Israel en möjlighet att blockera fortsatta förhandlingar. Nja, säger jag. Det är uppenbart att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av att driva fredsprocessen framåt. Om palestinierna hade accepterat direkta förhandlingar parallellt med fortsatt israelisk byggnation på de ockuperade områdena hade Netanyahu sannolikt hittat något annat sätt att stranda förhandlingarna. Om inte viljan finns är det svårt att se hur processen skulle ha kunnat drivas vidare.

Nu kan vi förvänta oss en palestinsk offensiv för att samla internationellt stöd för att utropa en självständig palestinsk stat efter 1967 års gränser. Offensiven kommer inte att vara utan framgång. För bara några dagar sedan meddelade t ex Argentina att man följer Brasiliens exempel och erkänner Palestina, och det utan att det palestinska ledarskapet ännu gjort allvar av sitt hot. EU kommer att få bekymmer om frågan kommer på bordet. Inom EU finns ett starkt missnöje med Israels sätt att sabotera fredsprocessen. Samtidigt ser EU knappast erkännandet av en palestinsk stat som det bästa sättet att skapa en varaktig fred mellan israeler och palestinier. (Om problematiken kring erkännandet av en palestinsk stat har jag tidigare formulerat mig här.)

Det finns en stark internationell enighet - som även inbegriper stora delar av såväl det israeliska som det palestinska ledarskapet - om villkoren för etablerandet av en israelisk-palestinsk fred. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, och palestinierna får territoriell eller någon annan form av kompensation för de områden med israeliska bosättningar som Israel behåller. Jerusalem blir huvudstad för både den israeliska och den palestinska staten. De palestinska flyktingar som har rätt att återvända men inte kommer att kunna göra det kompenseras ekonomiskt eller på annat sätt. Det som behövs är att få dagens israeliska ledarskap att acceptera att denna lösning genomförs nu och på ett sätt som är rimligt för båda parter. Hittills har det internationella samfundet förhållit sig kallsinniga till ropen på sanktioner mot Israel. Men om dödläget i fredsprocessen kvarstår kommer de som vill tillgripa sanktioner mot Israel att få vind i seglen. Orosmolnen hopar sig över den israelisk-palestinska konflikten.

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).

Framgångsrika förhandlingar eller ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten?

I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.

Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.

Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.

Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.

Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.

Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen

I dag skriver jag på DN Debatt om utrikespolitiken i den svenska valrörelsen. I artikeln presenterar jag resultaten från 2009 års SOM-undersökning, vilken innehöll flera frågor om de svenska väljarnas åsikter i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Studien i sin helhet publiceras inom kort i boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull).

Resultaten visar bl att att det svenska Nato-motståndet fortfarande är mycket stabilt. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 22 procent, mot 24 procent år 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 42 procent, mot 41 procent 2008.

Israels ställning i svensk opinion är fortsatt svag. I undersökningen svarar endast sex procent att de är positivt inställda till Israels agerande i Mellanösternkonflikten, medan 77 procent uppger sig vara negativt inställda. Resultaten är i princip de samma som vid föregående mättillfälle 2006.

Opinionen har sedan 2007 blivit något mer negativ till Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande i Afghanistan har ökat till 42 procent, mot 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 35 procent, mot 32 procent 2007.

Utrikespolitiska frågor spelar sällan en avgörande roll i svenska valrörelser. Men inför valet 2010 har de rödgröna partierna blåst till strid om utrikespolitiken. I deras gemensamma rapport "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" betonas de signifikanta skillnader ett regeringsskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik, t ex Sveriges relationer med Nato.

Mycket talar för att de utrikespolitiska frågorna kommer att spela en något större roll i årets valrörelse än vad de brukar göra. Kanske inte därför att det i sig står så många röster att vinna i dessa frågor. Men utrikesfrågorna kan vara viktiga för att mobilisera t ex vänsterflanken inom det rödgröna samarbetet eller att använda som ideologimarkörer i ett läge där politiken tenderar att trängas ihop i mitten.

Läs hela artikeln här.

Bryt blockaden - stöd Ship to Gaza!

Om bara några veckor styr åtta fartyg från olika hamnar i Europa mot Gazas kust i syfte att bryta den illegala blockaden. Fartygskonvojen organiseras av en koalition av internationella människorättsorganisationer och folkrörelser. Aktionen är en fredlig solidaritetshandling som vid sidan av att bryta den illegala blockaden också vill lindra den humanitära nöden och i praktisk handling visa folket i Gaza att omvärlden inte glömt bort dem. Fartygen medför byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat samt omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive israeler och palestinier: parlamentariker, kulturarbetare, aktivister och journalister. En av koalitionens medlemmar är Ship to Gaza-Sverige.

Jag har erbjudits att åka med men av praktiska skäl tackat nej. (Sedan är jag heller ingen båtmänniska. Båtar ger mig ångest. Jag hade föredragit att försöka bryta blockaden via buss, via bil eller till fots...) Läsaren av denna blogg vet att jag var i Gaza för bara några veckor sedan, och intrycken var mycket starka.

Ship to Gaza är ingen ofarlig operation. Ingen vet hur de israeliska militärfartyg som ständigt kretsar utanför Gazas kust kommer att agera. Men operationen är viktig för att sätta den illegala blockaden av Gaza på den politiska dagordningen och få omvärlden att intensifiera pressen på Israel att avbryta blockaden.

Blockaden drabbar palestinierna på så många olika sätt. Visst finns det genom den omfattande smugglingen via tunnlar från Egypten hyggligt med varor i butikerna. Men isoleringen tär och Hamas hårdföra styre på Gaza tar sig allt brutalare uttrycksformer. Nu har Hamas också börjat tillämpa dödsstraff på palestinier för påstått samarbete med Israel. Isolering föder barbari.

I Sverige har Konsum Väst förordat bojkott av israeliska varor i Konusms butiker. Jag har tidigare varit tveksam eller t o m negativ till ekonomiska sanktioner och bojkotter mot Israel. Men den nuvarande israeliska regeringens politik och ovilja att göra framsteg i fredsprocessen ger mig inget annat val än att ompröva min inställning. Jag tänker återkomma med en bloggpost i det ämnet inom en inte alltför avlägsen framtid.

Mer om den svenska delen av Ship to Gaza kan läsas här.

Rapport från Gaza III

Nu åter i Sverige, efter några intensiva dagar i Israel, Ramallah och Gaza. Säkerhetskontrollerna ut ur Gaza var t o m mer absurda än de som präglade inresan.

När vi passerat först Hamas och sedan den palestinska myndighetens spärrar kom vi till den israeliska gränskontrollen. Efter sedvanlig bagageröntgen beordras jag in i en provrumsliknande fyrkant, där jag med fötterna brett i sär och händerna högt över huvudet genom högtalare får ta emot instruktioner av unga män och kvinnor som sitter bakom glas 20 meter upp i luften. En scanning avslöjade att jag glömt kvar en plastkam och ett chokladpapper i fickan. Jag fick visa upp dessa persedlar mot glasfönstren och efter en viss diskussion vakterna emellan släpptes jag vidare till passkontrollen. Där genomfördes ett rejält förhör om vad jag gjort i Gaza och vilka personer jag träffat. Vakterna lyssnade skeptiskt till min redogörelse och bad att få se min flygbiljett som ett bevis på att jag verkligen var på väg ut ut landet. Javisst, svarade jag självsäkert och lämnade över biljetten. Förvånad iakttog jag vakternas bekymrade miner när de granskade min biljett. Det visade sig att jag av misstag lämnat över min begagnade tågbiljett Göteborg-Värnamo. Det tog en liten stund att prata mig ur den situationen...

Det mest absurda med den israelisk-palestinska konflikten är att det i debatten egentligen finns en stor enighet om vad som krävs för att en fred skall komma till stånd. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, i huvudsak efter 1967 års gränser men med marginella gränsjusteringar så att delar av de israeliska bosättningarna blir en del av Israel. Östra Jerusalem skall bli huvudstad i den palestinska staten. Någon form av internationell närvaro - t ex i form av EU-styrkor - kommer åtminstone inledningsvis att behövas i det israelisk-palestinska gränsområdet. Endast en symbolisk del av de palestinska flyktingarna kommer att kunna återvända till sina ursprungliga boplatser i det som i dag är Israel - i stället kommer de att få någon form av ekonomisk kompensation.

Men trots enigheten i sak står parterna mycket långt från varandra i frågan om hur man skall komma dit. Misstron mot den andre är på båda sidor monumental. Såväl Hamas som delar av den israeliska regeringen står för en politisk linje där fundamentalism och förkärlek för militära lösningar trissar upp motsättningarna.

Men en sak har förändrats. USA har i dag en president och en administration som alltmer uppfattar Israels agerande som ett hot mot USA:s säkerhetsintressen i regionen. Det är lätt att hålla med DN:s korrespondent i Jerusalem Nathan Shachar när han i dag skriver (ej på nätet):

USA under Obama identifierar fred i Israel-Palestina som ett centralt amerikanskt intresse och ett nödvändigt verktyg för att konfrontera Iran diplomatiskt och skydda de oljeproducerande arabstaterna från iranska hot. Israels säkerhet, som länge stått i centrum för USA:s politik, har fortfarande central betydelse, men får inte gå ut över USA:s möjligheter att agera i andra delar av regionen.

Nathan Shachar fortsätter:

Efter åtta år av sötebrödsdagar under George W Bush, då Israels nationalister inte betalade något diplomatiskt eller ekonomiskt pris för kolonisering och landkonfiskationer, är det en mycket omild omställning som stundar.

Obama har stärkt sin ställning på hemmaplan genom framgången med sjukförsäkringsreformen. Men fortfarande sitter USA militärt fast i Afghanistan och situationen är osäker inför tillbakadragandet från Irak. Vi får se hur mycket kraft Obama förmår samla till sina försök att pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna. För som jag sagt tidigare: det är Israel som är ockupationsmakt och den starkare parten och det är alltid den starkare parten som har det största ansvaret för att åstadkomma fred.

I väntan på en sådan islossning i fredsprocessen hukar Gaza och dess invånare inför de israeliska vedergällningsattacker som kommer efter påsken, som svar på de strider i Gaza för några dagar sedan som ledde till fyra palestiniers och två israeliska soldaters död. Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet inför den alltmer spända stämningen på Gaza och i Jerusalem genom att sträcka fram en olivkvist och avstå från sina attacker. Det vore en nåd att stilla bedja om.

David Zonsheine: Israel måste tala med Hamas!

Uppdaterat torsdag kl 09.00. De senaste dagarnas svaga ljusglimt i den israelisk-palestinska konflikten - med planerade indirekta samtal mellan Israel och palestinierna - släcktes snabbt. Med snudd på osannolik okänslighet meddelade Israels inrikesminister Eli Yishai på tisdagkvällen - parallellt med USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel - att 1 600 nya judiska bostäder skall byggas i Jerusalems arabiska del. Bosättningarna är olagliga och beslutet fördömdes omedelbart i hårda ordalag av den fördömjukade Joe Biden. I förlängningen meddelades igår att palestinierna nu avstår från att delta i de indirekta samtalen om beslutet inte rivs upp.

Det är svårt att finna ord för den israeliska nonchalansen. Lyssna i stället gärna på Akiva Eldar, ledarskribent på den israeliska tidningen Haaretz. Jag delar hans klarsynta analys.

*

Israel måste tala med Hamas. Inte i hemlighet eller indirekt, utan öppet och seriöst. Dialogen bör täcka alla konfliktens kärnfrågor, inklusive en slutlig fredsövenskommelse. Så skriver den israeliske kaptenen i reserven och fallskärmsjägarsoldaten David Zonsheine i en klok och modig artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

Efter månader av politisk stiltje i den israelisk-palestinska konflikten skall nu indirekta samtal mellan Israel och den palestinska myndigheten påbörjas igen, under amerikansk förmedling. Det är bra - samtalen har ett egenvärde. Men de kommer inte att leda till några genombrott i förhandlingarna. Som jag läste någonstans: Den intressanta frågan är inte om förhandlingarna kommer att misslyckas, utan vad som händer efter det att de har misslyckats.

Framgångsrika förhandlingar kräver ett enat palestinskt ledarskap, och där är vi dessvärre inte i dag. Framgångsrika förhandlingar kräver sannolikt också ett USA som förmår prioritera arbetet med en lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Men en sådan prioritering är svår för USA att göra innan situationen i Afghanistan och i Irak har stabiliserats.

Tills dess gäller det för alla fredsvänner att efter förmåga bidra till upprättandet och stärkandet av en inom-palestinsk dialog och försoningsprocess. Samtidigt är det viktigt att den diplomatiska och politiska pressen på Israel att häva blockaden av Gaza och att stoppa bosättningspolitiken på Västbanken och i östra Jerusalem.

En palestinsk stat - redan nu?

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.

Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.

Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.

Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.

Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Skuggbudgetarna och det rödgröna samarbetet

I dag presenterade de rödgröna oppositionspartierna sina alternativa budgetförslag. De borgerliga allianspartierna gör förstås allt för att lyfta fram de saker som de rödgröna inte är eniga om, för att därigenom framställa sig själva som betydligt mer regeringsdugliga. På motsvarande sätt lyfter de rödgröna gärna fram de saker de hittills har hunnit enas om, samtidigt som de poängterar att det kommer att finnas ett gemensamt valmanifest eller motsvarande när vi väl går in i 2010 års valrörelse.

Jag tillhörde ju dem som var skeptiska till idén om ett rödgrönt samarbete. Jag såg en risk i att mittenväljarna skulle välja bort Lars Ohly och i stället rösta borgerligt, samtidigt som en del vänsterpartister skulle känna sig obekväma i miljöpartiets sällskap och kanske välja soffan i stället. Framför allt hade jag svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna vinnas.

Men det gamla är historia och nu gillar jag läget. Insläppandet av Ohly i den politiska värmen gör det allt svårare för borgerligheten att skrämmas med kommunistspöket och miljöpartiets val- och opinionsframgångar sätter så här långt en vinnarstämpel på den rödgröna koalitionen.

Samarbetet mellan de rödgröna går hittills också över all förväntan. Ta till exempel utrikespolitiken - ett av de sakområden där jag trodde att det skulle bli svårast för partierna att komma överens. Men Lars Ohly har redan nu närmat sig S och MP genom att betona att det är ofruktbart att i dag driva utträdeskravet ur EU. MP har i sin tur närmat sig V genom att kräva att Sverige skall lämna Afghanistan. Urban Ahlin har uttalat sig i Mellanösternfrågorna på ett sätt som gör att det är svårt att skilja det han säger från det som företrädare för MP och V säger (med undantag för att åtminstone V ännu så länge förespråkar en bojkottlinje mot Israel).

När journalister nu frågar mig vilket område det blir svårast för de rödgröna att komma överens om får jag faktiskt tänka efter ganska länge. De största skillnaderna finns för tillfället nu nog i skattepolitiken - men jag har mycket svårt att se att det inte skulle gå att hitta rimliga kompromisser kring just skattefrågorna.

Jag har tidigare argumenterat för att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna och de rödgröna inte blir att vinna valet 2010, utan att lyckas behålla makten 2014. Det tipset står kvar.

Jag kommenterar de rödgrönas alternativa budgetförslag i Expressen i dag.

En opartisk skildring av Palestinakonflikten?

I dag recenserar jag i Göteborgs-Posten Sören Wibecks bok Ett land, två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia (Historiska Media, 2009). Sören Wibeck är författare och journalist vid Sveriges Radio, och han vill ge vad han själv kallar en "opartisk" skildring av konflikten på svenska. I recensionen beskriver jag hans försök som modigt och hedervärt, men konstaterar också att boken väcker frågor om opartiskhetens möjligheter och villkor.

Går det verkligen att ge en "opartisk" skildring av konfliktens historia? Framställningen är i stor utsträckning kronologisk, och även en kronologi bygger ju på urval. Vad som är viktigt respektive inte viktigt finns det knappast några opartiska svar på. Även ordvalen är viktiga. Författaren använder ordet "mur" i stället för t ex staket eller skyddsstängsel för att beskriva den blandning av taggtråd, staket och mur som Israel byggt på ockuperat palestinskt område. Är "mur" då en opartisk benämning?

Som en introduktion till konfliktens historia fungerar boken sammantaget mycket bra. Men Sören Wibeck har dessutom anspråk på att förklara konflikten, och förklaringen utmynnar i en nästan uppgiven formulering: En konflikt som har pågått i hundra år är komplicerad. Många makter, krafter, personer och intressen har påverkat den. Jodå. Men det hade varit spännande om Wibeck vågat rensa lite bland alla dessa makter, krafter, personer och intressen för att ge oss inte bara en opartisk skildring, utan också ett perspektiv. Opartiskhet riskerar ibland att fördunkla mer än att klarna av.

Hela recensionen kan läsas här.

Mona Sahlin i Mellanöstern

Mona Sahlin befinner sig just nu i Betlehem, för att tala vid palestinska Fatahs kongress. I Aftonbladet beklagar Helle Klein att Mona Sahlin sannolikt inte kommer att träffa någon Hamas-representant under resan, och att hon därmed försitter ”chansen att återupprätta och utveckla den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken efter Persson-erans nedmontering av Palme/Lindh-linjen.”

Helle Klein har alldeles rätt i att socialdemokratin och Mona Sahlin borde gå före och våga ta steget att samtala med Hamas, på samma sätt som Socialdemokraterna och Olof Palme i början av 1970-talet gick före och vågade ta steget att samtala med PLO och Yassir Arafat. Olof Palme bidrog därigenom till att den då terrorstämplade organisationen PLO fick en plats i den politiska processen, vilket ledde till att PLO tog avstånd från terror och erkände Israel som stat.

Låt oss inte vara naiva. Det finns ingen som helst värdegemenskap eller ideologisk närhet mellan Hamas och socialdemokratin - tvärtom. Men isolering är sällan en framgångsrik politisk strategi, och få bestrider i dag att isoleringen av Hamas har medverkat till dödläget i fredsprocessen.

Samtal med Hamas skall naturligtvis inte heller förväxlas med samarbete med Hamas. Det finns i mina ögon en för stark ängslan inom socialdemokratin för att kontakter med Hamas skulle inverka negativt på socialdemokratins relationer till Fatah och israeliska Labour, båda systerpartier i Socialistinternationalen.

Kommer då Mona Sahlin att träffa någon Hamas-representant under sin resa i Mellanöstern? Det tror jag inte. Hon är i området främst för att tala vid sitt systerparti Fatahs första kongress på 20 år, och jag kan förstå att det skulle uppfattas som provocerande att just i det sammanhanget träffa representanter från Fatahs ärkefiende Hamas. Men det är viktigt att Mona Sahlin vågar ta steget - om det inte blir denna gång så bör det bli snart. Eller kommer arbetsfördelningen i den rödgröna koalitionen att bli sådan att det blir Vänsterpartiet och Miljöpartiet som får stå för Hamas-kontakterna, medan Socialdemokraterna hukar?

Jag skriver om Mona Sahlins Mellanösternresa på Newsmill.

En bild av debatten kring socialdemokraternas Mellanöstern-politik över tid ges i antologin ”Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan” (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008), där representanter från alla åsiktsriktningar inom Arbetarrörelsen ger sin syn den israelisk-palestinska konflikten och den socialdemokratiska politiken i frågan. Boken har fått stor uppmärksamhet och goda recensioner i pressen.