I dagarna blev det klart att USA misslyckats med att övertyga Israel om nödvändigheten av att förlänga byggstoppet på de ockuperade områdena. Därmed blir det inte heller någon fortsättning på de direkta fredssamtal mellan israeler och palestinier som påbörjades i september under ledning av USA:s president Barack Obama.
Förväntningarna på de direkta fredssamtalen var visserligen låga, men sättet varpå de nu avslutas blir ändå ett bakslag för Obama och hans administration. I morgon fredag håller utrikesminister Hillary Clinton ett anförande som förväntas ge vägledning kring USA:s fortsatta agerande i Mellanösternfrågan. Men det är svårt att se att Hillary Clinton kommer att kunna trolla fram någon kanin ur hatten. I stället kommer de israelisk-palestinska samtalen sannolikt att fortsätta på indirekt nivå, det vill säga genom amerikansk förmedling i stället för genom direkta samtal parterna emellan.
En del menar att det var ett strategiskt misstag av palestinierna att så hårt driva kravet på förlängt byggstopp som ett villkor för fortsatta direkta förhandlingar. Genom att driva kravet gav man Israel en möjlighet att blockera fortsatta förhandlingar. Nja, säger jag. Det är uppenbart att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av att driva fredsprocessen framåt. Om palestinierna hade accepterat direkta förhandlingar parallellt med fortsatt israelisk byggnation på de ockuperade områdena hade Netanyahu sannolikt hittat något annat sätt att stranda förhandlingarna. Om inte viljan finns är det svårt att se hur processen skulle ha kunnat drivas vidare.
Nu kan vi förvänta oss en palestinsk offensiv för att samla internationellt stöd för att utropa en självständig palestinsk stat efter 1967 års gränser. Offensiven kommer inte att vara utan framgång. För bara några dagar sedan meddelade t ex Argentina att man följer Brasiliens exempel och erkänner Palestina, och det utan att det palestinska ledarskapet ännu gjort allvar av sitt hot. EU kommer att få bekymmer om frågan kommer på bordet. Inom EU finns ett starkt missnöje med Israels sätt att sabotera fredsprocessen. Samtidigt ser EU knappast erkännandet av en palestinsk stat som det bästa sättet att skapa en varaktig fred mellan israeler och palestinier. (Om problematiken kring erkännandet av en palestinsk stat har jag tidigare formulerat mig här.)
Det finns en stark internationell enighet - som även inbegriper stora delar av såväl det israeliska som det palestinska ledarskapet - om villkoren för etablerandet av en israelisk-palestinsk fred. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, och palestinierna får territoriell eller någon annan form av kompensation för de områden med israeliska bosättningar som Israel behåller. Jerusalem blir huvudstad för både den israeliska och den palestinska staten. De palestinska flyktingar som har rätt att återvända men inte kommer att kunna göra det kompenseras ekonomiskt eller på annat sätt. Det som behövs är att få dagens israeliska ledarskap att acceptera att denna lösning genomförs nu och på ett sätt som är rimligt för båda parter. Hittills har det internationella samfundet förhållit sig kallsinniga till ropen på sanktioner mot Israel. Men om dödläget i fredsprocessen kvarstår kommer de som vill tillgripa sanktioner mot Israel att få vind i seglen. Orosmolnen hopar sig över den israelisk-palestinska konflikten.
11 kommentarer:
Bjerelds recept för en varaktig fred är intressant ur svenskt perspektiv. Synd bara att palestinierna har en helt annan åsikt om vad som krävs för att deklarera "end of conflict, end of claims." Tex kräver de:
- Två stater för ett folk. Palestinierna skall ha fri bosättningsrättighet i både Israel och ett framtida Palestina. Israeler och judar, däremot, är inte välkomna i det tänkta judenrein Palestina.
- Att staden Jerusalem skall delas mitt itu, med ena hälften som en palestinsk huvudstad. Problemet är bara att det är svårt eller omöjligt att dela den fysiska infrastrukturen, att Jerusalems invånare inte vill höra talas om en delad stad, och att Jerusalem aldrig haft någon som helst politisk betydelse inom den arabiska-muslimska världen.
Sen kan man ju också ifrågasätta Bjerelds premiss att palestinierna skulle förhandla i god tro om Israel inför ett byggstopp. Förra gången dröjde det åtta månader innan palestinierna kom till förhandlingsbordet.
Ett av Israels krav är att Israel accepteras och erkänns som judisk stat. Detta om något skulle bana väg för ömsesidigt förtroende och hopp om kompromisser och fred, just för att det är precis detta som drivit våldet i decennier och fortsätter att driva, från Iran och Syrien, till Hamas och även Fatah. Det måste komma ett definitivt accepterande med direkta förhandlingar. Abbas har haft gott om tid under byggstoppet men lät det gå bort. Viljan verkar inte finnas.
Kan Israel förhandla i god tro med en motpol som inte accepterar landet, vars fiender är emot landets existens och med väpnade terrorgrupper som fortfarande agerar, till synes utan kritik från omvärlden? Kan Israel se bort från Abbas agerande under den här tiden: hyllande av vansinniga terrordåd, hyllande av "martyrer" som orsakat oändligt lidande, många uttalanden som visar motsatsen till fredsarbete. Det är inte bara byggandet som står i vägen, Ulf, även om du får det att låta så.
Detta är bara en aspekt på fredsförhindrande agerande från Abbas sida (som du i vanlig stil negligerar att ens nämna) men det är en viktig punkt, om de i sin tur vill att Israel ska acceptera och erkänna deras stat för sitt folk.
Abbas skulle, sägs det, ses som förrädare mot den arabiska saken om han erkände Israel som judisk stat. Det skulle krävas mod och riktig fredsvilja.
Tyvärr tänker många svenska aktivister liknande, vill inte att PM ska behöva erkänna Israel som judisk stat, samtidigt som de kräver acceptans för en palestinsk. Men vad är det som driver svenska aktivister att hålla med i detta?
Israel deklarerar sig som en judisk stat.
Världens demokratier som har erkänt Israel har då också därigenom accepterat det judiska Israel.
Den muslimska världens diktaturer har däremot inte erkänt den judiska staten och så inte heller de palestinska araberna väl vetande att frågan om "the right of return" då skulle falla.
Det kommer aldrig att bli några seriösa förhandlingar mellan Israel och araberna på Västbanken-Gaza erkänner Israel som en judisk stat och det kommer de inte att göra.
Dags för det internationella samfundet att aktualisera lösningen med en konfederation mellan Västbanken och Jordanien och låta motsvarande mellan Gaza och Egypten följa efter?
/BR
Folkrätten innebär att ett bebott territorium med en myndighet som kontrollerar området kan erkännas som en stat. Så har också många länder erkänt staten Israel. Men erkännanden knyts aldrig till att staten skall vara "judisk" eller "palestinsk" eller "kristen" eller "islamisk" eller "svensk".
Om t ex den arabiska befolkningsgruppen i Israel på sikt skulle växa sig större än den judiska befolkningsgruppen - skulle Israel då ändå vara en judisk stat?
Ulf:
Intressant. Nu börjar din analys och min, av siutationen i MÖ, att sammanfalla.
Ulf, du frågar: "...skulle Israel då ändå vara en judisk stat?.."
Jag önskar du kunde hålla på den frågan tills vi vet om ett etablerat Palestina kommer att bli judefritt (som Jordanien etc.) eller inte. Givet en judisk befolkning i säkerhet i Palestina liksom en arabisk i Israel kan vi då bedöma den frågan på ett jämlikt sätt.
Min syn: Även med en hypotetisk växande judisk befolkning i Palestina skulle jag ändå se staten som palestinsk just för att den skapades som palestinska folkets hemland. Vill staten bli erkänd som palestiniernas hemland skulle jag uppmuntra detta.
Säkerhetsfrågorna är alldeles för betungande, Ulf. I en värld där terrorn och krigen drivs just för att staten är judisk kan Israel med rätta kräva att staten accepteras som den är idag, en judisk stat bland 22 arabiska och möjligen en till, Palestina. Men visst, Palestinska Myndigheten kan visa sitt accepterande på andra sätt:
Man kan, som Oslo kräver, resolut rensa skolböcker, media och uttalanden i media från antisemitiska uppviglingar. Detta har inte skett. Man har senaste året hyllat vansinnesdåd! Man har hyllat de som utfört dem! Varför stör det inte lika mycket som byggandet? (NB: Jag är emot vidare utvidgningar på Västbanken.) Inte ens en rad om ansvar?
Ulf, du skriver: "Folkrätten innebär att ett bebott territorium med en myndighet som kontrollerar området kan erkännas som en stat."
Men då skulle väl västbanken vara erkänt som del av Israel sedan länge...?
Fråga: Kan en ny aktör i efterhand gör anspråk på ett område som de facto redan kontrolleras av en erkänd stat. Om det är så, hur kan då nationalstater fortsätta att existera (vilket de ju uppenbart gör)?
Utmärkt analys, Ulf – jag delar den i stort. :)
Det kan vara på sin plats att förtydliga att det berömda Israeliska ”byggstoppet” när det äntligen hade baxats igenom, enbart gällde Västbanken – i Östra Jerusalem var det business as usuall.
Att det hela skulle haverera var uppenbart.
Man kan bara påminna sig om att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är ledare för partiet Likud – ett parti som i skrivandes stund, år 2010 fortfarande inte erkänner en palestinsk stat…
Utöver detta har han dessutom valt att byggt sin regeringskoalition på religiösa och bosättarpartier, som är rabiata motståndare till de beslut som behöver fattas.
På den palestinska sidan så har i vanlig ordning moderata palestinier som Abbas mfl tagit stryk.
Den politiska horisont som en gång fick moderata palestinierna att överge en aktivt väpnad kamp, till förmån för en politisk förhandlad, är mer avlägsnare än någonsin.
På sikt så kan man förmoda att Hamas gynnas av detta.
Risken är att den hårda linjens män får mer vind i seglen – vilket naturligtvis storligen skulle glädja det israeliska styret.
Våld har hela tiden varit det bästa alternativet för Israel och det sämsta för palestinierna.
Avslutningsvis så är nivån på kommentarerna till din analys anmärkningsvärda, och präglas av okunnighet och/eller extremism.
Exempelvis torde det inte vara okänt att Al-Aqsa moskén i Jerusalem är muslimernas tredje heligaste plats efter Mecka och Medina.
Eller när man framställer de ockuperade palestiniernas högst moderate ledare Abbas som någon sorts judehatande terrorist.
Abbas som exempelvis har tagit avstånd från våld och kallat den andra Intifadan ”en av våra värsta misstag”.
Om man ägnar sig åt sådana nidbilder, vad har man för verklighetsuppfattning, går det överhuvudtaget att bli tagen på allvar då?
Att det internationella samfundet skulle skapa någon konfederation mellan de ockuperade områdena och dess grannstater är mest orealistiskt wishfull-thinking.
Det är en gammal israelisk fantasi, som började skissas upp i och med den så kallade Allonplanen från 1960-talet.
Kerstin: Gott. :)
A-K: Jag uppskattar att du inte propsar på att Israel skall vara en judisk stat även om dess befolkningsmajoritet på sikt genom naturlig befolkningstillväxt blir palestinsk.
Anonym 8:54: Jag skriver, precis som du korrekt återger, att ett bebott territorium med en myndighet som kontrollerar området "kan" erkännas som en stat. Men att omvärlden "kan" erkänna betyder inte att omvärlden "måste" erkänna. I det fall med Västbanken som du anger så anser en majoritet av världens stater samt FN att Israel tillskansat sig området på ett olagligt sätt. Eftersom olagliga handlingar inte skall tillåtas, belönas eller uppmuntras så väljer omvärlden att inte erkänna ett sådant "Stor-israel". Frågan är ju heller inte aktuell eftersom Israel inte gör anspråk på att införliva Västbanken eller Gaza i sin statsbildning (vilket man däremot gör anspråk på när det gäller östra Jerusalem).
Guardian: We agree om det mesta. :)
Det är säreget med så mycket tyckande om man tänker på vad som INTE är tyckande.
San Remo 1920 är fortfarande internationell lag som togs över av FN från NF.
§242, rådgivande, sa att Israel skulle lämna en del land de tvingades ockupera i ett försvarskrig 1967 - när de fått säkra och erkända gränser, och stilleståndslinjer från 1948, 1967 är på inget vis säkra gränsr.
Oslo - Arafat fick kontroll över area A och delvis B, där 99% av araberna bor MOT stopp av terror, stopp av hatindoktrination, insamling av illegala vapen. Inget har än skett. Area C har Israel fortfarande full kontroll av, där områdena för säkerhet, och judiska bosättningar, en hel del på land köpt av judar före 1948, finns.
Blir det någon slags frampressad palestinsk stat, vilket kan uppstå tekniskt med de enorma och helt unika floder av pengar som västerlandet överöst dem enligt principen mina fienders fiender - tyder inte på att de är i närheten av en "viable" stat som reglerna nämner. Försöker EU och araberna gå i cirkel runt förhandlingar finns ingen anledning alls att Israel ska stå kvar med sitt erbjudande om area A och B, utan de kan göra exakt vad som är lämpligt. Samarien och Judeen är högplatåer som är utmärkta att skjuta från ner över de tätbefolkade områdena i Israel, utan IDF:s kontroll.
Den veliga duvan Netanyahu har just nu stora problem, alla de andra likudministrarna vill ersätta honom med Ya'alon och det kommer kanske att ske snart. Israels vänster fick knappast några röster i det senaste valet och där är också en stark drive att bli av med den makthungriga Barak och hans totala hat mot israeliska nationalister. Både från högerregeringen och internt i Arbetarpartiet.
Tack, 11:11 fm för detta som inte kan sägas för ofta, detta som alltför många ständigt ignorerar, viftar bort eller inte ens verkar känna till:
"...Oslo - Arafat fick kontroll över area A och delvis B, där 99% av araberna bor MOT stopp av terror, stopp av hatindoktrination, insamling av illegala vapen. Inget har än skett..."
Kanske inte Abbas/Fatahs/PMs fel att Hamas driver krig, men faktum kvarstår. Terror, hatindoktrination (både på VB och i Gaza) fortgår och avväpning av terrorgrupperna har inte skett.
Man har inte gjort det man skulle göra MOT att få kontroll! Känner gemene svensk inte till dessa villkor? Är de inte relevanta? Det finns två sidor i konflikten. Ska inte båda sidor granskas och hållas ansvariga när de bryter mot fördrag?
Skicka en kommentar