Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.

Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?

Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)

Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...

*

Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.

Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.

Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.

I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.

Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.

Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...

Hur ska vi förstå Donald Trumps valseger?

Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.

Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.

Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.

Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.

Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?

Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?

I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.

Ja, Hillary Clinton vinner nog i natt. Angående Republikanerna ställs frågan: Is the Party over?

I skrivande stund - tisdag eftermiddag - talar nästan allt för att Hillary Clinton i natt kommer att besegra Donald Trump och väljas till amerikansk president. I princip alla seriösa valprognoser går i hennes riktning, och under de sista dagarna har hon ytterligare stärkt sin ställning i opinionsundersökningarna. Det är svårt att mejsla fram en trovärdig väg til valseger för Donald Trump.

Men det finns två saker som fortfarande gör mig lite orolig. För det första: Hur säkra är egentligen de amerikanska opinionsundersökningarna? Mätningarna har problem med urval och svarsfrekvenser och risken finns att Donald Trump underskattas i resultaten. Många amerikanska väljare kanske (inte utan fog...) skäms för att i en telefonintervju uppge att de tänkter rösta på Trump. Erfarenheterna från exit poll-undersökningen vid Brexit-omröstningen i Storbritannien (där andelen väljare som ville att Storbritannien skulle lämna EU underskattades) illustrerar denna risk.

För det andra är det svårt att bedöma vilken kandidat som kommer att lyckas bäst med att mobilisera sina potentiella väljare. Kommer till exempel Bernie Sanders-anhängare inom Demokraterna verkligen att traska patrull till vallokalerna för att stödja Hillary Clinton, särskilt om de redan uppfattar valet som avgjort? Donald Trump har genom sitt sätt att bedriva valkampanjen inte fullt ut haft sitt eget parti Republikanerna i ryggen. Ökar eller minskar hans självständighet i förhållande till partiet möjligheten för honom att mobilisera sina anhängare på valdagen? På dessa frågor finns inga säkra svar.

Vid förra presidentvalet lyckades den välrenommerade statistikern och valanalytikern Nate Silver hitta rätt vinnare i samtliga 50 amerikanska delstater. Han får en svårare uppgift denna gång. Men han måste ha ganska många fel för att Donald Trump ska kunna vinna. Så måste till exempel sannolikt Florida, North Carolina, Nevada och New Hampshire gå i en annan riktning än den som Nate Silvers modell just nu indikerar - samtidigt som han inte får tappa någon stat som till exempel Ohio eller Arizona.

Däremot ser det väldigt jämnt ut i kampen om senaten. I Nate Silvers modell väger det i princip lika.

Oavsett hur det går i presidentvalet står Republikanerna inför ett existentiellt trauma. Redan för tre år sedan skrev jag om partiets kris, och den har inte blivit mindre sedan dess. Republikanerna har i en självdestruktiv dödsdans på alla sätt undvikit den förändringsprocess som de flesta seriösa bedömare anser vara en nödvändighet om partiet ska ha en framtid. Den demografiska utvecklingen i USA går inte precis Republikanernas väg och partiet har i denna valkampanj haft svårt att attrahera kvinnor, ungdomar, Latinos, svarta, hbtq-personer. Som författaren och komikern Patrick Tomlinson skrev i The Hill: The Republican Party is over. They’ve shut off the music, turned up the lights, and are kicking everyone out. All that will remain is an after party, except all the cool people have already left.

Visst vinner Hillary Clinton. Eller...?

Nu är det bara två dygn kvar till det amerikanska presidentvalet. Förra gången jag skrev var jag orolig över att Hillary Clintons övertag i opinionen hade minskat och att Donald Trumps kurvor pekade uppåt. Sedan dess har Hillary Clintons försprång minskat ytterligare - och ändå är jag i dag mindre orolig än vad jag var när jag skrev förra posten. Hur hänger det ihop?

När jag skrev senast bedömde den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att sannolikheten för att Hillary Clinton skulle vinna valet uppgick till 77.3 procent. Just nu har den andelen minskat till 64.2 procent. Men som ni i figuren nedan har Donald Trump (röd linje) de senaste dagarna förlorat momentum i förhållande till Hillary Clinton (blå linje) - avståndet mellan de båda huvudkandidaterna minskar inte längre.

Vid förra presidentvalet 2010 lyckades Nate Silver pricka in rätt vinnare i samtliga 50 delstater. Denna gång är valet mer svårbedömt, eftersom valkampanjen inte liknar någon annan valkampanj i modern amerikansk politisk historia. Det ska noteras att Nate Silvers bedömningar ger Donald Trump bättre möjligheter än vad de flesta andra amerikanska valprognoser gör. Ett skäl påstås vara att Nate Silver i sina beräkningar inte väger in betydelsen av förtidsröstning tillräckligt tungt. I delstaten Nevada brukar till exempel omkring 70 procent av de röstande förtidsrösta, och hittills har betydligt fler demokrater än republikaner förtidsröstat där. I Nate Silvers bedömningar väger det jämnt i Nevada, med ett litet försteg för Donald Trump. Men den omfattande förtidsröstningen kan innebära att Hillary Clinton redan i praktiken vunnit den delstaten.

Alltid kloke Per Tenggren är nu så säker han kan bli på att Hillary Clinton vinner. På sin Facebook-sida redovisar han fyra argument för att det blir så. Argumenten låter ungefär så här:

1. Hillary Clintons kampanj har varit mer framgångsrik än Donald Trumps när det gäller att få väljare i så kallade swing states, och där förtidsröstningen kan vara särskilt viktig, att gå och rösta.

2. När alla skandaler klingat av så ligger Hillary Clinton stabilt på en ledning på 3-4 procentenheter. Donald Trump har sannolikt en hög mobilisering av sina egna supporters. Men han vinner inte så många nya, vilket han måste göra för att kunna vinna.

3. När skillnaden mellan Hillary Clinton och Donald Trump minskar blir fler delstater som tidigare var säkra för Hillary Clinton plötsligt osäkra. Det rör sig om fyra eller fem delstater. Donald Trump måste vinna samtliga dessa, för Hillary Clinton räcker det att vinna en enda och hålla fast de säkra. Att Donald Trump ska lyckas är inte omöjligt, men mycket osannolikt (särskilt som förtidsröstningen verkar gå demokraternas väg i Colorado och Nevada).

4. Det kan finnas så kallade shy-Trumps (väljare som i opinionsundersökningar drar sig för att säga att de tänker stödja Donald Trump). Men det är också troligt att det finns republikaner som i slutändan inte kan förmå sig att rösta på Trump. Ingen av kandidaterna förfogar sannolikt över en stor spökarmé som kommer att materialiseras på valdagen, vilket talar för att vi inte får en stor överraskning på valnatten.

Så tack Per Tenggren för lugnande ord. Jag är fortfarande orolig. Men inte lika orolig som innan jag läste dem.

Donald Trump tar in på Hillary Clinton. Kan han vinna presidentvalet?

Sedan några veckor tillbaka har Hillary Clinton sett ut att gå mot en trygg och säker seger i det amerikanska presidentvalet. Men den senaste veckan har Donald Trump knappat in på Hillary Clintons försprång. I sin senaste bedömning menar den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att Hillary Clinton nu har 77.3 procents chans att vinna valet, mot 22.7 procent för Donald Trump. Det kan låta som ett betryggande övertag. Men för bara en vecka sedan bedömdes Hillary Clintons chanser till 86.3 procent mot Donald Trumps 13.7 procent. Kurvan nedan ger en suggestiv bild av trenden över tid (blå kurva för Hillary Clinton, röd kurva för Donald Trump).

Dramatiken ökade än mer sedan FBI-chefen James Comey i fredags berättade att FBI avsåg att undersöka ytterligare mejl med eventuell anknytning till Hillary Clinton. FBI slog i somras fast att Hillary Clintons sätt att hantera sin mejl var olämpligt, men att det inte rörde sig om något lagbrott. Men nu öppnar således FBI för att de nya mejlen kanske trots allt kan visa att lagbrott har begåtts.

Hur kan då James Comeys utspel om Hillary Clintons mejl påverka presidentvalet? Å ena sidan kan avslöjandet bidra till att demobilisera väljare som tidigare efter stor tvekan varit beredda att rösta på Hillary Clinton. Å andra sidan kan avslöjandet bidra till att mobilisera potentiella halvljumma Clinton-väljare som absolut inte vill se Donald Trump som president, men som kanske röstskolkat om valet uppfattats som i praktiken avgjort.

Kritiken har varit hård mot FBI-chefen James Comey, då många bedömare menar att hans agerande innebar en illegitim intervention i valkampanjen. James Comey har också fått kritik för att FBI inte med tillräcklig kraft undersökt Donald Trumps påstådda kontakter med Ryssland och Vladimir Putin.

Vi vet sedan tidigare att dramatiska, oväntade händelser under oktober månad före presidentvalet (October Surprises) sällan sätter starka spår på valresultatet. Hillary Clinton är fortfarande stor favorit i presidentvalet. Även om hon bara leder med några få procentenheter i de nationella opinionsundersökningar så står hon tillsynes stark i flera av de delstater som vid ett jämnt val anses kunna få en avgörande betydelse förutgången (t ex Colorado, Pennsylvania). Det ser också bra ut för Demokraternas möjlighet att ta över majoriteten i den amerikanska senaten.

Men denna valrörelse liknar ingen annan. Och hur säkra är egentligen de opinionsmätningar som även Nate Silvers modeller vilar sig så tungt uppå? Osvuret är fortfarande bäst.

Vem vann debatten - och hur viktig var den?

Nej, jag gick inte upp i natt och såg debatten mellan Donald J. Trump och Hillary Clinton. Men jag har sett den i efterhand och även läst igenom en utskrift av vad som sades.

Debatten genomfördes i ett ganska svårt kampanjläge för Hillary Clinton. Hennes tidigare överläge i opinionsmätningarna har de senaste veckorna minskat kraftigt. Enligt den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers sannolikhetsmodeller uppskattades Hillary Clinton precis före debatten ha 54.8 procents chans att vinna valet, mot 45.2 för Donald J. Trump. Men för bara några veckor sedan, i mitten av augusti, uppskattades Hillary Clintons chanser i samma modell till 89.2 procent, medan Donald J. Trumps chanser då endast uppgick till 10.8 procent.

Dessutom förväntade sig de allra flesta att Hillary Clinton skulle "vinna" debatten. Favoritskapet innebar att om hon gjorde väldigt bra ifrån sig så var det ändå bara vad de flesta hade räknat med. Om hon däremot bara gjorde halvbra ifrån sig skulle rubrikerna bli "Trump vann debatten!"


Hur gick det då? Jag tycker att Hillary Clinton klarade den svåra situationen bra, bland annat genom att kombinera en saklig profil med ett lättsamt tilltal. Hon satte tonen direkt när debatten skulle börja. Hur hälsar man på en person som konsekvent kallar en för en lögnare och en skurk ("Lying Crooked Hillary")? Hennes sätt att säga How are you, Donald? inrymde en hel del undertexter. Hennes skratt och skakande på axlarna när Donald J. Trump försökte övertala tittarna att han hade ett mer vinnande temperament ("winning temperament") har redan blivit en viral succé.

Får debatten någon betydelse för valutgången? Nja. Det är ganska vanligt att en av debattörerna får ett lyft i opinionen efter debatten. Men dessa opinionseffekter blir oftast kortvariga. I en opinionsundersökning presenterad av CNN ansåg 62 procent av de svarande (registrerade väljare) att Hillary Clinton vann debatten, medan enbart 27 procent ansåg att Donald J. Trump vann. Demokraterna var något överrepresenterade i undersökningen.

Min bedömning är att Hillary Clinton kan få ett litet lyft i opinionen efter debatten, men det är möjligt att lyftet bara blir kortvarigt. Hösten blir spännande. Plågsamt spännande. Det är kanske dags att börja hamstra konservburkar, som jag såg att någon skrev på Twitter.

Trump som president? Dramatiken växer

Jag har tidigare hävdat att Donald J. Trumps oförmåga att ena sitt parti kommer att ligga honom i fatet i kampen om presidentposten. Igår tog sig denna oförmåga ytterligare ett uttryck då det spreds uppgifter om att USA:s förre president republikanen George Bush (den äldre, president 1989-1993) inte kommer att rösta på sitt eget partis kandidat utan i stället stödja demokraten Hillary Clinton. Jag vet inte om George Bush verkligen sagt så. Men som så ofta med anekdoter - oavsett om de är sanna eller inte så säger de något intressant om verkligheten.

Hittills har i alla fall Donald J. Trumps oförmåga att hålla samman sitt parti inte gjort honom till en given förlorare i valet. I stället har Trumps läge i opinionen successivt stärkts. Begrunda (och rys, om ni så önskar) kurvan nedan, där den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver givet sina modeller formulerar sannolikheten för att Trump eller Clinton skall vinna valet.

Min senaste text i ämnet är daterad den 4 augusti. Då var den blå kurvan (Hillary Clintons) på väg mot sin topp och jag ställde lite försiktigt frågan om Donald J. Trump var på väg att tappa det. Så var inte fallet. I stället har Donald J. Trumps röda kurva till synes obevekligt närmat sig Hillary Clintons.
Visst - Hillary Clinton är fortfarande favorit (Unibet ger just nu 1.55 i odds på Hillary Clinton, mot 2.30 på Donald J. Trump). Men jag tänker på Brexit - där förespråkarna till ett bibehållet brittiskt EU-medlemskap hade ett överläge i opinionen och till och med i exit poll-mätningarna.

Häromdagen uttryckte sig Donald J. Trump gillande om en tweet (skriven av hans son) som liknade flyktingar från Syrien vid förgiftat godis. På måndag hålls den första debatten mellan de båda huvudkandidaterna. Debatten kan säkert puffa opinionen några procent i någondera riktning, men en sådan effekt kan också bli kortvarig.

Donald J. Trump som amerikansk president? Man kan undra, sa flundra, om gädda är en fisk.

Håller Donald J. Trump på att tappa det?

För ett par dagar sedan skrev jag att en av de viktigaste sakerna som talade emot Donald J. Trump i det amerikanska presidentvalet var hans oförmåga att ena sitt parti. De senaste dagarnas händelseutveckling stärker min uppfattning i den saken.

Donald J. Trump har vecklat in sig i en uppmärksammad dispyt med Khizr och Ghazala Khan, föräldrar till Humayun Khan, kapten i USA:s armé och som dödades av en bilbomb under Irak-kriget 2004. Khizr Khan höll med hustrun Ghazala vid sin sida ett känsloladdat tal under Demokraternas konvent där han tog avstånd från Donald J. Trumps politik. Donald J. Trump svarade med att antyda att Khizr Khans hustru kanske inte höll med, med att hon inte hade möjlighet att säga sin mening eftersom paret Khan var muslimer.

Trumps utfall väckte ett ramaskri inom Republikanerna, där även Trumps allierade Chris Christie tog avstånd från uttalandet. Framträdande republikaner har uppmanat Trump att be om ursäkt, eller åtminstone att släppa saken och gå vidare. Men Donald J. Trump har vägrat och i stället bitit sig fast i saken. Trump har också skapat rubriker genom att påstå att Hillary Clinton är Satan.

Flera ansedda republikaner, däribland kongressledamoten Richard Hanna, har förklarat att de tänker rösta på Hillary Clinton i stället för på Trump. Deras motiv kan vara såväl sakliga (de skäms över Trumps uttalanden och hans politik, och de vill inte medverka till att han blir president) som strategiska (de vill inte riskera sin egen ställning genom att förknippas med honom).

Händelserna har allvarligt skadat Donald J. Trumps kampanj. Hillary Clinton har gått fram i de flesta opinionsmätningarna, medan Donald J. Trump har tappat. Den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver bedömer i skrivande stund Hillary Clintons möjligheter att vinna valet till 77.7 procent, mot 51.0 procent för bara ett par dagar sedan. Under samma tid har Donald J. Trumps möjligheter att vinna valet minskat från 49.0 till 22.3 procent. Unibets odds på Hillary Clinton har sjunkit från 1.55 till 1.35, oddsen på Donald J. Trump har stigit från 2.40 till 3.00. 

Visst kan Donald J. Trump fortfarande vinna valet. Men det kan också vara så att vi just nu ser Donald J. Trump förlora momentum och att vi i november ser tillbaka på dessa dagar som det tillfälle då Hillary Clinton skaffade sig det övertag som hon sedan behöll fram till valsegern.

Vi kan i alla fall hoppas att det blir så. Men även om Hillary Clinton vinner så återstår det allvarliga problemet. Hur skall vi hantera den grogrund som högerpopulismen växer i, och som bland annat handlar om svårigheterna att i en globaliserad värld värna medborgarnas möjligheter till politiskt ansvarsutkrävande? Den frågan kommer att ha en viktig plats i samhällsdebatten framöver.

Blir Donald J. Trump USA:s näste president?

För mindre än ett år sedan var det svårt att hitta någon enskild seriös politisk kommentator som trodde att Donald J. Trump skulle gå segrande ur den republikanska primärvalskampanjen. Men det gjorde han - med dunder och brak.

I dag är politiska bedömare något mer nedtonade i sina kommentarer om huruvida Donald J. Trump också kommer att kunna besegra Hillary Clinton och bli USA:s näste president. Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Donald J. Trumps chanser att vinna valet till 49 procent, mot Hillary Clintons 51 procent.

För bara ett par veckor sedan uppskattade Nate Silver Donald J. Trumps chanser till endast 23 procent, mot Hillary Clintons 77 procent. Det går fort i politiken ibland.

Jag noterar att svenska Unibet är något mer säkra. De ger 1.55 i odds på Hillary Clinton, mot 2.40 i odds på Donald J. Trump.

Erfarenheten säger att opinionsmätningar genomförda före Republikanernas och Demokraternas partikonvent ger dålig vägledning om hur valet kommer att gå. Opinionsmätningar genomförda efter konventen ger betydligt bättre vägledning. Men då får vi väga in att republikanernas och demokraternas konvent i år genomfördes tidigare än vanligt.

En sak som jag tycker diskuteras för lite är hur mycket Donald J. Trumps oförmåga att ena sitt parti kommer att ligga honom i fatet i valkampanjen. I Sverige är en partiledares viktigaste uppgift kanske inte att samla så många röster som möjligt, utan att hålla samman sitt parti. Nu är Donald J. Trump ingen partiledare och det amerikanska partiväsendet skiljer sig avsevärt från det svenska. Men ändå. Ett splittrat republikanskt parti kommer att ge Donald J. Trump uppförsbacke i höstens presidentvalskampanj. Motigheterna gäller kanske inte främst finansieringen, utan professionaliteten i kampanjapparaten och risken att många republikanska aktivister demobiliseras.

Frågan är om uppförsbacken blir så brant att Trump misslyckas. Too early to tell. Tills vidare håller världen andan.

Donald J. Trump vs. Hillary Clinton - hur skall detta sluta?

Efter Donald J. Trumps övertygande seger i primärvalet i Indiana är det nog i praktiken klart att han blir det republikanska partiets kandidat i höstens presidentval i USA. Den kvarvarande huvudkandidaten Ted Cruz kastade i natt in handduken. John Kasich har visserligen fortfarande inte gett upp, men han har hittills bara vunnit en enda delstat och hans chanser bedöms som obefintliga.

Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.

Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.

Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.

Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen. 

Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.

Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?

Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)

Går världen under om Donald J. Trump blir amerikansk president?

Mycket lutar nu åt att det verkligen blir Donald J. Trump som blir Republikanernas presidentkandidat i USA. Han har hittills vunnit 15 delstater, vilket är mer än dubbelt så många som hans medtävlare har vunnit tillsammans. På tisdag har han utomordentliga möjligheter att vinna Florida, trots att en av hans främsta motkandidater Marco Rubio representerar Florida i USA:s senat. Jag har svårt att se hur Rubio skulle kunna återhämta sig från ett sådant förödmjukande nederlag.

Det är också svårt att se hur Ted Cruz skulle kunna gå segrande ur primärvalen. Han är ärkekonservativ, representerar den kristna högern och extremt impopulär bland den republikanska eliten i Washington. Han ligger efter Donald J. Trump i valrörelsen och det är svårt att hitta någon bedömare som tror att han skall kunna ta sig förbi.

Trump-kritikerna får i stället sätta sitt hopp till att Trump inte lyckas få ihop tillräckligt många elektorer för att kunna vinna omröstningen i första omgången på partikonventet i sommar. I så fall kommer kanske guvernören från Ohio, den mer mittenorienterade John Kasich att kunna lyftas fram som en motkandidat. Problemet är att Kasich hittills inte lyckats vinna en enda delstat i primärvalen. På tisdag har han chansen (kanske den sista) att ta sig in i matchen genom att vinna sin egen delstat Ohio. Förutsättningarna är goda, och med en klar seger kan han tvätta bort något av förlorarstämpeln och vinna momentum i kampanjen.

Går världen under om Donald J. Trump blir amerikansk president? Jag är inte helt säker på det. Donald J. Trump är en skicklig affärsman och en populist av en svårslagen sort. Han gör en dygd av att säga de allra mest förbjudna och förskräckliga saker - och hans anhängare älskar det. Men jag tror väldigt många av hans anhängare också vet att Trump spelar en roll, och att han inte menar vad han säger. Trump har liknats vid en amerikansk wrestling-brottare, där allt är skådespeleri och alla matcher uppgjorda. Publikens gunst vinns inte genom att vinna matcher, utan genom image, utspel och publikfrieri. (Ja, jag tittade själv en gång i tiden. Vid sidan av Hulk Hogan var Jake the Snake min favorit.)

Men politiskt tror jag Trump egentligen är en pragmatiker. Han inser att han själv inte kommer att ha mycket att vinna på att försöka genomföra en extrem politik. Inbäddad av kloka, modererande republikanska rådgivare kan han domesticeras. Delar av retoriken kommer att finnas kvar, men de konkreta förslagen blir mer konventionella.

Jag hoppas förstås vi aldrig får veta hur Donald J. Trump skulle bli som president. Om han blir republikansk presidentkandidat talar ändå en hel del för att Hillary Clinton kommer att ta hem det.

Donald J Trump som USA:s president - bara en mardröm eller på riktigt?

New Jerseys guvernör Chris Christie nu ger sitt offentliga stöd åt Donald J Trump som det republikanska partiets presidentkandidat. Chris Christie framstod för ett par år sedan själv som en stark presidentkandidat. Han tappade emellertid momentum då han blev indragen i en skandal där hans medarbetare anklagades för att medvetet skapa trafikkaos i syfte att komma åt politiska motståndare. Christie återhämtade sig inte riktigt, och han kom heller aldrig på allvar in i den republikanska primärvalsmatchen.

Chris Christies stöd åt Donald J Trump kan bli en spelvändare. Det krisdrabbade och splittrade republikanska partiet har haft svårt att mejsla fram en valbar kandidat inför höstens presidentval. Genom sitt stöd bidrar Chris Christie - som är en respekterad konservativ politiker - till att normalisera Donald J Trump och sänker kanske därmed också tröskeln för fler republikanska väljare att stödja Trump i primärvalen. Om en "seriös" politiker som Chris Christie kan stödja Donald J Trump, varför skulle då inte jag kunna göra det, kanske en del resonerar.

 Chris Christie är också själv tillräckligt spektakulär för att han inte skall normalisera Donald J Trump så mycket att Trump domestiseras och att Ted Cruz i stället kan göra anspråk på att vara det enda riktiga anti-etablissemangsalternativet.

En svala gör ingen sommar, sägs det. Och visst, låt oss inte övervärdera betydelsen av Chris Christies utspel. Men om Christie banar väg för andra tunga republikanska politiker att också ge sitt stöd åt Trump så kan striden om vem som blir republikanernas presidentkandidat i praktiken vara klar tidigare än de flesta trott.

Få tror att Donald J Trump skulle ha en chans mot Hillary Clinton i en kamp om presidentposten. Men det är mycket vi för tio år sedan trodde inte kunde hända som nu har hänt. Donald J Trump som amerikansk president? Kanske snart i en mardröm nära dig.

Donald J. Trumps segertåg på Twitter. Vad kan svenska politiker lära?

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump gör succé på Twitter. Omkring 4 360 000 människor följer hans Twitter-konto (ja, jag är en av dem) och får ta del av ett tiotal uppdateringar av honom varje dag. Han har fem gånger så många följare som Marco Rubio och mer än tio gånger så många som Jeb Bush, vilka kanske är hans båda värsta konkurrenter till posten som republikansk presidentkandidat 2016.

I en intressant artikel i New York Times isas att Donald Trumps namn under de senaste två månaderna har nämnts i över sex miljoner olika konversationer på Twitter, vilket är tre gånger så många som Hillary Clinton och åtta gånger så många som Marco Rubio. Under samma period hade hans inlägg retweetats (skickats vidare av andra Twitteranvändare) dubbelt så många gånger som Hillary Clinton och 13 gånger så många som Jeb Bush.

Vi vet inte så mycket om vilken betydelse genomslag på Twitter kommer att ha i den amerikanska valkampanjen. Men det är otvivelaktigt så att Donald J. Trump genom sin Twitter-strategi skapat sig en digital plattform vars räckvidd och genomslag utklassar övriga medtävlares.

De vanligaste förekommande orden i Trumps twittermeddelanden är "great" (700 ggr), följt av "winner" eller "winners" (43 ggr) och "loser" eller "losers" (34 ggr). Ordvalen säger en hel del om vad som är viktigt i världen för Donald J. Trump och vilken retorik han anlägger. Han är populist, han är vulgär och han är ständigt elak mot sina politiska motståndare - många uppfattar hans stil som mobbingfasoner. För bara några dagar sedan kallade han till exempel sin medtävlare Marco Rubio för "ägd av "lobbyister", "lättviktig" och "lat".

Trump uppvisar också ett ständigt martyrskap i förhållande till media. Ingen annan politiker får en så orättvis behandling som han får.

Donald J. Trump är naturligtvis inget föredöme, varken för sin populistiska högerpolitik eller genom sin debattstil i sociala medier. Men jag önskar att fler svenska politiker förmådde utveckla ett språk och ett tilltal som bättre utnyttjar de möjligheter som sociala medier ger.

I sociala medier äger du själv ditt budskap - det behöver inte filtreras genom journalister och nyhetsvärderingsprinciper. Om din plattform är stark får budskapet ett snabbt och stort genomslag. Sociala medier ger förutsättningar för dialog och interaktivitet, vilket kan stärka banden mellan politiker och deras presumtiva väljare.

Jag har sagt det förut. Stefan Löfven borde göra det som snart varje annan stats- och premiärminister i Europa har gjort - öppna ett twitterkonto.

Israel vägrar förlänga byggstoppet - freden mer avlägsen än på länge

I dagarna blev det klart att USA misslyckats med att övertyga Israel om nödvändigheten av att förlänga byggstoppet på de ockuperade områdena. Därmed blir det inte heller någon fortsättning på de direkta fredssamtal mellan israeler och palestinier som påbörjades i september under ledning av USA:s president Barack Obama.

Förväntningarna på de direkta fredssamtalen var visserligen låga, men sättet varpå de nu avslutas blir ändå ett bakslag för Obama och hans administration. I morgon fredag håller utrikesminister Hillary Clinton ett anförande som förväntas ge vägledning kring USA:s fortsatta agerande i Mellanösternfrågan. Men det är svårt att se att Hillary Clinton kommer att kunna trolla fram någon kanin ur hatten. I stället kommer de israelisk-palestinska samtalen sannolikt att fortsätta på indirekt nivå, det vill säga genom amerikansk förmedling i stället för genom direkta samtal parterna emellan.

En del menar att det var ett strategiskt misstag av palestinierna att så hårt driva kravet på förlängt byggstopp som ett villkor för fortsatta direkta förhandlingar. Genom att driva kravet gav man Israel en möjlighet att blockera fortsatta förhandlingar. Nja, säger jag. Det är uppenbart att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av att driva fredsprocessen framåt. Om palestinierna hade accepterat direkta förhandlingar parallellt med fortsatt israelisk byggnation på de ockuperade områdena hade Netanyahu sannolikt hittat något annat sätt att stranda förhandlingarna. Om inte viljan finns är det svårt att se hur processen skulle ha kunnat drivas vidare.

Nu kan vi förvänta oss en palestinsk offensiv för att samla internationellt stöd för att utropa en självständig palestinsk stat efter 1967 års gränser. Offensiven kommer inte att vara utan framgång. För bara några dagar sedan meddelade t ex Argentina att man följer Brasiliens exempel och erkänner Palestina, och det utan att det palestinska ledarskapet ännu gjort allvar av sitt hot. EU kommer att få bekymmer om frågan kommer på bordet. Inom EU finns ett starkt missnöje med Israels sätt att sabotera fredsprocessen. Samtidigt ser EU knappast erkännandet av en palestinsk stat som det bästa sättet att skapa en varaktig fred mellan israeler och palestinier. (Om problematiken kring erkännandet av en palestinsk stat har jag tidigare formulerat mig här.)

Det finns en stark internationell enighet - som även inbegriper stora delar av såväl det israeliska som det palestinska ledarskapet - om villkoren för etablerandet av en israelisk-palestinsk fred. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, och palestinierna får territoriell eller någon annan form av kompensation för de områden med israeliska bosättningar som Israel behåller. Jerusalem blir huvudstad för både den israeliska och den palestinska staten. De palestinska flyktingar som har rätt att återvända men inte kommer att kunna göra det kompenseras ekonomiskt eller på annat sätt. Det som behövs är att få dagens israeliska ledarskap att acceptera att denna lösning genomförs nu och på ett sätt som är rimligt för båda parter. Hittills har det internationella samfundet förhållit sig kallsinniga till ropen på sanktioner mot Israel. Men om dödläget i fredsprocessen kvarstår kommer de som vill tillgripa sanktioner mot Israel att få vind i seglen. Orosmolnen hopar sig över den israelisk-palestinska konflikten.