Bernie Sanders avslutar sin kampanj - vad händer nu?

Bernie Sanders avslutar sin kampanj för att bli Demokraternas kandidat i höstens presidentval i USA. Därmed är det definitivt kört för dem som velat se en radikal vänsterkandidat (av svenskt socialdemokratiskt snitt, typ) utmana Donald Trump. (Hela Bernie Sanders avskedstal till sin kampanj kan ses här.)

Jag har sett Bernie Sanders live en gång. Det var på ett möte inför borgmästarvalet i New York City hösten 2017, då Bernie Sanders äntrade scenen till stöd för den likaså radikale (och min favorit) demokraten Bill de Blasio. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls. Två karismatiska personligheter, och jag är också dyster över att Bill de Blasios kampanj tidigare i vår för att bli demokraternas presidentkandidat inte lyfte alls.

Bernie Sanders kampanj gick väldigt bra i början, och han skördade framgångar i primärval och nomineringsmöten i till exempel New Hampshire, Nevada och Kalifornien. Joe Biden hade en trög, eller till och med dålig, start och primärvalet i South Carolina blev lite av vinna eller försvinna för honom. Men Biden segrade stort i South Carolina, hans kampanj vann momentum och Bernie Sanders lyckades aldrig komma tillbaka in i matchen. De senaste veckorna har frågan inte varit om, utan när, Bernie Sanders skulle kasta in handduken. Bernie Sanders, 79 år, attraherade de unga demokratiska väljarna med lyckades aldrig bygga den breda väljarkoalition som hans kampanjstrategi förutsatte.

Demokraternas väljare i USA stod inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat skulle de rösta fram en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken. Eller skulle de rösta fram en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.


Valet i höst är ytterst ovisst. Vi vet inte vilket politiskt landskap som vecklar ut sig när Corona-epidemin förhoppningvis avtar. Men Trump är fortfarande favorit. I inledningen av Corona-krisen vann han ökat stöd i opinionen, och det är alltid svårt att besegra en sittande president i USA.


Men låt oss hoppas på Joe Biden.

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Glädjande: Antalet avrättningar i världen minskar kraftigt!

Kampen mot det vedervärdiga och omänskliga dödsstraffet skördar framgångar! Enligt en rapport från Amnesty International minskade antalet verkställda dödsstraff 2018 med 30 procent jämfört med året innan. År 2018 genomfördes 690 kända avrättningar, vilket var det lägsta antalet på tio år.

Bilden är förstås inte entydigt positiv. Kina är det land som antas avrätta överlägset flest människor per år, men den kinesiska statsmakten vägrar redovisa hur många. Om vi bortser från Kina genomfördes nära 80 procent av alla rapporterade avrättningar 2018 i endast fyra länder: Iran, Saudiarabien, Irak och Vietnam.

I länder som Vitryssland, Singapore, Sydsudan, Japan och USA ökade antalet avrättningar något 2018. I USA:s fall skedde ökningen från en historiskt låg nivå - från 23 till 25. USA är det enda land i Amerika som avrättar människor.

Men även i USA vinner dödsstraffsmotståndarna terräng i debatten. I Kalifornien beslöt guvernör Gavin Newsom nyligen att inga fler avrättningar kommer att genomföras i delstaten under hans tid vid makten. Flera av Demokraternas presidentvalskandidater har också på olika sätt positionerat sig som motståndare till dödsstraffet: Kamala Harris, Beto O’Rourke, Bernie Sanders, Cory Booker, Elizabeth Warren, Kirsten Gillibrand med flera. Vi ser sannolikt ett generationsskifte i Demokraterna i denna fråga. Varken Barack Obama eller Hillary Clinton uttalade motstånd mot dödsstraffet, Joe Biden har heller ännu inte gjort det.

Det är inte omöjligt att Donald Trump väljer att göra dödsstraffet till en valfråga i presidentvalet 2020. Stödet för dödsstraffet i USA har minskat kraftigt sedan mitten av 1990-talet, men bland Trumps egna anhängare är stödet fortfarande kompakt.

Dödsstraffet är en omöjlighet för varje samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat. Låt oss stödja varandra ytterligare i kampen mot denna skamfläck för mänskligheten.

På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:

Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.

Ja, Hillary Clinton vinner nog i natt. Angående Republikanerna ställs frågan: Is the Party over?

I skrivande stund - tisdag eftermiddag - talar nästan allt för att Hillary Clinton i natt kommer att besegra Donald Trump och väljas till amerikansk president. I princip alla seriösa valprognoser går i hennes riktning, och under de sista dagarna har hon ytterligare stärkt sin ställning i opinionsundersökningarna. Det är svårt att mejsla fram en trovärdig väg til valseger för Donald Trump.

Men det finns två saker som fortfarande gör mig lite orolig. För det första: Hur säkra är egentligen de amerikanska opinionsundersökningarna? Mätningarna har problem med urval och svarsfrekvenser och risken finns att Donald Trump underskattas i resultaten. Många amerikanska väljare kanske (inte utan fog...) skäms för att i en telefonintervju uppge att de tänkter rösta på Trump. Erfarenheterna från exit poll-undersökningen vid Brexit-omröstningen i Storbritannien (där andelen väljare som ville att Storbritannien skulle lämna EU underskattades) illustrerar denna risk.

För det andra är det svårt att bedöma vilken kandidat som kommer att lyckas bäst med att mobilisera sina potentiella väljare. Kommer till exempel Bernie Sanders-anhängare inom Demokraterna verkligen att traska patrull till vallokalerna för att stödja Hillary Clinton, särskilt om de redan uppfattar valet som avgjort? Donald Trump har genom sitt sätt att bedriva valkampanjen inte fullt ut haft sitt eget parti Republikanerna i ryggen. Ökar eller minskar hans självständighet i förhållande till partiet möjligheten för honom att mobilisera sina anhängare på valdagen? På dessa frågor finns inga säkra svar.

Vid förra presidentvalet lyckades den välrenommerade statistikern och valanalytikern Nate Silver hitta rätt vinnare i samtliga 50 amerikanska delstater. Han får en svårare uppgift denna gång. Men han måste ha ganska många fel för att Donald Trump ska kunna vinna. Så måste till exempel sannolikt Florida, North Carolina, Nevada och New Hampshire gå i en annan riktning än den som Nate Silvers modell just nu indikerar - samtidigt som han inte får tappa någon stat som till exempel Ohio eller Arizona.

Däremot ser det väldigt jämnt ut i kampen om senaten. I Nate Silvers modell väger det i princip lika.

Oavsett hur det går i presidentvalet står Republikanerna inför ett existentiellt trauma. Redan för tre år sedan skrev jag om partiets kris, och den har inte blivit mindre sedan dess. Republikanerna har i en självdestruktiv dödsdans på alla sätt undvikit den förändringsprocess som de flesta seriösa bedömare anser vara en nödvändighet om partiet ska ha en framtid. Den demografiska utvecklingen i USA går inte precis Republikanernas väg och partiet har i denna valkampanj haft svårt att attrahera kvinnor, ungdomar, Latinos, svarta, hbtq-personer. Som författaren och komikern Patrick Tomlinson skrev i The Hill: The Republican Party is over. They’ve shut off the music, turned up the lights, and are kicking everyone out. All that will remain is an after party, except all the cool people have already left.

Donald J. Trump vs. Hillary Clinton - hur skall detta sluta?

Efter Donald J. Trumps övertygande seger i primärvalet i Indiana är det nog i praktiken klart att han blir det republikanska partiets kandidat i höstens presidentval i USA. Den kvarvarande huvudkandidaten Ted Cruz kastade i natt in handduken. John Kasich har visserligen fortfarande inte gett upp, men han har hittills bara vunnit en enda delstat och hans chanser bedöms som obefintliga.

Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.

Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.

Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.

Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen. 

Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.

Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?

Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)