Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.

Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.

När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.

I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.


Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.

Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.  

Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.

Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.

Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?

Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.

I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.

Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.

I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse

I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.

Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.

Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.

I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.

Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.

Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.

Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.

Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.

Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.

Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.

Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)

På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...