Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.
När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.
I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.
Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.
Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog
emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad
något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.
Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.
Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.
12 kommentarer:
Först en personlig berättelse. Jag tillhör förmodligen vad Bjereld kallar "vanligt folk" (hans citationstecken), men jag känner ingen direkt oro för egen del. Dock ska jag berätta om en händelse som inträffade i förrgår. Jag bor i en nybyggd bostadsrätt med inpasseringssystem och säkerhetsdörrar. Jag mötte en tydligt skärrad granne (invandrad från Irak) som berättade att han dagen innan på em hade haft inbrott i din lägenhet och blivit bestulen på värdesaker, en del oersättliga. Hans spontana reaktion var att flytta: "Vi känner oss inte säkra längre", sa han och bad mig meddela grannarna på mitt våningsplan vad som hänt. Det gjorde jag. Ändå känner jag ingen oro för personlig del. Å andra sidan sa jag inte till mina grannar: Enligt Ulf Bjereld och Brå minskar stölderna i Sverige, så var inte oroliga. Att polisen ska klara upp stölden kan vi naturligtvis glömma. (Nu är ju inte stölder det största kriminella problemet. Det är det växande antalet utsatta och särskilt utsatta områden där kriminella gäng sätter dagordningen,)
Ulf vill att Löfven ska förklara sig stolt över att vi tog emot 163 000 asylsökande 2015, varav 35 000 ensamkommande (de senare 40%) av alla som kom till Europa. Men Löfven och Morgan Johansson har upprepade gånger sagt att den situationen ska vi aldrig försätta oss i igen. Löfven har också upprepade gånger sagt att vi tar människors oro på allvar och turnerat med detta budskap i landet. Löfven har också sagt att han varit naiv när det gäller terrorbekämpning. Allt detta är raka motsatsen till vad Bjereld vill. Löfven (Morgan Johansson) har också gett polisen ökade möjligheter att spåra illegala (som vistas olagligt i landet) invandrare så att det skuggsamhälle som växer fram inte ska bli alltför stort.
Kort sagt: på punkt efter punkt går den officiella socialdemokratiska politiken emot den Bjereld förespråkar.
När jag läser inlägg av Bjerelds typ - han är ju inte ensam bland socialdemokraterna - förvånar jag mig (egentligen inte ;-)) att de inte är medlemmar i det parti som i allt väsentligt förespråkar deras politik, vänsterpartiet.
Klas Bengtsson
Jo, Amerikansk politik handlar (ännu) i högre grad om "berättelser" än Svensk politik. Amerikansk politik har med tiden skapat gigantiska klyftor och ett ännu större trasproletariat, som hålls i schack med hjälp av en rätt omfattande polisiär verksamhet. Det är lite dit vi är på väg i Sverige (tyvärr). Frihet, bland annat, är att få vara fredad och kunna leva ostört utan att vara rädd för att någon ska ge sig på person eller egendom. Vad som nu sker går snabbt, det handlar inte om statistik, utan om personliga erfarenheter, personliga, och sådana som förmedlas i sin närhet. Smash&grab kl 21 in i egen bil vid Mariatorget, stöld av extraljus på bil, två dagar efter montage, pangad bakruta av bil vid Tessinparken (nattetid). I augusti upptäckte vi två inbrottstyvar söndag kl 09 som helt obekymrade tog sig in i lägenhet på plan 2 (från byggställning), och detta var 250 m från polishuset i Stockholm. Grannar, äldre, blir påfallande ofta av med plånboken, har tre exempel senaste året), så det spelar inte så stor roll vad politiken säger, berättelsen, hjärnan är primitiv och drar slutsatser från vad den själv upplever. Det är därför det är viktigt att skilja på:
1. vad något är egentligen, tex ett visst förhållande/saktillstånd
2.1 Hur något/n vill uppfattas utåt
2.1 Vad något/n uppfattar samma sak inåt (the inner game)
3.1 Vad andra uppfattar samma fenomen utåt
3.2 vad andra uppfattar detta inför sig själva.
Det är alltså lite olika verklighetsbilder, beroende på objektiv, och beroende på intention. Egentligen är politiken skamlös, moderaterna blev nya moderaterna, och gick till val på att lösa "utanförskapet" och man avsåg både tillträde till arbetsmarknad i allmänhet och tillträde för utrikes födda i synnerhet. Det handlade om "utanförskapsområden bland annat.
Men inte fasiken minskade utanförskapet, det ökade, och en nymoderat ministär lyckades delvis få lite bukt med arbetsmarknaden, men till priset av ännu större skillnader mellan ord och handling, utanförskapen växte och då finner man upp det "nya utanförskapet" och påstod 2 år efter valet, trots att man inte ville regera, att detta var S fel. Hm, och C hade ansvar för Transportstyrelsen ända fram till upphandlingen var klar med IBM, och sedan gapas det om att fälla statsråd, (men inte det ytterst ansvariga statsrådet), hm, vi vanliga väljare som står vid sidan om får inte ihop alla kasten. S.W
Graden av självbedrägeri eller fråga om "adekvat verklighetsuppfattning" beror på:
Makt, dvs vilka vi är och vilka vi umgås med.
Maktens sanna natur är svår, men i grunden kan det mesta som har med rätt, orätt (maktmissbruk) och moral, inkl detta att utifrån ett manligt maktperspektiv ta sig rätten att intervenera andras kroppar, förklaras med just makt. Makt förändrar både moral och självuppfattning, och strävan efter makt är emellanåt inte sund, men vi ska vara tacksamma för alla som vill sträva mot makt med rimliga ambitioner, på vägen kommer dessvärre en och annan Kn Klänning att smyga sig med.
Makt och sanning är alltså inga enkla kompatibla enheter. De som uppöjer någon/något till makt, vill inte se skavanker och de som inte är del av maktapparaten vill det motsatta. Makten får inte vara för mjuk, ty då är det ingen makt att räkna med, så maktmänniskor kan nog dessvärre inte vara guds bästa barn, vilket alltså inkluderar detta med politisk kommunikation, är men alltför uppriktig kommer man inte att vinna. Just nu är det bara att hålla tummarna för att tex förslaget om amorteringar av bostadlån ger framgång och inte bakgång i valet, eftersom det var hövdingen och Borg som såg till att avskaffa Riksbankens ansvar för finansiell stabilitet, och nu vill borgarna fortsätta med "tillväxt" på kredit, det är så oansvarigt mot framtiden att man helst inte vill tro att det är sant. Det ska ju vara tokvänstern som vill belåna framtiden för att lösa olösliga problem.
Att Amerikansk politik är "full av optimism" är mer ett utslag av skillnad mellan ord och handling, Obama var ingen dålig president, men vad kan en ensam människa göra mot tidigare kredit-expansioner, tex Sub-Prime? Det finns en hel hoper problem att lösa, men det behöver inte vara något dystert eller defaitistiskt att sätta ord på detta och försöka hitta konkreta lösningar, Det är i själva verket något högst konstruktivt, om detta sedan andas optimism eller inte, är en normativ fråga :-)
Men att borgarna blivit kreditkapitalister för att hålla uppe konsumtion och tillväxt är helt klart dystert, så se till att vända på steken, om hur man formulerar det som är hoppfullt, tänk om det är tvärt om vad kommunikatörerna tror, alltså i verkligheten, om vilka budskaps som går hem och inte. Bara tänk - it´s all in your mind. S.W
Men brottslighet I NY har minskat med 80% sedan 1990!
Vad har vi att yvas over I jamforelse ?
Yvig är väl lite att ta ut svängarna, måhända lite svängigt, kanske som svalor, eller möjligen att inte sitta och trycka i holken om det känns lite purket eller allmänfattligt ute på gårdsplanen. Har själv ingen kunskap om varför eller hur brottsligheten gick ner i NY, men en trolig hypotes är att antalet brottslingar minskade av demografiska och socioekonomiska orsaker, jämte då satsningar på polisen, som så klart är helt grundläggande - detta självklara med att människodjuret tenderar tll att anpassa sin moral till vad som är framgångsrikt, så är det lönsamt att begå brott, och många andra gör det i grannskapet, så ökar sannolikheten att den enskilde ska följa den rådande strömmen. Det är fantastiskt och beundransvärt att de bringade ner brottsligheten, men......USA består av fler städer än just NY, ta bara Motown, när andelen vanliga arbetare minskade under 90-talskrisen och där arbetstillfällen inte ersattes med nya, inom mellansegmentet, så ökade andelen låglönearbeten, och andelen arbetslösa, och se, brottsligheten ökade. Detta med att endast se satsning på nya låglönearbeten är mähäna en lite lösning på stora problem, men i grunden kan man inte göra moroten för att arbeta hederligt för liten, människor kommer att röra sig naturligt med lönsammare näringar och ungdomar väger sällan in risk. Så brottslighet och ekonomisk ojämlikhet hänger lite ihop. S.W
Alltså, alla, inkl vänsterfolket - med intresse för realpolitik och politikens former, inte som akademiska fråga, utan politisk form som praktik - bör absolut avsätta 50 minuter och lyssna på borgerlighetens Sir Humphry, den gamle ringräven HG Wessberg under inslaget " den stora oredan" med PJ Anders Linder som Ciceron. Det är faktiskt humor på högsta nivå blandat med stundens allvar. Här talar en maktperson av yttersta klass, på ett sätt som är ytterst få förunnat, att få vara med om, och sedan ha förmåga att uttrycka, som torr humor. Det är alltså världsklass. HGs inledande teser är intressanta i sig, om att vårt demokratiska system inte riktigt är skapat efter den nya situationen vi har med minoritetsregeringar av det nya slag vi har.
Hanne K ställer en bit in i programmet en relevant fråga, om minortoritetsregeringar, och HGs svar kommer i en annan fråga, att Reinfeldt 2 tappade alla glans i pälsen och lyster i blicken efter valet 2010 då man blev minoritetsregering och endera beroende av mp eller sd, vilket avstannade allt reformarbete. Men det intressanta var då Köllers fråga, vad som skiljer dagens situation eller den kommande 2018, mot den som var 2010?
HGs hypotes är att detta med negativ parlamentarism är en smula förrädiskt, dvs det är bra för regenten, den sittande att regera, men man man klarar sig inte länge att styra landet, utan kraft och pundus i parlamentet, dvs man måste kunna göra upp sakpolitiken, och man måste få igenom sin budget. Det är faktiskt hopplöst, utan endera SD eller det andra maktpartiet, för man kommer sannolikt inte upp i 175 knapptryckare med S+MP+FP+C, och möjligen till 175 inkl Vp. S.W
HG svarar inte direkt på frågan heller direkt, detta måste man förstå av föredragets rubrik. Det gick alltså att regera 2010 för alliansen med MPs passiva stöd, borgarna samlade alltså 198 mandat inkl mp. men i valet 2014 fick alliansen + mp ihop 166 röster, och då gick det inte att regera utan SDs stöd, varför Hövdingen avgick. S+Vp+Mp hade trots allt 159 mandat mot borgarnas 141, och tapet till SD från valet 2006 var alltså 178 ner till 141, dvs 37 mandat. Hm, 37 mandat ska jämföras med SD som 2006 hade noll mandat, och pga Alliansens politik 2006 - 2010 kom SD in med 20 mandat.
Efter Hövdingens framgång 2010 med HG Wessberg där moderaterna blev all time high, la Hövdingen om rodret helt (alliansen saknade 2 mandat och man gjorde upp med mp), och se, SD fick i valet 2014 49 mandat, dvs det var uppenbart den borgerliga sidan som blödde till SD under de åtta åren med 37 mandat medan vänsterkanten tappade 49 - 37, dvs 12 mandat. Men det kretsade alltså kring blockpolitik, och att Mp var vågmästare, och detta rekylerade till vad HG nu kallar den stora oredan. S.W
Ska man alltså göra något åt det egentliga problemet, så måste en grundlagsutredning tillsättas omgående och föreslå förändringar till valet 2022, annars fortsätter den stora oredan. Federalister kanske inte tycker att det gör något om nuvarande ordning går åt skogen - > mer överstatlighet, men man kan inte vara säker på en sådant utfall. och frågan om vad alternativet att inte reformera vår Regeringsform, framgår inte mer än att oredan kommer att bestå, dvs svaga minoritetsregeringar som hankar sig kvar med lättmjölkspolitik. S.W
Så relevansen med bloggens inlägg om amerikansk politik, är möjligen att HG inte tror att det är möjligt att gå mot enmans valkretsar, och därmed ingen idé att ens diskutera frågan, och den andra frågan som relaterar till staterna är frågan om konstitutionella frågor, varför de inte diskuteras, vilket alltså beror på frånvaro av konsitutions-domstol, som är lite främmande för vår variant av folkstyre, dvs det är valmanskåren som är konstitutionell domare. HG vill se resultat, och går på operativa frågor som ändra partikulturen, vilket är helt rätt. Men det utesluter inte heller att frågan om att vi sitter här nu, delvis beror på avsaknad av konstitutionell debatt, om ansvar, varför politiken inte står inför skrankat om de trixar för mycket, vilket alltså till slut ändat i den stora oredan, där vår konstitution inte är ämnad att hantera rådande ordning. Det ger ett makt övertag till den som inte har regeringsmakten, dvs makten går till Riksdagen, dvs närmare folket. Tvi vale, blir HGs torra cyniska reflektion, över hur våra politiker ser på den saken :-) Världsklass det med. S.W
Mp har tappat sin vägmästarställning, det är därför det är oreda,
tidigare var det alltså en vågmästare och två block.
SDs väljarbas har de norpat från Nya moderaterna 2006 - 2010, och Nymoderaterna norpade sina framgångar från S perioden 2002 - 2010. Att gå från 55 till 107 är nära nog en fördubbling medan S under samma period gick från 144 till 112, dvs man tappade 32 mandat högrest, och dessa 32 mandat kan förenklat sägas ha spillt från M till SD perioden 2010 - 2014, efter att HG slutade och Folkpartiklarna kikade Sabuni och tillsatte Ullenhag. Det är monumental felkalkylering av väljaropinion och att analysera väljarnas beteende.
I övrigt lyfter semiariet med HG fram :
- partiegoismen inför nomineringarna är destruktiv
- att partierna verkar vara rädda för Riksdagen och dess väljare
- att den regent som inte vågar dra avgångskortet är en lam anka.
- att ingen vill sitta i Riksdagen när man regerar, det är ett straffkompani.
- att vår politiska kultur innebär att Riksdagen är ett transportkompani
- att detta med skilda valdagar sätter fokus på verkliga frågor för väljarna
- att S sitter på nyckeln om det ska bli ändrade spelregler
- att S är osäkra på allt som inte ger uppenbar framgång, (trots sina 30 %)
- att partierna sannolikt inte ännu begripit soppan de sitter i.
- att politiska lösningar är beroende av uppbackningen, dvs i slutändan spelets regler.
- att bollen är rund.
En intressant detalj var under Ullstenministären) och att det sannolikt är på gång att åter få se statsråden springa i Riksdagen och inte Rosenbad. HGs avslutning är hög faktor på humor, och före detta framkommer att Svenska regeringar är rädda för kabinettsfrågor, och därmed blir tandlösa. Dvs man är rädd att fråga uppdragsgivaren, dvs nyval som HG förfäktar, utan väljer att klamra sig fast i Rosenbads environger, och verkar strunta i att det inte går att regera.
Det kommer att bli ändring på detta, även om ingen ännu vet hur. Men kom inte och säg att Svensk politik inte är underhållande. HG är en klass för sig och mellan raderna framkommer att det är partiväsendets kultur, dvs våra politiker, som måsta lägga om stil, annars kommer de inte ha kvar sina jobb i framtiden. Så länge S alltså inte vågar ett alexanderhugg i armkrok med m, så kommer den stora oredan att bestå, och utan starka regeringar kommer inte våra förestående delvis självförvållade uppgifter att kunna hanteras.
Jo, HG ger indirekt AKB en klapp på axeln, för att hon rev av plåstret och gav upphov till efterträdaren att balansera språket de första minuterna, som svar på elefanten i rummet, och det är kanske inte SD utan vår egen politiska kultur som kanske inte riktig ännu fattat galoppen. S gör klokt i att lyssna på HG, HGs avslutande kommentar om förtroendet för Sveriges Riksdag var bara för bra. Världsklass, HGs humor smittar av sig, ger insikter och är mycket bättre än amerikanskt politisk kultur, snälla S, ordna omgående ett seminarium med någon HG lik person i de egna leden och styr upp vår demokrati, ge oss hopp - för i h-e. S.W
Vilket block var det som sedan tappade till Mp i valet 1988?
Det är bara att läsa innantill, det var inte socialister :-)
Alltså, borgerligheten brakar samman med ett dån -88, när Mp knycker
10 mandat från M, 2 från C och 9 från moderpartiet Fp. Det är addition
och subtraktion, - man kan dra detta i lågstadiet som räkneexempel.
Dvs genom att Mp blev ett Riksdagsparti, så ändrades vårt partiväsen i grunden,
från två block till tre, det är en efterhandskonstruktion nu, att SD är inte det 3e blocket, det är det 4e.
Mp var det parti som ändra på spelreglerna för de parametrar man satte upp vid RF 1970 och 1974.
Det tog 10 år så hade omvärldsfaktorerna ändrat på spelplanens ingående faktorer.
Så det luriga är att analysera väljarströmmar mellan 1988 och 1991, där vi alltså inte var i närheten av soppan vi har idag,
där det är övertydlig korrelation mellan Mp och NyD, dvs det är det klassiska fenoment med syntesen, kampen om väljare som inte är direkt höger eller direkt vänster, det är inget nytt fenomen. Vad som nu sker, om man antar hypotesen att eftersom Mp som vågmästare var rätt duktiga att påverka politiken, och detta i sin tur rekylerade - back-fire- först med NyD och sedan med buller och bång 2010 - 2014, så kan man nog anta att det råder balans, dels mellan höger och vänster, dvs den klassiska ordningen före 1988 års val, och numera mellan Mp och SD, förutom då att SD är Riksdagens 3e största parti, och att Mp löper risk att falla ur igen.
Så den konstitutionella slutsatsen är att trots att Mp inte är ett vänsterparti, utan i ett i högsta grad individualistiskt liberalt parti, som varit vågmästare utom 2006, så har detta partis vågmästarställning faktiskt påverkar politiken, och kanske i synnerhet politik som har att göra med migration som även är en hjärtefråga för Fp. Det är nog inte så märkligt att om man har en specialskriven författning för parlamentarism, men i praktiken två block, så kommer det in en ny grön spelare, och ändrar lite på maktbalansen, så måste de trad blocken niga vackert, annars ingen regeringsmakt, och därmed så kommer det att bädda sängen för en motbalanserande kraft, först NyD och sedan SD, det är mer märkligt att det inte inträffade tidigare, och var sannolikt ett resultat av att man navigerade rätt då, S och M alltså. S.W
Jo - angående underhållning, men inge skriver tydligt om kattrakandet.
Alltså, alliansen har inte för avsikt att gå fram med en gemensam budget,
det är i och för sig bra. Men sedan inbillar sig alliansen att SD per automatik,
utan att någon samtalar med dem, ska stödja linjen att tippa statsministern från tronen,
och därefter att talmansrundor ska inledas. För att därefter komma fram till att
Alliansen är större än S och därmed får tillfälle att bilda regering, med en gemensam budget,
som då SD antas lägga ner sina röster för. Den där dramatiken är rätt förutsägbar, och det
blir intressant att se hur borgarna ska få till det spelet. Det kommer att bli uppror minst sagt,
bland SDs väljarbas, om de släpper fram en borgerlig regering, och lägger sig som en dörrmatta.
Skulle inte tro det. Av detta följer att sannolikheten för att spela, oddset, för en alliansreging, bör
bli allt lägre, och sannolikheten för en enpartiregering allt högre, och då är det S mot M, och deras
respektive budgetalternativ, som står mot varandra, och sedan blir det politik på riktigt i utskotten,
eftersom alla numera, alltså stenkastarmobben, förefaller ha accepterat att man får samtala med SD
i utskotten, precis som man gör idag. Och om man samtalar, så gör man detta i ett syfte, att i demokratisk
anda, omsatt genom parlamentarismens principer mangla igenom beslut i hos Riksdagens valda
representanter. Samtal kan analyseras som "tala sig samman" eller "tala sig sams" - och detta
kommer de undan med :-) Det är faktiskt helt osannolikt, politikens former, som ger ett innehåll.
Detta innebär då att det blir intressanta former för statsbudgeten, om övriga allianspartier lägger ner
sina röster, medan SD röstar för, eller också lägger ner, eller om SD väljer att aktivt stödja eller lägga
ner avseende S budget. I vart fall ser det ut som att det inte går att få ihop majoritet för statsbudgeten,
och denna har en inkomstsida och en utgiftssida. Ska bli spännande, formen alltså, framåt.
Politiken är hissnande spännande, ett chocken race av guds nådde. S.W
Skicka en kommentar