2017-11-21

Göteborgs-moderaternas förslag om tiggeriförbud är symbolpolitik av sämsta slag

Moderaterna i Göteborg vill införa ett förbud mot tiggeri i stora delar av centrala stan. Förslaget i sig kommer inte helt oväntat, eftersom Moderaterna på nationell nivå tagit ställning för ett tiggeriförbud. Jag noterar dock att moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige i Göteborg Jonas Ransgård den gången var skeptisk till beslutet.

Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.

Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke. 

Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta. 

Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.

Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Detta problem som nu Sverige har skaffat sig självmant kan inte fortsätta i all oändlighet eller hur? Så länge godhjärtade svenskar lägger slantar i pappersmuggarna kommer det inte bara uppmuntras utan också öka. Hur tänker sig Ulf att problemet ska lösas?

Anonym sa...

Frågan är vad det är som man upplever stötande/störande med tiggeriet? Är den frågan besvarad? Är det den ev bakomliggande hallickliknande verksamheten, eller är det att tiggarna inte städar upp efter sig?

Jag ser ju tiggare varje dag utanför butikerna. Jag blir inte störd av det, och det är frivilligt om jag vill ge en slant eller inte. Jag känner mig inte alls besvärad. Samtidigt som jag inser att jag i livets lotteri dragit en rejäl vinstlott.

Är förklaringen alltså så enkel att man tror, eller vet, att folk verkligen känner sig besvärade, och därför beslutar om tiggeriförbud?

Förslag om att ge till hjälporganisationer är nog bra, men det löser nog tyvärr inte problemet för den som behöver pengar akut.

Vi borde nog bekymra oss mer för själva fenomenet att folk skall behöva tigga än tiggeriet i sig självt.

Kjell Eriksson



Anonym sa...

Ibland, eller ofta, måste man faktiskt ta itu med symptomen och inte det bakomliggande problemen. Snabbt verkande, billiga och omdelelbara insatser mot symptomen är steg nummer ett. Sedan kan man, om man vill och har råd, försöka med djupgående, dyra och långsiktiga lösningar av grundproblemet. Jag tvivlar på att det är realistiskt att Sverige kan lösa romernas problem i Rumänien med de begränsade resurser Sverige kan avvara. Men för all del, det kan ju vara värt ett försök när man väl fått bort tiggarna från Sveriges gator och torg!

Pragmatismen måste vara ledstjärnan i bruket av skattemedel, inte ideologin.

Jämför modern medicinsk vetenskap. Några få epidemiologer försöker hitta bakomliggande orsaker till sjukdomar. Det tar i bästa fall 10-20 år att hitta en lösning, och sedan 10-20 år till att genomföra den. Under tiden sysslar hundratusentals läkare med att behandla symptom. Det är väl ingen som skulle vägra vård mot tex diabetes eller stroke bara för att behandlingen är 100% symptomatisk.