Uppropet #metoo är en kraftfull, befriande manifestation mot patriarkat och manligt förtryck och för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det är fantastiskt att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
6 kommentarer:
"...samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp." Gör det? Om så vore fallet, skulle v äl våldtäkterna minska? Kanske en ny model på armband skulle fixa problemet. Man tar sig för pannan.
Utan att ta på mig en helgongloria: sexuella trakasserier är ju inget nytt. Redan på 70-talet ingrep jag som fackligt aktiv mot sådana. Och det fortsatte med oregelbundna mellanrum under hela mitt arbetsliv. Dock såg jag aldrig övergrepp av den magnitud som nu kommit fram i de mest "bildade" kretsar. Som det värsta hittills klassar jag skandalen runt Svenska Akademien. Redan 1997 slog Expressenjournalisten Niklas Svensson larm. Jag citerar: "Ett nödrop från en ung kvinna avslöjar en sexskandal i den svenska kultureliten...En av kvinnorna varnar för kulturarbetaren i ett desperat brev som hon har skickat till flera myndigheter och kulturinstitutioner som stött mannens verksamhet. (Med bl a pengar, min anm)" Brevet skickades bl a till dåvarande sekreteraren för Svenska Akademien, Sture Allen. Hans kommentar till Niklas Svensson var: "Det finns ingen anledning för mig att svara på detta." Därför kunde kvinnor förnedras i ytterligare 20 år av denna man. DN intervjuar nuvarande sekreteraren Sara Danius: " – Det är vidrigt. Vidrigt. Jag är mycket omskakad av läsningen, säger Sara Danius.
"– Det har gått rykten om den så kallade Kulturprofilen, som nått många i branschen - men för mig var det nyheter hur grovt det var…
De flesta i kulturvärlden känner till hans beteende, och han har i decennier befunnit sig i Akademiens närhet. Vad visste du?
– Jag har inte hört så många detaljer. Så det är svårt att säga… Jag måste tänka efter…
Sara Danius bekräftar bilden av att Svenska Akademien ofta befunnit sig på Klubben.
- Många ledamöter - ja, nästan alla - har varit där och haft föredrag. Så är det.
Även du. Och du har själv aldrig själv bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?
– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…"
Svenska Akademiens valspråk är "Snille och smak"!
Klas Bengtsson
Man ser fenomenen inom partierna, i företag och större organisationer tom Sv Kyrkan.
Den utsatte, oftare en kvinna, vill inte skada partiet eller den egna gruppen s sin uppdragsgivare, eftersom hon är i beroendeställning, det finns vissa nyttiga paralleller till Klaner och klnhövdingar och alla i kollektivet som springer gruppens ärenden, den ensamme kvinnan är helt ensam, där det finns 1000-tals Fadime och Pela, men alla vågar inte stå upp ensamma.
Det är läge för självreflektion, alltså för egen del ligger förmånen att inte vara i närheten av makten, och har dessutom ingen som helst ambition, som gode far lärde, spring aldrig någonsin med flocken, och definitivt inte i närheten av ledaren, ligg sist, och vid första bästa tillfälle, spring åt rakt motsatt håll, en metod som även kallas blue ocean, visst är man ensam :-) och kanske är det en förbannelse, människans önskan att befinna sig i en grupp, och vara älskad för den hon är, av gruppen, och samtidigt få uttrycka sin egen uppfattning, och tillvarata sina egna intressen.
Fördelarna att inte vara uppburen är fallhöjden, fördelarna med att vara en i mängden, är att man får vara ifred, och blir behandlad som jämlike, dvs ingen fjäskar eller försöker ta sig ton. Dvs man kan vara sig själv, men hur enkelt är det?
alla är ju i någon mening beroende av något kollektiv, för att vi vill och ofta för att vi måste, för att överleva.
Me-too kampanjen visor på ett övertydlig vis, detta med invidid vs kollektiv, och det är ingen skillnad principiellt, vilken kant man tillhör, eller ens vilket kön. Maktmissbruk finns överallt där det finns människor och lösningen är maktfördelning och makktmotmedel, tex media eller bara kollektiv uppslutning, eller bara mod och kurage. S.W
Vad den senaste affären visar, tack DN - vilken underbart inlägg för vikten av fri media, är att makt faktiskt kan vara ganska obehaglig. Alltså en Hells Angels makt är inte obehaglig, de skyltar åtminstone med en dödskalle, och deras beteende är i takt med deras förmåga och förutsättningar. Så det går an, att acceptera som mänsklighetens baksida. men denna makt, i den nära skuggan av akademien, de yppersta uppburna i samhället, är minst sagt sedelärande.
Visst, de gamla gardet inom akademien ränner så klart inte runt på klubbtorget, det är inte fråga om någon stor kollektiv glubbslemskandal inom akademien, problemet är mer att det hela, föreställningen, utspelar sig i skuggan av Akademien,
som "nyttig idiot" Maktens uppburna apati för verksamheten på verkstadsgolvet.
Men Janne-Kludd som Kung Sol på Torget, visar på problemen, att en ganska platt småslemmig figur, som ges någon slags makt, även fast ingen vet var den kommer från, utom från den egna uppfattning om maktglansens eget kollektiv.
Men tror sas inte att det är möjligt, i dessa grupper med så många starka självständiga kvinnor, som borde kunna stå upp för sina systrar, men tji fick vi. Alla hukar för något vi själva inte kan sätta fingret på, flathet eller feghet, eller bara en självbedräglig from förhoppning att detta inte drabbar mig, och människor får faktiskt skylla sig själva, går man hem med Kung-Kladd, får man slå sitt kast. Men så kan det ju inte vara, då skulle ju en individs rätt helt falla, bara för att man råkar umgås med en person med högre kast, och det skulle ge dessa personer frikort, men så är det inte. Alla ska behandlas lika, i vart fall i en demokrati som vår. Att uppfatta sig som på förhand dömd, bara för att man är yngre, kvinna eller inte är gift med en akademiledamot, skulle ju innebära att rättsstaten inte fungerar som den ska. S.W
Varat och tiden, ( 1927) är en uppgörelse med tyskt tänkande, efter 1a VK att omdefiniera föreställningen om tänkandet, genom att klart luddigt språkbruk. Heidegger anser att västerländsk filosofi är en produkt av Platon, (men inte heller Aristotelses, som jag uppfattat tingens ordning). Platon anser att mänskligheten är fastkedjad i en grotta av sina egna föreställningar (sant) om världen, men att det finns en universell sanning bortom grottan. Filosofins roll är att vänja medvetandet vid denna värld, så att vi ser sanningen klarare, alltså medvetenheten om att vi alla är lurade av vår egen föreställning, inte så illa pinkat av Platon, trots allt)
Heidegger anser att det i själva verket är tvärtom….
Det är bara grottan som finns. Det mänskliga tillståndet handlar inte om att frigöra sig från kedjorna, och hitta ut ur grottan, utan att accepetera sin givna fjättrade plats i grottan; Människan har en nationell, historisk och kulturell identitet som inte går att fly från, som måste accepteras. Platon var “den förste liberalen” enligt Heidegger - som das Vaterland, måste kämpa mot, men ärligt talat, det är svårt att begripa Heidegger, och svårt att begripa varför denne filosof fortfarande anses vara så viktig.
I efterhand är det av intresse att "nytolka" Hans Ruins Frihet, ändlighet, historicitet.
Där man nog ändå måste få säga att det hela inte håller ihop alls, efter att ha tagit del
av Heideggers dagböcker med svarta omslag.
Tidskriften Kris grundas 1975 (under namnet Kod), av Stig Larsson och Åke Sandgren och får sitt nya namn Kris 1977 när litteraturvetarna Horace Engdahl och Anders Olsson samt konstnärerna Ola Billgren och Max Book gör entré.
Senare tillträdde en ny generation med Sven-Olov Wallenstein, Aris Fioretos, Hans Ruin och Daniel Birnbaum.
Alla på olika vis upptagna med Heidegger. Kloka killar, men ändå hänförda av denna skenverkliga eller skenheliga översinnliga världsoning, utan varje substans av att ägna verkligheten någon notis.
"De postmoderna idéerna som fick fäste på 1980-talet har kommit att prägla hela samhällsdebatten,
– Ta Jean Baudrillards teorier, som på sin tid sågs som radikala – i dag är de allmängods. Idén att allt är diskurser och berättelser, snarare än fasta sanningar, allt det har blivit det normala sättet att se på världen; ett slags Michel Foucault-light."
Jo, är man chef på Moderna museet och har makt, så blir det mesta man säger sant.
https://www.expressen.se/kultur/alla-konstnarer-ar-inte-sa-sympatiska/
Kris spelade en central roll i den svenska receptionen av postmodern filosofi och litteraturvetenskap, som kom att genomsyra det mesta av sentida kulturliv, och frågan är mer om det var en medel för målet makt, snarare än en sanningssökande kraft i sig, ingen vet, sannolikt inte de inblandade heller, även om Jacques Derrida etc åberopas, kretsar allt i grunden från denne märklige Heidegger, som villa ställa frågan om vara respektive varande, och frågan är om tingen bryr sig, men en postmodern soppa utan sanningar lagade han, och så kom han som av en historisk nyck ut som nazist, för någon tid sedan, och då blev det lite tyst. En bra recension av en klok kvinna.
https://www.sydsvenskan.se/2014-09-07/morkret-i-heideggers-svarta-haften
Annars har Stefan Björklund, som är prof. em. i statskunskap har skrivit en bra bok, det redbara samtalet, där han gör slarvsylta av Heidegger, och det är egentligen osannolikt att denne charlatan, Heidegger, blev förgrundsgestalt, för stora delar av vänstern, utan att de själva begripit det. Det är så att man lite baxnar.
En bok som inte alls fått den uppmärksamhet den förtjänar, sannolikt för att Björklund inte är filosof eller litteraturkritiker.
De postmoderna idealen kanske fascinerar, men omöjliggör kontruktiva redbara samtal om att ta i tu med tingens ordning där man står och trampar. Kanske drabbade detta även nymoderaterna? I vart fall verkar S ha nyktrat till, och det är på tiden.
Sickna skojare, avantgardet alltså, S.W
Vad händer nu? K-profilen portas från Nobelfesten (av Lars Heijkensten), en allvarlig spricka uppstår i Akademien där Sara Danius och Peter Englund och förhoppningsvis en majoritet försöker normalisera situationen mot Per Wästberg, Horace Engdahl, Katarina Frostensson och kanske fler som stöder eller har stött K-profilen.
Hur ska De Aderton komma vidare, hur ska sprickan kunna repareras då avsked inte finns på Akademiens karta? Verksamheten måste gå vidare, även nästa år ska en litteraturpristagare utses. Etc.
I detta läge är det oundgängligt att K-profilens identitet klargörs för allmänheten. Det bör göras av Svenska Akademien själv. Med ett tack till DN. Läckaget har redan börjat (på webben).
Skicka en kommentar