Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.
Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.
Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.
Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.
Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.
Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.
Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.
Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.
Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem - i mer än ett år.
Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.
Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Visar inlägg med etikett #metoo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett #metoo. Visa alla inlägg
2018-12-30
2018-10-18
Horace Engdahls famösa uttalanden skadar Svenska Akademien
I dagarna är det ungefär ett år sedan #metoo-rörelsen började rulla fram över världen. Samtidigt kommenterar nu författaren och ledamoten av Svenska Akademien Horace Engdahl i en artikel i brittiska Times Literary Supplement fängelsedomen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Horace Engdahl skräder inte orden. Domslutet påstås ha fattat helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskas av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.
Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.
#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.
Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.
Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.
#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.
Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.
Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
*
Mina tankar går idag också till Lisbeth Palme som lämnat oss, och till hennes familj. Jag minns henne som en lågmäld, modig människa - med ett kraftfull engagemang för jämlikhet, solidaritet och inte minst för barns rättigheter.
*
Lyssna gärna på Jösses flickor - Befrielsen är nära. Kan vi vill vi törs vi? Ja vi kan, vi vill, vi törs!
2018-10-04
Brett Kavanaugh och Högsta domstolen - en fråga om förtroende. #metoo
Det drar ihop sig till omröstning i den amerikanska senaten kring huruvida Brett Kavanaugh ska utses till ny domare i Högsta domstolen. Kavanaugh nominerades av president Donald Trump, men nomineringen har följts av anklagelser om sexövergrepp mot olika kvinnor. Omröstningen har skjutits upp i väntan på att en FBI-utredning om de påstådda övergreppen, särskilt ett våldtäktsförsök mot Christine Blasey Ford i början av 1980-talet.
FBI-utredningen är nu klar och görs under torsdagen tillgänglig för samtliga 100 senatorer i ett säkerhetsrum i den amerikanska kongressbyggnaden Kapitolium i Washington. Rapporten finns bara i ett enda exemplar, och senatorerna får turas om att läsa den i grupp med början kl 14.00 i dag (svensk tid).
Jag kan förstås inte bedöma vad Brett Kavanaugh gjorde eller inte gjorde vid de aktuella tillfällena i början av 1980-talet. Christine Blasey Ford avgav ett starkt vittnesmål inför ett senatsutskott, och ord står mot ord. Brett Kavanaugh har i ett öppet brev från över 1 000 professorer i juridik kritiserats för att under förhöret betett sig på ett obehärskat, uppviglande, partiskt och ohövligt sätt, vilket - menar undertecknarna - sammantaget visar att hans generella attityd till lagstiftning och aktörer i rättssamhället gör honom olämplig för uppdraget. Donald Trump har öppet hånat Christine Blasey Ford och på ett förlöjligande sätt imiterat hennes vittnesmål. Det är faktiskt inte riktigt klokt.
Den process vi nu ser i senaten är inte en rättegång där en anklagad person ska dömas som skyldig eller icke skyldig. Här handlar det i stället om förtroende för en person som är nominerad till att på livslång basis utses till ett av USA:s högsta och allra viktigaste ämbeten. Det är en mänsklig rättighet att inte dömas utan bevis i en domstol. Men det är inte en mänsklig rättighet att utses till domare i Högsta domstolen.
Förtroendet för Brett Kavanaugh är skadat. Men är det tillräckligt skadat för att två republikanska senatorer ska rösta nej och tillsammans med demokraterna i senaten sätta stopp för hans nominering? Snart får vi veta.
FBI-utredningen är nu klar och görs under torsdagen tillgänglig för samtliga 100 senatorer i ett säkerhetsrum i den amerikanska kongressbyggnaden Kapitolium i Washington. Rapporten finns bara i ett enda exemplar, och senatorerna får turas om att läsa den i grupp med början kl 14.00 i dag (svensk tid).
Jag kan förstås inte bedöma vad Brett Kavanaugh gjorde eller inte gjorde vid de aktuella tillfällena i början av 1980-talet. Christine Blasey Ford avgav ett starkt vittnesmål inför ett senatsutskott, och ord står mot ord. Brett Kavanaugh har i ett öppet brev från över 1 000 professorer i juridik kritiserats för att under förhöret betett sig på ett obehärskat, uppviglande, partiskt och ohövligt sätt, vilket - menar undertecknarna - sammantaget visar att hans generella attityd till lagstiftning och aktörer i rättssamhället gör honom olämplig för uppdraget. Donald Trump har öppet hånat Christine Blasey Ford och på ett förlöjligande sätt imiterat hennes vittnesmål. Det är faktiskt inte riktigt klokt.
Den process vi nu ser i senaten är inte en rättegång där en anklagad person ska dömas som skyldig eller icke skyldig. Här handlar det i stället om förtroende för en person som är nominerad till att på livslång basis utses till ett av USA:s högsta och allra viktigaste ämbeten. Det är en mänsklig rättighet att inte dömas utan bevis i en domstol. Men det är inte en mänsklig rättighet att utses till domare i Högsta domstolen.
Förtroendet för Brett Kavanaugh är skadat. Men är det tillräckligt skadat för att två republikanska senatorer ska rösta nej och tillsammans med demokraterna i senaten sätta stopp för hans nominering? Snart får vi veta.
2018-03-24
Vilka är vår tids profeter?
För några veckor sedan kastade jag ut frågan "Vilka är vår tids profeter?" på Facebook och Twitter. Jag skulle intervjuas av tidskriften NOD kring det temat och behövde inspiration. Det rasslade till i kommentarerna, och efter bara någon timma hade jag fått över 200 förslag. Jag lovade att återkomma till mina följare och vänner när texten fanns i tryck.
Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.)
Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)
Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.
Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).
I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.
Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?
Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.)
Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)
Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.
Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).
I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.
Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?
2017-12-23
Därför växte inte Feministiskt initiativ
I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.
Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.
1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.
2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.
3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.
Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.
Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.
Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?
Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.
Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.
1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.
2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.
3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.
Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.
Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.
Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?
Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.
2017-12-21
Varför växer inte Feministiskt initiativ?
Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
2017-11-20
Djupt imponerad av #metoo-kampanjens kraft och mod. Men vad händer sedan?
Uppropet #metoo är en kraftfull, befriande manifestation mot patriarkat och manligt förtryck och för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det är fantastiskt att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)