SVT Aktuellts märkliga berättelse om Jan och migrationspolitiken

SVT Aktuellt uppmärksammade igår den växande polariseringen av svensk politisk debatt. I inslaget intervjuades en man som hette Jan, och som påstod att en vän och en släkting sagt upp bekantskapen med honom på grund av olika åsikter om migrationspolitiken.

Reportern berättar att Jan ofta skriver "ilsket" i sociala medier och att han en gång kallat Stefan Löfven för "pajas". Men sammantaget framstår Jan som en lågmäld och vänlig person. För tittaren blir det obegripligt att någon vän eller släkting sagt upp bekantskapen med Jan för dennes politiska åsikters skull. En doft av moralism dröjde sig kvar. Ska man verkligen inte få tycka vad man vill om migration utan att ens vänner och släktingar överger en?

Men inslaget ger en helt felaktig bild av Jans beteende i sociala medier. Det är inte så att Jan bara skriver ilskna inlägg och har kallat statsministern för en pajas. Jans flöde är, vilket flera personer synliggjort på Twitter i dag, fullt av förlöjliganden, hat och hån mot andra människor. Han kallar en framträdande kvinnlig moderat politiker för "häxa". Han kallar en framträdande kvinnlig socialdemokratisk politiker för "hora". Han förmedlar konspirationsteorier om hur hemliga 5G-experiment i Nederländerna orsakar massdöd av fåglar. Listan kan göras hur lång som helst. Det är bara att scrolla Jans Facebook-sida.

Efter några få googlingar framgår det att Jan inte bara är en person som är kritisk till den förda migrationspolitiken. Jan är en person vars sociala medier-flöde är en ström av hat, förlöjliganden och konspirationsteorier. Att någon eller några av hans vänner och släktingar inte vill umgås med honom kommer inte som en chock, om man säger så.

Jag vet inte om det bara handlar om dålig research från SVT Aktuellts sida, eller om man medvetet avstår från att berätta om hur Jan egentligen beter sig på nätet. I vilket fall blir konsekvensen att tittaren lämnas i sticket med en obegriplig berättelse om varför vänner och släktingar söker sig bort från Jan.

*

Jag har även tidigare skrivit om hur SVT Aktuellt missat bakgrundskontroll av intervjupersoner i inslag om migrationspolitiken. Den gången var det en kvinna som skulle representera en "vanlig tittare" som tappat förtroendet för mediernas rapportering om invandringsfrågan. Särskilt representativ var hon emellertid inte. Det visade sig i efterhand att hon varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront, där hon uttryckt uppskattning över en aktion som Nordiska motståndsrörelsen genomfört. Texten kan läsas här.

Uppdaterat kl 20.05: Jag noterat att Jack Werner skriver mycket bra om saken i Dagens Nyheter i kväll. Eva Landahl, programchef på SVT Nyheter och ansvarig utgivare för "Sverige möts" är delvis självkritisk. Men hon nöjer sig med att karaktärisera Jans inlägg på sociala medier som att han uttrycker sig "vasst" och har ett "högt tonläge". Well, att kalla kvinnor för "häxa" och "hora" är i min bok något helt annat än att uttrycka sig "vasst" och ha ett "högt tonläge".

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Oro och hopp inför 2019!

Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.

Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.

Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.

Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.

Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.

Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.

Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.

Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.

Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem -  i mer än ett år.

Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.

Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Hedra demokratin - håll SD borta från makten!

I slutet av veckan avslöjade Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Jonas Millard startat ett konto med användarnamnet SinX på nätforumet Flashback. Från detta konto har det under flera år publicerats kvinnoförnedrande inlägg med tips om hur man köper sex utomlands eller hur man kan droga och misshandla kvinnor för att sedan våldta dem. Överhuvudtaget betecknar användarkontot SinX kvinnor som "Sliddjur", "Hyndor" och "Horor".

Jonas Millard påstår att han delar användarkontot SinX med flera andra personer och att han inte själv har skrivit de grövsta inläggen. Dagens Nyheter kan berätta att Jonas Millard använt samma lösenord till detta Flashback-konto som till sitt tidigare arbete som heltidsarvoderat oppositionsråd i Örebro kommun.

Oavsett vilka och hur många av dessa hatfulla och kvinnoföraktande inlägg som Jonas Millard själv skrivit så bär han ett personligt ansvar för att ha låtit kontot finnas kvar och för att ha låtit andra personer utnyttja det genom tillgång till hans lösenord. Men Sverigedemokraternas ledning bryr sig inte. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson säger i stället att han inte ser någon anledning att misstro Jonas Millard och att det inte finns någonting som pekar på att Jonas Millard skulle ha en negativ kvinnosyn. 

Dagens Nyheters avslöjande bekräftar igen det vi redan visste. Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraternas vidriga människosyn skiljer dem från alla anständiga demokratiska partier. Sverigedemokraterna är inte ett parti som bara vill ha "lite mindre invandring". Sverigedemokraterna är den liberala demokratins svurne fiende.

I morgon måndag är det på dagen 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Det är en stor dag. Det vore tragiskt om den svenska demokratins 100-årsjubileum solkades av att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen och tilldelades en avgörande maktställning i Sveriges riksdag. Låt oss tillsammans hjälpas åt att se till att så inte blir fallet. 

"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.

För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)

Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.

Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.

Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.

Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.

1.) Skriv ingenting när du är upprörd.

2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.

3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)

4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.

5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.

Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.

Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).

Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.

Näthat och personligt ansvar

I Sverige pågår en diskussion om vilken betydelse hatsajter som Avpixlat och annat näthat mot flyktingar har för attackerna mot flyktingförläggningar. De som sätter eld på flyktingförläggningar agerar inte i ett vacuum. På nätet hejas de på av högerextrema flyktinghatare, de uppmuntras att fortsätta och bränderna hyllas. Det är avskyvärt.

I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.

Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".

Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.

Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.

Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.

Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.

Morden i Trollhättan - låt aldrig våldet triumfera!

Det är en tung dag. De fruktansvärda morden i Trollhättan lägger sig som ett tätt mörker över Sverige, ett mörker som ingen kommer undan. Och då är mina känslor - våra känslor - naturligtvis ingenting mot den sorg och den vrede som offrens anhöriga och närstående måste känna. Jag hatar våld. Ur våld kommer sällan eller aldrig något gott.

Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"

Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.

Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.

Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.

Var det rätt att avslöja Julia Caesars identitet?

I dag avslöjar journalisten Annika Hamrud i Expressen identiteten på kvinnan bakom den näthatande signaturen Julia Caesar. Under flera år har Julia Caesar under anonymitetens skydd hetsat mot invandrare, journalister och politiker. Hennes texter har hyllats på främlingsfientliga och rasistiska sajter som Avpixlat eller Exponerat. Den senaste veckan har Julia Caesar blivit uppmärksammad i nyhetsförmedlingen, då den välrenommerade journalisten Niklas Orrenius drabbats av mordhot då han försökt få till stånd en intervju med henne.

Kvinnan bakom Julia Caesar heter Barbro Jöberger och var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hon förtidspensionerades 1993 och led då av "oral galvanism" samt av elallergi. Annika Hamrud berättar att Jöberger 1989 publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att nära var femte svensk var förgiftad av tandfyllningsmaterialet amalgam och att det rörde sig om en "förgiftningskatastrof som kommer att gå till historien som en av de största någonsin." I en uppföljande artikel hävdade Jöberger att tandläkarkåren "massproducerar" sjukdomar som ALS, MS, reumatism och giftstruma.

Jag tycker fruktansvärt synd om Barbro Jöberger. Det är uppenbart att hon är en människa som mått - och kanske fortfarande mår - väldigt dåligt. Det måste också vara tungt att bära så mycket hat mot andra människor inom sig.

Ändå tycker jag det var både rätt och oundvikligt att avslöja Julia Caesars identitet. Julia Caesar var inte den lilla människans röst mot en korrupt elit och överhet. Julia Ceasar var en makthavare. Hon utnyttjade sin makt till att sprida hat mot andra människor och mot befolkningsgrupper från olika håll i världen. Med makt följer ansvar och Barbro Jöberger får nu ta offentligt ansvar för det hon sagt och gjort.

Därutöver var det bara en tidsfråga innan Jöbergers namn hade blivit känt ändå. Tillräckligt många människor visste vem hon var och i vår digitala tid går det då inte att hålla sin identitet dold. Det är en utveckling på gott och ont, vilket jag skrivit om bland annat här.

Jag hoppas innerligt att Barbro Jöberger själv slipper det hat hon utsatt andra för. Jag puffar gärna för en av mina favoritsånger med Stefan Sundström - "Om jag kommer opp till Jesus", från albumet Hjärtats melodi (2004). Det är nog den vackraste sången om den svåra konsten att förlåta som jag känner till. Ni kan lyssna här och texten hittar ni här.

Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar

De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.

Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.

Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.

Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi på Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.

(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn. 

Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.

Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.