Jimmie Åkessons tunna argument för att stänga skolorna

De svenska partierna visar fortfarande en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Kanske börjar Sverigedemokraterna mäla sig ur gemenskapen. I en intervju med Svenska Dagbladet kräver Jimmie Åkesson att regeringen går emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer och omedelbart stänger landets förskolor och grundskolor.

Sverigedemokraterna har naturligtvis rätt att ha en annan uppfattning än regeringen och Folkhälsomyndigheten och övriga riksdagspartier om hur Sverige bör hantera Corona-krisen. Men det intressanta är vilka argument som Jimmie Åkesson anför. Vad är det som får honom att komma fram till en helt annan slutsats än den som samtliga övriga partiledare samt Folkhälsomyndigheten kommer fram till?

Frågan är inte helt lätt att besvara. Åkesson säger bara att det "rimligen" innebär en stor smittorisk när så många barn går till skolan. Han påstår också att Folkhälsomyndigheten tidigare anfört att barn inte spred smittan, men "det vet man väl inte". Några andra argument framför inte Jimmie Åkesson.

Man må tycka vad man vill i sakfrågan om skolornas öppethållande. Kanske gör Folkhälsomyndigheten och regeringen inom kort en ny och annorlunda bedömning. Men Jimmie Åkessons lövtunna argument för att frångå Folkhälsomyndighetens rekommendationer gör mig ytterst tacksam över att Sverigedemokraterna inte har något inflytande över regeringspolitiken.

Nej, Sverige ska inte ha något expertstyre - inte ens i kristider. Regeringen ska göra en sammanvägd bedömning, och sedan ta det politiska ansvaret för sina beslut. Lika självklart ska regeringen väga in expertomdömen i sina bedömningar. Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein argumenterar: The conclusion is "rule through, not by, experts". Svårare än så är det inte.

*

Samtidigt noterar vi att tidigare distriktsordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad, numera vice ordföranden för extremhögerpartiet Alternativ för Sverige (AFS) William Hahne inte dragit sig för att försöka tjäna en hacka på utsatta människors oro inför Coronakrisen. Aftonbladet berättar att William Hahne köpt upp ett stort antal ansiktsskydd av ett slag som brukar kosta 20 kronor i nätbutiker och nu säljer dem nu vidare för 249 kronor styck. Ska vi tala "svenskhet", vilket ju Sverigedemokrater och AFS gärna gör, så har jag svårt att se något mer osvenskt än att berika sig på utsatta och rädda människors bekostnad.

Hat och okvädingsord från högerhåll mot C och L

I dag blev det lite vilodag, i den intensiva debatten om regeringsbildningen. Ur det perspektivet är det också bra att talman Andreas Norlén tar ett varv till med partiledarna i morgon, innan han går vidare i processen (sannolikt genom att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering). Känslorna behöver svalna på flera håll.

Igår stod Annie Lööf och Jan Björklund upp för sina väljare genom att göra precis det som de under hela valrörelsen lovat att de skulle göra - det vill säga inte sätta sig i en alliansregering som blev beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd och överhuvudtaget inte medverka till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande i riksdagen. Centerpartiets och Liberalernas nej till Ulf Kristerssons förslag var på så sätt förväntade och odramatiska.

Desto mer obehagligt är det att ta del av näthat och okvädingsord från delar av den höger som gärna sett ett samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Judas, skriver moderaten Ann Heberlein i en tweet apropå att Jan Björklund sade nej till Ulf Kristerssons förslag. (Heberlein försvarar sin tweet med att hon syftade på frälsningshistorien där Judas förräderi spelade en viktig roll, och att hon nu hoppas att Björklunds Judas-gärning ska leda till Moderaternas återuppståndelse.) Rebecca Weidmo Uvell kallar på twitter Centerpartiet och Liberalerna för "jävla hycklare", "fjolliberaler" och "barnrumpor". Katerina Janouch kallar på twitter Jan Björklund för "pajas". Och så håller det på, exemplen kunde lätt mångfaldigas.

Ja, jag hade blivit oerhört besviken om Annie Lööf och Jan Björklund sagt ja till Ulf Kristerssons förslag, och jag hade kritiserat dem för att svika sina vallöften och för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag skulle ju aldrig komma i närheten av de ordval som nu florerar i debatten och på nätet. Jag skäms när jag läser dessa formuleringar.

Ibland känns twitter precis som det professor Bo Rothstein en gång i tiden kallade bloggosfären för - en öppen kloakbrunn.

I morgon tar vi nya tag, med ny talmansrunda. Jag önskar Stefan Löfven och mittenpartierna lycka till i de samtal som sannolikt följer.

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Hur allvarliga är hoten mot demokratin?

De senaste åren har präglats av politiska framgångar för populister och högerextrema krafter på flera ställen i världen, inklusive Europa och USA. Hur allvarliga är egentligen hoten mot demokratin?

I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.

Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.

"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."

På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."

Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.


Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.

Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.

Nu börjar striden mot vinstjakt i välfärden!

Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).

För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.

Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.

Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.

Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.

"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.

För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)

Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.

Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.

Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.

Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.

1.) Skriv ingenting när du är upprörd.

2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.

3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)

4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.

5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.

Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.

Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).

Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.

Hur värnar vi demokratin - i ljuset av Trump och utvecklingen i Polen?

Med klar majoritet - 235 röster mot 192 - röstade det polska parlaments underhus idag igenom ett lagförslag som stärker regeringens kontroll över rättsväsendet och som innebär att samtliga ledamöter av Högsta domstolen avsätts. Förslaget är en av flera lagändringar som begränsar rättsväsendets oberoende i Polen.

I USA har president Donald Trump attackerat rättsväsendet, bland annat genom att flera gånger uttala sig nedsättande om enskilda domare och domstolsbeslut. Trumps beslut att avskeda FBI-direktören James Comey samtidigt som FBI undersökte Trumps kopplingar till Ryssland uppfattades av många som ett angrepp på det amerikanska rättsväsendets oberoende.

Parallellt med angreppen på det oberoende rättsväsendet florerar konspirationsteorier om att massmedia "mörkar" sanningar om bland annat invandring, och antisemitiska tankefigurer om att miljardären George Soros finansierar och indirekt styr den amerikanska proteströrelsen mot president Donald Trump.

Den politiska demokratin består av två grundkomponenter - folkviljans förverkligande och mänskliga rättigheter. Utöver dessa brukar vikten av ett oberoende rättsväsende lyftas fram. Komponenterna hänger samman. En demokratisk stat där medborgarna i fria val beslutar att avskaffa till exempel yttrande- mötes- och tryckfriheten kan knappast längre göra anspråk på att kalla sig för en demokrati. Folkviljans förverkligande kräver mänskliga rättigheter för att kunna mobiliseras och komma till uttryck. Ett oberoende rättsväsende är viktigt för att en regering inte ska kunna använda domstolarna till att sätta åt oppositionen och bruka lagarna till att stärka sin egen makt.

Det är inte bara i USA och Polen som vi på senare tid i västliga demokratier har kunnat iaktta angrepp på de mänskliga rättigheterna. Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar, sa till exempel Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London för några veckor sedan.

Hur ska vi då bäst skydda de mänskliga rättigheterna i de västliga demokratierna och i Sverige i dag? Vi kan inte längre förutsätta att auktoritära, nationalkonservativa partier med populistisk retorik som till exempel Sverigedemokraterna varaktigt utestängs från politiskt inflytande. De mänskliga rättigheterna har ett ganska starkt grundlagsskydd i Sverige i dag. Men de är inte huggna i sten.

En möjlighet vore att  införa en Författningsdomstol med uppgift att pröva nya lagars förenlighet med grundlagen. Jag har länge varit motståndare till en sådan. Jag delar kollegan Bo Rothsteins uppfattning att sådana domstolar riskerar att bli politiserade, men utan möjlighet för medborgarna att utkräva politiskt ansvar. Det är också svårt att hitta belägg för att sådana domstolar eller motsvarande institutioner är effektiva och verkligen utgör ett starkt värn för de mänskliga rättigheterna.

Jag är fortfarande motståndare till en svensk författningsdomstol. Men kanske börjar mitt motstånd vackla? Jag ser gärna en förutsättningslös diskussion om hur en sådan domstol skulle kunna arbeta för att se till att vi inte får en utveckling där de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna urholkas genom annan lagstiftning. Eller finns det andra sätt att starkare värna de mänskliga rättigheternas ställning? Det vi nu ser hända i Polen och USA är en varningssignal som måste tas på allvar.

Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden

Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.

Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.

Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.

Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.

Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.

Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.

Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.

Valet och den parlamentariska situationen

I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.

Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.

På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.

Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.

Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?

Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.

Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."

För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.


Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.


Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).

De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.

Därför bör politiker använda sociala medier!

I dag visar Svenska Dagbladet och Tobias Brandel att den nya rödgröna regeringens ministrar är betydliga sämre på att kommunicera i sociala medier än ministrarna i den gamla alliansregeringen. Visserligen använder något fler av de nya ministrarna Twitter, men de tidigare alliansministrarna var flitigare och framför mer sociala. De rödgröna ministrarna använder oftare kanalen till envägskommunikation än till dialog och samtal.

Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.

Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.

Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.

En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.

Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.

Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.

Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.

För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.

Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.

Om vänster och höger i svensk politik

Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?

En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.

I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.

Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.

Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.

Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.

Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.

Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.

Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Läget i Gaza och den diplomatiska vägen framåt

Uppdaterat tisdag 29 juli kl 14.50 Just nu rapporteras att Hamas accepterat en ensidig palestinsk vapenvila i Gaza under tre dygn. Vapenvilan skall träda i kraft omedelbart. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att dra några slutsatser om huruvida vapenvilan verkligen kommer att träda i kraft, om Israel respekterar den och om den kommer att bli varaktig. Men just nu är alla ljus i mörket välkomna.

En tre dygn lång vapenvila skulle inte bara ge utrymme åt humanitära insatser för att lindra lidandet åt alla de människor i Gaza som drabbats så hårt av Israels oproportionerliga våldsanvändning. En tre dygn lång vapenvila skulle också ge någorlunda arbetsro för alla de försök som nu pågår om att skapa en icke tidsbunden vapenvila i Gaza. Ett eld upphör under tre dygn höjer dessutom tröskeln för Israel och Hamas att återuppta krigföringen.

De nödvändiga minimivillkoren för en mer varaktig vapenvila är att Israel får garantier om att raketbeskjutningarna från Gaza upphör och att palestinierna får garantier om signifikanta lättnader i den pågående blockaden. Dit är stegen ännu långt. Men ett litet steg är också ett steg. Låt oss därför hoppas att den tre dygn långa vapenvilan blir verklighet och att den respekteras.

*

 Läget i Gaza inger fortsatt förtvivlan. De kortvariga vapenvilorna avlöser varandra, men det vidriga dödandet fortsätter. Den senaste uppgiften jag såg anger 1 139 döda palestinier, varav flertalet civila och många barn. På den israeliska sidan har 46 personer dött, varav tre civila.

De socialdemokratiska partiledarna i Sverige, Finland, Island och Norge har i ett gemensamt uttalande uppmanat Israel och Hamas till omedelbart eldupphör och återgång till fredsförhandlingar. I uttalandet kritiseras självklart Hamas folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel. Men det betonas också att det största ansvaret finns hos Israel och att Israels våldsanvändning bryter mot folkrätten: Israel som ockupationsmakt och som den överlägset starkaste parten har ett särskilt ansvar i konflikten. Vi fördömer landets användning av oproportionerligt våld som strider mot folkrätten och grundläggande humanitära principer. Likaså betonas att Israel måste upphöra med ockupationen av Västbanken, avveckla bosättningspolitiken som innebär en folkrättsvidrig annektering av ockuperade områden och häva blockaden av Gaza. Partiledarna ställer sig också positiva till en märkning av produkter tillverkade i bosättningar för att ge konsumenter möjlighet till att inte köpa dessa produkter.


Jag tycker det är ett väl avvägt uttalande. Utrikesminister Carl Bildt menar visserligen att texten borde varit ännu starkare med avseende på vikten av att häva blockaden av Gaza. Det är möjligt, men texten säger ju faktiskt explicit att blockaden måste hävas.

Det är bra att Carl Bildt ligger på, men han borde också försöka övertala sin egen statsminister att visa ledarskap i frågan. Fredrik Reinfeldts vad jag kan förstå enda officiella uttalande om Gaza kom för över en vecka sedan och löd i sin helhet: Vi ser en upptrappning i Israel och Gaza som är ytterst oroande. Båda parter måste nu genast bidra till ett eldupphör så att vi kan få ett slut på våldet och lidandet för civilbefolkningen. Jag inser att alliansregeringen är splittrad i sin syn på konflikten, men som statsminister har Fredrik Reinfeldt ändå det yttersta ansvaret för att Sverige skall ha en tydlig linje. Hans uttalande ovan är så allmänt formulerat att om han inte inom kort ger en något mer fördjupad analys blir det blir en parodi på statsmannaskap.

Situationen kompliceras av att varken Israel eller Gaza hittills nått sina politiska mål med konflikten. Israel vill ha ett varaktigt stopp på raketbeskjutningarna från Gaza och helst att Hamas vapenlager förstörs eller omhändertas. Hamas vill att blockaden av Gaza hävs, eller åtminstone signifikant lindras. Därför finns det en viss risk att dödandet fortsätter ytterligare en tid.

Omvärlden måste starkare än hittills prioritera att pressa parterna till en lösning enligt följande. Först en villkorslös vapenvila för att få stopp på dödandet av civila och barn. Därefter förhandlingar med sikte på att blockaden av Gaza hävs, raketbeskjutningarna upphör och att gränskontrollerna till och från Gaza ställs under internationell kontroll. En internationell styrka i samband med en sådan uppgörelse kan med fördel placeras mellan Gaza och Israel. I nästa skede genomförs fria och demokratiska val i hela Palestina och förhandlingarna om en tvåstatslösning mellan Israel och den palestinska myndigheten återupptas. Dessa förhandlingar borde kunna utmynna i en överenskommelse första halvåret 2015. I sak vet alla att en sådan utveckling är enda vägen till en varaktig fred.

Men vi får ta ett steg i taget. Först en vapenvila, följd av förhandlingar. Dödandet måste sluta nu.

I dagens läge är alla nya röster som framför kreativa idéer om hur en israelisk-palestinsk fred skall kunna uppnås särskilt välkomna. Läs därför gärna statsvetarprofessor Bo Rothsteins artikel på SvD Brännpunkt i lördags.

Visst är Almedalen värt att värna

Så var Almedalsveckan 2013 igång. Arrangemanget fortsätter att slå nya rekord. Årets upplaga erbjuder närmare 2 300 arrangemang under åtta dagar. Den uppåtgående trenden lär med säkerhet fortsätta åtminstone också över valåret 2014.

Almedalsveckan är internationellt unik. Samtliga partiledare och alla relevanta intresseorganisationer, politiska organisationer och medier finns på plats. Jag har inte hört talas om något motsvarande evenemang någon annanstans i världen.

Många retar sig på Almedalsveckan och uppfattar den som en firmafest för en självutnämnd och självbekräftande elit, bestående av politiker, journalister, lobbyister, PR-konsulter och diverse hangarounds. Doften av rosévin påstås ligga tung över Visby dessa dagar.

Visst finns det inslag av firmafest, eller kanske snarare skolresa, över Almedalsveckan, särskilt i försnacket. Men utanpåverket får inte dölja alla de seriösa seminarier och politiska debatter som utgör Almedalsveckans grundbult.

Jag har varit i Almedalen de senaste sju åren och tycker inte att alkoholkonsumtionen är värre där än någon annanstans. Det finns också tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Så har till exempel Svenskt Näringsliv i år beslutat att alla deras arrangemang och mingel i år kommer att vara helt alkoholfria. Ett beslut som inger respekt, tycker jag.

En mer seriös kritik formulerade min vän och kollega Bo Rothstein i Expressen för några dagar. Rothstein menade att de seminarier han haft möjlighet att bevista i Almedalen (sommaren 2012) kännetecknades av expertrapporter av dålig kvalitet och vars innehåll inte utsatts för någon kritisk granskning. Dessa expertrapporter var framtagna av någon intresseorganisation som till seminariet i stort sett bjudit in "en jasägarkör som sjunger budskapets lov" vilket gav rapporten en "falsk aura av saklighet".

Det är sant att sådana seminarier förekommer och det i alltför stor utsträckning. Men enligt mina erfarenheter präglar de inte Almedalsveckan som helhet. I stället tycker jag att Almedalsveckan sätter fokus på politiken, på de värdeskillnader och de ideologiska olikheter som finns i debatten kring den auktoritativa värdefördelningen i samhället. Almedalsveckan bidrar till att synliggöra politiskt relevanta skiljelinjer, inte till att dölja dem.

Bara det att Sveriges Television åtta kvällar i rad direktsänder partiledarnas anföranden i oavkortat skick sätter politiken i fokus. Dessa anföranden står förstås inte oemotsagda, utan analyseras av experter, kommenteras av politiska motståndare och debatteras i sociala medier. En gemensam offentlighet, om man så vill, åtminstone för de politiskt intresserade medborgarna.

Tona gärna ner skolresesyndromet och gör fler arrangemang alkoholfria. Höj kvaliteten på de expertrapporter som presenteras, eller åtminstone på de seminarier där de debatteras. Men värna det fokus på politiken som Almedalsveckan trots allt innebär. Värna det offentliga samtalet och höjningen av den politiska pulsen.

Landets lärosäten är också flitiga medverkande i Almedalen. För egen del avslutar jag här med att puffa för Statsvetenskapliga förbundets tre arrangemang under den så kallade Statsvetardagen fredagen den 5 juli i Almedalen. Här möts statsvetare, politiker och journalister för att debattera relevanta problemställningar.

Valfrihetsterror eller medborgarmakt? Om marknader och kundval i välfärdspolitiken

Svenska partier: Lika som bär?

Valet 2014: Öppet läge. Är alla rökta? (Sänds i Sveriges Television med början kl 15.00)

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt"). 

Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv

Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.

Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.

Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.


Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins  hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").

Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!

Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 1. Demokratisyn

Socialdemokraternas programkommission har presenterat förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter de närmaste dagarna kommer jag att diskutera det nu presenterade förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. I denna text ger jag först en kort allmän karaktäristik av programförslaget, för att därefter kommentera den demokratisyn som kommer till uttryck i texten.

Programförslaget innebär en språklig modernisering i förhållande till gällande program. Det mesta av historieskrivningen och de explicita hänvisningarna till Marx är borttagna. Historiematerialismen nämns inte. Uttrycket "demokratisk socialism" förekommer en gång på 50 sidor. I stället är det individen och individens möjlighet till frigörelse och växande som lyfts fram starkare än i tidigare programtexter. Språket är prosaiskt, pulshöjande formuleringar lyser med sin frånvaro. Den stora berättelsen saknas.

Skenet kan bedra. Etiketter och vad man kallar saker och ting är inte det viktigaste. Avgörande är i stället den människo- och samhällssyn som utvecklas, visionens innehåll och vilka vägar som förespråkas för visionernas och målens förverkligande. Undertexten präglas av insikter om att ett individualiserat informationssamhälle skapar nya sociala skiljelinjer, som Socialdemokraterna bör möta med en politik som skapar ökade möjligheter för individens utveckling utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Ordet "demokrati" har en central plats i programförslaget. Kapitlet "Våra värderingar" inleds med ett avsnitt rubricerat "Demokrati". I det avsnittet listas en mängd goda företeelser som antingen är en del av demokratin eller som antas uppstå som som konsekvens av demokratin (till exempel frihet, individuell självständighet, behovet av samhällelig gemenskap, tillit, påverkansmöjligheter, ansvar, rättigheter, skyldigheter).

Här finns också en del underliga formuleringar, som till exempel att "Bara demokratin kan upprätthålla de mänskliga rättigheterna". För många är det nog inte så att demokratin upprätthåller de mänskliga rättigheterna, utan i stället att de mänskliga rättigheterna är en del av demokratin. Skillnaden kan förefalla semantisk, men jag lyfter fram den för att visa på vanskligheten att använda ordet "demokrati" som ett honnörsord som riskerar att stå för allt som de allra flesta av oss uppfattar som gott. Då förlorar ordet sitt innehåll och blir bara ett tomt skal, ett ständigt upprepat mantra som ingen kan vara emot.

I avsnittet "Demokrati" förekommer ordet "ekonomi" inte en enda gång. Skall det uppfattas som att demokratin endast skall gälla i den politiska sfären, och inte genomsyra andra samhällssfärer? Uttrycket "ekonomisk demokrati" förekommer till exempel inte i programförslaget. Nja, intressant blir det när programförslaget faktiskt vågar relatera demokratin till de existerande maktstrukturerna i samhället. I avsnittet "Marknad och kapitalism" slås fast att "Socialdemokratin är ett antikapitalistiskt parti" och att det alltid är "demokratin som ska sätta gränserna för marknaden". Det är bra. Däremot hade jag gärna sett att förslaget förmått ta ett steg till för att markera hur demokratin sskall stärka sin ställning i arbetslivet och över produktionen. Som min kollega statsvetarprpofessorn Bo Rothstein skriver i dag på DN Debatt är det: ingalunda givet att de som äger kapitalet i ett företag också är de som skall bestämma över produktionen.

Sedan den traumatiska löntagarfondsstriden under 1980-talet har Socialdemokraterna lidit av beröringsskräck inför ekonomisk demokrati, såväl till ord som till innehåll. Det är olyckligt. Om nu demokratin ligger till grund för socialdemokratins värderingar finns det inga skäl till att just produktionen skall ställas utanför. Jag hoppas och tror därför att den bok Bo Rothstein i dag presenterar på DN Debatt - Tillsammans. En fungerande ekonomisk demokrati - skall komma till användning i det viktiga remissarbete av programförslaget som nu förestår. 

SNS ber om ursäkt. Jakten på ett förlorat anseende

Uppdaterat den26 september kl 10.20: SNS krishantering går vidare. Nu meddelas att SNS VD Anders Svedin - vilket jag förutspådde i uppdateringen nedan - avgår: En viktig del av SNS arbete utförs av forskare som engageras för att belysa viktiga samhällsfrågor. SNS väljer ämnen och författare till rapporterna. Däremot tar SNS som organisation inte ställning till slutsatserna. Forskarna är själva fria att formulera sina budskap. Detta är en av SNS hörnstenar. Det var därför fel när SNS forskningschef blev hindrad från att delta i den diskussion som följde efter publiceringen av rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” för ett par veckor sedan. För detta har SNS VD Anders Vredin bett om ursäkt.

SNS styrelse och Anders Vredin har gemensamt kommit överens om att han lämnar verksamheten, men kvarstår som VD till dess att en ersättare har kommit på plats. Rekryteringsprocessen inleds omedelbart.

SNS styrelse har beslutat att sammankalla organisationens högsta beslutande organ, Förtroenderådet. En kallelse skickas ut under denna vecka. Avsikten är att ge Förtroenderådet en möjlighet att pröva hur den uppkomna krisen har hanterats, att diskutera olika sätt att förstärka förtroendet för organisationen och ta ställning till den handlingsplan som styrelsen har upprättat för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.

Styrelsen beklagar djupt den uppkomna situationen. SNS ska obetingat respektera och främja forskningens frihet och forskarnas oinskränkta rätt att uttrycka sig.

Klokt och nödvändigt beslut av SNS som nu tagit ytterligare ett steg på den långa vägen mot ett återupprättat förtroende.


Uppdaterat den 23 september kl 22.30: I kväll meddelade professor Bo Rothstein - som publicerat flera böcker på SNS - att han tillsammans med sina kollegor Carl Dahlström, Marcia Grimes och Johannes Lindvall hoppar av arbetet med 2012 års Demokratirådsrapport för SNS. Skälet uppges vara att vad SNS-ledningen nu gjort kan inte göras ogjort och det gör att vi skulle få en helt hopplös diskussion om rapportens förutsättningar och vår integritet som forskare i stället för om innehållet i vår rapport. Rothsteins avhopp väger tungt och innebär att det nu blir svårare för SNS att rekrytera kompetenta forskare som är angelägna om sin integritet. Det är ingen vågad gissning att Anders Vredin - trots sin pudel - måste avgå för att förtroendet för SNS skall kunna återställas.

Se även artikeln på DN Debatt av sju ledamöter av SNS förtroenderåd här.

*

För några dagar sedan utbröt en kritikstorm mot näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Såväl forskningschefen Laura Hartman och statsvetarprofessorn Olof Petersson lämnade SNS med omedelbar verkan, efter att SNS ledning på ett sätt som strider mot den akademiska friheten försökte begränsa Laura Hartmans möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat. Konflikten kretsade kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?" som visade att det var tveksamt huruvida de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden. Debattörer på högerkanten och borgerliga ledarskribenter rasade mot detta majestätsbrott.

Kritiken mot SNS försök att belägga sin forskningschef med munkavle väckte stark kritik i akademiska kretsar, där stödet för den fria forskningen är starkare än vad som tycktes vara fallet inom näringslivet. Nationalekonomen Andreas Bergh skriver: Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje. Sociologen Stefan Svallfors uppmanar i ett brev Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) att som forskningsfinansiär inte stödja en organisation som istället för att stödja ett fritt sanningssökande i stället försöker undergräva det. SNS eget vetenskapliga råd, under ledning av professorn i internationell ekonomi Harry Flam, skriver i ett uttalande att Det sätt på vilket SNS ledning har hanterat kritiken mot boken "Konkurrensens konsekvenser" har allvarligt skadat förtroendet för SNS.

SNS varumärke befinner sig således i fritt fall. Själv efterlyste jag inledningsvis en förbehållslös ursäkt från SNS som ett första steg att hejda det fria fallet: SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Och i dag kom ursäkten! SNS VD Anders Vredin medger att SNS agerat felaktigt och han tar på sig det fulla ansvaret för de begångna felen: Med facit i hand inser jag naturligtvis att jag har hanterat frågan bristfälligt, vilket jag ångrar djupt. Det vill jag be om ursäkt för. Både till de inblandade men också till SNS som organisation. Vredin betonar att SNS-forskare ska ha full akademisk frihet och trovärdigheten för detta ska inte ifrågasättas. (...) Den mest omedelbara åtgärden är naturligtvis den att be Laura Hartman och Olof Petersson om en ärligt menad ursäkt.

Det är utmärkt att Anders Vredin ber om ursäkt och ursäkten är en nödvändig förutsättning för att SNS skall kunna återvinna sitt förlorade anseende i den akademiska världen. Nästa steg bör bli att bejaka kravet från SNS eget vetenskapliga råd att snarast utarbeta och offentliggöra en tydlig och klar policy för att liknande fel inte ska upprepas.

Om varför ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle

I dag fick jag med posten Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane, 2009). Boken har fått ett enormt genomslag eftersom den visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jämlikhet spelar roll. Boken är en våt dröm (om uttrycket tillåtes) för vänstern, såväl i Sverige som globalt.

Författarna har valt ut världens 20 rikaste länder samt USA:s 50 delstater. Resultaten är entydiga. Samhällen med stora inkomstskillnader har större problem med mental ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk, fetma, spädbarnsdödlighet och HIV än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Motsvarande samband återfinns i frågor som förväntad levnadstid, mellanmänsklig tillit och brottslighet. (Författarna betonar också att Bo Rothstein och Eric Uslaner tidigare visat att det är jämlikhet som leder till tillit, och inte tillit som leder till jämlikhet). I länder med stora inkomstskillnader sätts fler personer i fängelse och mindre resurser satsas på utbildning och välfärd. Exemplen kan mångfaldigas.

Bland de mer jämlika länderna återfinns förstås Sverige, Norge, Danmark, Finland samt Japan Belgien och Österrike. Bland de mer ojämlika länderna återfinns USA, Storbritannien och Portugal. Som förklaring till resultaten anför författarna att ojämlikhet leder till ökad stress, inte bara bland de sämst ställda utan också bland de välbärgade. Den mentala ohälsan och de sociala problemen drabbar därför inte bara de sämst ställda, utan också de som tjänar mest.

Så ni ser, kära läsare, att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig utan också ett väldigt praktiskt medel i bygget av det goda samhället. Något säger mig att denna bok regelbundet kommer att dyka upp i den svenska valrörelsen inför 2010 års riksdagsval, och då är det inte Fredrik Reinfeldt som åberopar den.

Själv skall jag nu läsa boken noga, och kanske återkomma till den i ett mer utvecklat sammanhang i Fat Cat media. Tills dess tycker jag att ni kan läsa recensionen i The Sunday Times.

Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten

I senaste numret (2009:1) av Judisk Krönika genomför statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett tankeexperiment där han låter Albert Einstein lösa den israelisk-palestinska konflikten.

Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.

Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.

Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.

Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).

Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.

I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.

Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.