Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).
För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.
Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.
Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.
Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.
Visar inlägg med etikett Vinst i välfärden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vinst i välfärden. Visa alla inlägg
2017-09-03
Vinstbegränsningar i välfärdssektorn? Äntligen en rejäl vänster-högerkonflikt!
Nu har regeringen och Vänsterpartiet enats om huvuddragen i ett förslag om vinstbegränsning för privata bolag i omsorg och skola. Förslaget kommer att läggas fram i riksdagen våren 2018.
Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.
Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.
Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.
Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.
För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.
En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.
Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.
Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.
Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.
Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.
För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.
En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.
2017-05-19
Lika som bär? Undergångsstämningar i debatterna om vinsttak i välfärden och rökförbud på krogen
De privata välfärdsföretagen rasar mot utredaren Ilmar Reepalus förslag om att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn. Krigsrubriker som "Reepalu vill svälta ut bolagen" och "Välfärdsutredningen hotar hela näringslivet" syns titt som tätt. Bland dem som protesterat finns Svenskt Näringslivs ordförande Leif
Östling och industrimannen Rune Andersson, storägare i
Academedia sedan börsintroduktionen 2016.
De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.
De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.
Ekonomiskt är det inte alls bra. Krogar har gått omkull där det har införts, sade till exempel stjärnkrögaren Erik Lallerstedt. Marianne Landgren, dåvarande ägare till klassiska Pelikan på Söder i Stockholm fyllde på:
Hur det kommer att se ut på trottoarerna utanför pubar och krogar när
alla rökare står där ute? Där kan bli bråk och slagsmål förutom drivorna
av fimpar. Mats Hulth var vd för Sveriges hotell- och restaurangföretagare och skrädde inte orden: I New York har den typen av krogar fått en kraftigt minskad omsättning efter rökförbudet, sade han. Folk stannar kortare tid. Mats Hulth oroade sig också för att gästerna skulle börja smygröka: Det finns även ett ordningsproblem när folk går in och ut från gatan för att röka. Alla kommer inte att ha råd med rökrum.
Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.
Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.
Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.
PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)
Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.
Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.
Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.
PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)
2016-11-02
Sifo: Starkt stöd för begränsning av vinstuttag i välfärdssektorn
En Sifo-undersökning, beställd av SVT Nyheter, visar på ett starkt stöd i svensk opinion för förbud mot eller begränsningar av vinstuttag i välfärden. Därigenom ökar den politiska pressen på allianspartierna, som inte vill ha några vinstbegränsningar alls i välfärdssektorn.
Sifo har ställt frågan: "Hur ser du på vinstutdelning i privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola eller omsorg? Skall den vara: Förbjuden, Tillåten med begränsningar av vinstuttag, Tillåten utan begränsningar av vinstuttag, Tveksam/vet ej". Av de tillfrågade svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag, 27 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag och endast 10 procent säger sin inte vilja inte ha någon vinstbegränsning.
Allianspartierna har inte ens har sina egna väljare med sig i frågan. Bland moderata väljare vill till exempel 62 procent införa begränsningar och 9 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag överhuvudtaget. Samtidigt innebär mätningen vind i seglen för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som vill förbjuda eller införa ett tak på vinstuttag.
Innan alla motståndare till vinst i välfärden börjar jubla för mycket är det på sin plats med tre försiktiga reservationer. För det första: Det är oklart hur viktig frågan är för väljarna. I valrörelsen 2014 drev Vänsterpartiet som enda parti hårt linjen om ett vinstförbud, utan att väljarna för den skull belönade partiet. För det andra: Andra undersökningar visar att om vinstförbud/vinsttak ställs i motsättning till valfrihet i välfärdssektorn blir resultaten mindre självklara. Det blir en viktig politisk kamp om hur vinst i välfärdsfrågan ska inramas, om allianspartierna lyckas med att sätta bilden av att ett vinsttak leder till minskad valfrihet för medborgarna. För det tredje: Den ställda frågan hade tre svarsalternativ, varav två ville förbjuda/begränsa vinstuttag, ett ville tillåta vinstuttag. Erfarenheten visar att de åsiktsriktningar som tilldelas flest svarsalternativ tenderar att gynnas i en frågeundersökning.
Frågan om vinst i välfärden är inte lätthanterad för Socialdemokraterna. Å ena sidan vill partiet använda den för att åskådliggöra en rejäl vänster-högerkonflikt i svensk politik, och samtidigt förvissa sig om fortsatt stöd från Vänsterpartiet i budgetarbetet. Å andra sidan vill partiet få igenom förslag om vinstbegränsning i riksdagen, och då behövs någon form av uppgörelse över blockgränsen.
Allt annat lika gynnar dagens Sifo-mätning de rödgrönas position i kampen om vinstbegränsningar i välfärdssektorn. Trycket i denna fråga lär öka ännu mer när Ilmar Reepalu inom kort presenterar sin utredning i frågan.
Sifo har ställt frågan: "Hur ser du på vinstutdelning i privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola eller omsorg? Skall den vara: Förbjuden, Tillåten med begränsningar av vinstuttag, Tillåten utan begränsningar av vinstuttag, Tveksam/vet ej". Av de tillfrågade svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag, 27 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag och endast 10 procent säger sin inte vilja inte ha någon vinstbegränsning.
Allianspartierna har inte ens har sina egna väljare med sig i frågan. Bland moderata väljare vill till exempel 62 procent införa begränsningar och 9 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag överhuvudtaget. Samtidigt innebär mätningen vind i seglen för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som vill förbjuda eller införa ett tak på vinstuttag.
Innan alla motståndare till vinst i välfärden börjar jubla för mycket är det på sin plats med tre försiktiga reservationer. För det första: Det är oklart hur viktig frågan är för väljarna. I valrörelsen 2014 drev Vänsterpartiet som enda parti hårt linjen om ett vinstförbud, utan att väljarna för den skull belönade partiet. För det andra: Andra undersökningar visar att om vinstförbud/vinsttak ställs i motsättning till valfrihet i välfärdssektorn blir resultaten mindre självklara. Det blir en viktig politisk kamp om hur vinst i välfärdsfrågan ska inramas, om allianspartierna lyckas med att sätta bilden av att ett vinsttak leder till minskad valfrihet för medborgarna. För det tredje: Den ställda frågan hade tre svarsalternativ, varav två ville förbjuda/begränsa vinstuttag, ett ville tillåta vinstuttag. Erfarenheten visar att de åsiktsriktningar som tilldelas flest svarsalternativ tenderar att gynnas i en frågeundersökning.
Frågan om vinst i välfärden är inte lätthanterad för Socialdemokraterna. Å ena sidan vill partiet använda den för att åskådliggöra en rejäl vänster-högerkonflikt i svensk politik, och samtidigt förvissa sig om fortsatt stöd från Vänsterpartiet i budgetarbetet. Å andra sidan vill partiet få igenom förslag om vinstbegränsning i riksdagen, och då behövs någon form av uppgörelse över blockgränsen.
Allt annat lika gynnar dagens Sifo-mätning de rödgrönas position i kampen om vinstbegränsningar i välfärdssektorn. Trycket i denna fråga lär öka ännu mer när Ilmar Reepalu inom kort presenterar sin utredning i frågan.
2016-08-31
Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden
Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.
Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.
Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.
Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.
Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.
Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.
Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.
Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.
Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.
Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.
Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.
Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.
Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.
2014-10-07
Äntligen - en riktig vänster-högerkonflikt
Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om att sätta stopp för vinster i välfärden har kritiserats hårt av den borgerliga oppositionen. Centerledaren Annie Lööf talar om "en kraftfull och mörkröd vänstersväng." Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra påstår att Stefan Löfven "offrat valfriheten" och att han sviker elever, patienter och de äldre. Dagens Nyheter skriver att Stefan Löfven får "sämsta tänkbara start" och att "Vänsterpartiets verklighetsbild har trängt ut alla nyanser."
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
2013-04-05
S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.
Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.
S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.
Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.
Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)
Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.
Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.
*
S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.
Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.
Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)
Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.
Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.
2013-03-22
Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?
Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
2012-10-25
S och frågan om vinst i välfärden. Vad händer nu?
Uppdaterat fredag eftermiddag: I dag presenterade Socialdemokraterna ett sammanhållet förslag i frågan om vinst i välfärdssektorn. Som jag förutspådde nedan innebär det samlade förslaget ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna i förhållande till det enskilda förslag om öppenhet i bokföringen som Stefan Löfven presenterade tidigare i veckan. Framförallt är det kravet på att reglera till exempel personaltätheten som gör att det samlade förslaget har bättre möjligheter att pressa ned vinstnivåerna.
Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.
Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.
I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.
Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.
Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.
Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.
Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.
Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.
Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.
Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.
Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.
*
I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.
Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.
Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.
Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.
Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.
Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.
Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)