Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.

Om socialdemokratins "nya tuffa retorik"

Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium, skriver Karin Pettersson i en stark text i Aftonbladet i dag. Hon är kritisk till socialdemokratins "nya tuffa retorik" som hon menar riskerar "knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och solidaritet." 

Särskilt tänker Karin Pettersson på justitieminister Morgan Johanssons utpekande av gruppen muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och finansminister Magdalena Anderssons svartmålning av Sverige som ett land med för många invandrare och en misslyckad integrationspolitik. I stället vill hon lyssna på ett budskap som tar fasta på att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss. Socialdemokratins budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman. 

Jag instämmer i mycket av det Karin Pettersson skriver. På nätet ser jag att en del uppfattar hennes text som en anklagelseakt mot regeringen för att ha resignerat inför samhällsproblemen. Så läser inte jag texten. Sverige sjuder av aktivitet, och stat, kommun, landsting, myndigheter, civilsamhälle, trossamfund, företagare och enskilda individer har gjort fantastiska insatser i samband med flyktingmottagningen och strävan efter att öka etableringsmöjligheterna för alla de nyanlända i Sverige. Resignationen gäller den politiska retoriken. I stället för att våga vara stolt över vad som görs kapitulerar man inför en diskurs där högerkrafter flyttat fram sina positioner. 

Det måste gå att utveckla ett språk som verkligen visar att socialdemokratin ser de existerande samhällsproblemen och tar dem på allvar samtidigt som det genomsyras av hopp och förtröstan, av inkludering i stället för att exkludering och som uttrycker kärlek och försoning i stället för talepunkter utmejslade för att inte riskera att tappa marginalväljare.

Vi kan ju inte rädda alla, sägs det ibland. Nej, kanske inte det. Men jag kommer osökt att tänka på filmen "Släpp fångarne loss, det är vår!" (1975). I filmen ägnar Tage Danielsson och Lena Nyman stor kraft och möda åt att hjälpa och rehabilitera fången Harald Hansson (spelad av Ernst-Hugo Järegård) till ett hederligt och anständigt liv. Helt utmattade efter sin framgångsrika insats möts de av två andra fångar som vädjar till dem: Men vi då? Kan ni inte hjälpa oss också? Det blir alldeles tyst en liten stund. Tage Danielsson och Lena Nyman ser varandra i ögonen och slår till sist uppgivet ut med armarna. Orkar vi? Vi måste orka. Och så börjar de om igen.

Nej, vi kan inte rädda alla. Men vi kan försöka.

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

Angående Kriskommissionen: "Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti"

Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.

Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.

Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.

Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?

Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.

De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.