I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.
*
I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska
pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och
lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade
göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var
alla mellan nio och elva år gamla.
I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre.
De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg
långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna
med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga
splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig
ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu
måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med
sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick
känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer
att gå i hans närhet.
Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400
döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat
bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade
palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har
blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum
och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.
Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år.
Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till
uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den
svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där
konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.
När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer
– och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten
Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran”
som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är
alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss
passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet,
att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå
villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre
värld.
Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens
evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall
följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut
demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv
som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor
som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju
Apostladagen.
För mig blir evangelietexten en påminnelse om att
kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa
såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den
kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en
känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar
hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar.
En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en
apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är
också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder,
vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han
fortsätter: Om en broder eller syster är
utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger:
”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen
behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.
(…) Visa mig din tro utan gärningar, så
skall jag med mina gärningar visa dig min tro.
Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller
kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att
efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till
att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också
något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet.
Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och
inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när
man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel
Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt
är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen
faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen
i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig
mellan olika nationalstater.
Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i
Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot
rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt.
Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var
bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på
invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har
invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne
eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att
förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att
man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den
antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i
arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på
så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för
goda gärningar.
Ett
annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att
skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från
den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria
om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga
ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat
att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten
på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat.
Vi
är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är
också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av
just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av
många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det
gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet
inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra
just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna
vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge
uppmuntran för våra vägval.
Ett
tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker
att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i
världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas
den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som
Leonard Cohen skriver: There is a crack
in everything. That's how the light
gets in – Det
finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen,
det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och
glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller
varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet.
Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din
livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren.
Var inte
rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans
ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din
häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta
är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är
skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek
inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi
alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är
bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och
skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på
successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra
till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre
eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella
solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska
manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin
lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang.
Sättet vi bidrar på
kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att
under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga
och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre
värld.
Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.
Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.
