Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!