Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)

Why'd you chose such a backward time and such a strange land?

If you'd come today you would have reached a whole nation

Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.

Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.

Du är jobbig, vet du det?

Du är jobbig, vet du det?, säger den fallne ängeln till Jesus i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Bibeln som hade premiär igår. Även fallna änglar kan tala sanning. Jesus är jobbig. Han lägger sig i och har synpunkter, är utan synd och skuld och kan dessutom gå på vatten. Man kan få rascha för mindre.

Överhuvudtaget är det jobbigt att vara människa i den värld som Gud har skapat. Adam och Eva kastas ut ur Edens lustgård efter att ha ätit av kunskapens frukt. Syndafloden utplånade allt mänskligt liv på jorden, utom Noa och hans närmaste. Abraham beordrades att döda sin son Isak bara för att Gud ville pröva hans trofasthet. Moses fick leda Israels folk i öknen i 40 år utan att själv få komma in i Kanaans land. För att inte tala om Job och hans lidande. Mycket krig och dödande är det. Och alla dessa bud och levnadsregler. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk. Bara den regeln nämns inte mindre än tre gånger i Gamla Testamentet (2 MB 23:19, 2 MB 34:26, 5 MB 14:21).

Människans relation till Gud har aldrig varit enkel. I Göteborgs Stadsteaters storslagna föreställning (4 timmar och 40 minuter, inklusive 2 pauser) görs inga försök att förklara varför relationen är så komplicerad. I stället läggs kraften på att lyfta fram kärlekens kraft och livets möjligheter, givet den komplicerade relationen mellan Gud och människa. När Gud genom Jesus förändrar sitt sätt att vara i världen skapas också förutsättningar för mänsklig frihet och mänskligt växande. I en gripande scen visas livet olevt, öppet att levas och fyllas med innehåll av oss som lever eller skall leva. Jona i valfiskens buk interfolieras med befriande textpassager ur Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. Ett stänk av himmelskhet sänker sig över salongen. Befrielsen är nära.

Ordet står i centrum föreställningen igenom. Föreställningen är väldigt textnära och det pratas mycket. Ordet gestaltas genom ordet. Här finns också många dråpligheter och lättsamheter, nödvändiga för att vi skall förmå ta oss fram i det allvar som i grunden genomsyrar framställningen

Uppsättningen är en kollektiv manifestation. Det är typiskt att skådespelarna efter avslutad föreställning konsekvent väljer att ta emot publikens applåder gemensamt, i inrop efter inrop. Jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram Carl-Magnus Dellow, vars rollgestaltning av Noa och Moses var ett kraftprov av Guds nåde. Jag har tidigare inte sett Dellow, som till vardags tillhör Dramatens faste ensemble. Dramatiker är Niklas Rådström och Stefan Metz är regissör. Tillsammans med Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen och övriga inblandade har de skapat en föreställning som förtjänar respekt.

Stadsteaterns uppsättning av Bibeln är ett tidens tecken, ett uttryck för religionens återkomst till det offentliga livet. I anslutning till föreställningen arrangerar Stadsteatern tillsammans med Göteborgs universitet och Sensus Studieförbund en söndagsskola i form av en serie fördjupande och problematiserande seminarier under sju söndagar i vår. Kom gärna!

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Om konsten att tro - God Jul från Dolly och mig!

I believe in Santa Claus, I'll tell you why I do

Cause I believe that dreams and plans and wishes can come true

I believe in miracles, I believe in magic too

I believe in Santa Claus and I believe in you

And I believe that everything that is is what it's meant to be

I believe there is a God somewhere although it's hard to see

I believe I am so therefore I should do all what I can

To be a better piece in the puzzle of God's plan

And I believe in Santa Claus

I believe in Santa Claus

I believe there's always hope when all seems lost

I believe in Santa Claus

(D Parton, 1983)

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Berättelsen om Narnia och Guds återkomst

I dag såg jag på bio Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Jag har aldrig varit särskilt entusiastisk över C S Lewis Narnia-svit. Dramaturgin känns mig stelbent, intrigerna konstlade och barnen t o m mer lillgamla än de i Enid Blytons Fem-böcker - vilket inte säger lite... Filmen lyckas heller aldrig frigöra sig från böckernas inbyggda svagheter, utan blir en hybrid mellan Harry Potter och Sagan om ringen light.

Det spännande med Narnia-filmen (liksom dess föregångare Häxan och Lejonet som kom för ett par år sedan) är att framställningen, utan att särskilt många i publiken märker det, är närmast övertyngd av kristen etik och kristna referenspunkter.

Låt mig bara ge ett par exempel. I Häxan och Lejonet dör lejonet Aslan för människornas skull, för att kort därefter återuppstå. I filmen om prins Caspian har lejonet Aslan försvunnit, just när han skulle behövas som bäst för att bekämpa det onda och ställa saker och ting tillrätta. Det är först när Lucy med barnets oskuldsfulla tro söker Aslan i skogen som han visar sig, och på nytt kan ingripa mot ondskans makter. Först när människan aktivt söker Gud kan Gud rädda henne, menar Lewis.

I dag skriver också Torgny Nordin intressant i Göteborgs-Posten om Charles Taylors nya bok A Secular Age, där Taylor ställer sig frågan vad det innebär att leva i en sekulär tid. Taylor betonar att ett fullt mänskligt liv aldrig kan begränsas till behovstillfredsställelse, bra jobb och sociala relationer, utan att ett fullt mänskligt liv innebär att leva med en övertygelse om att det som gör oss till dem vi är också handlar om att förhålla oss till värden och syften bortom vår egen livshorisont.

Men frågan är hur sekulär vår tid egentligen är. Själv använder jag gärna uttrycket en postsekulär tid för att beskriva dagens samhällsklimat och kulturströmningar. Filmerna om Narnia och dess framgångsvåg på biograferna vittnar om att det kristna budskapets ställning är så starkt att många tar det för givet, och att det impregnerar diskursen utan att någon ens märker det.