Berättelsen om Narnia och Guds återkomst

I dag såg jag på bio Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Jag har aldrig varit särskilt entusiastisk över C S Lewis Narnia-svit. Dramaturgin känns mig stelbent, intrigerna konstlade och barnen t o m mer lillgamla än de i Enid Blytons Fem-böcker - vilket inte säger lite... Filmen lyckas heller aldrig frigöra sig från böckernas inbyggda svagheter, utan blir en hybrid mellan Harry Potter och Sagan om ringen light.

Det spännande med Narnia-filmen (liksom dess föregångare Häxan och Lejonet som kom för ett par år sedan) är att framställningen, utan att särskilt många i publiken märker det, är närmast övertyngd av kristen etik och kristna referenspunkter.

Låt mig bara ge ett par exempel. I Häxan och Lejonet dör lejonet Aslan för människornas skull, för att kort därefter återuppstå. I filmen om prins Caspian har lejonet Aslan försvunnit, just när han skulle behövas som bäst för att bekämpa det onda och ställa saker och ting tillrätta. Det är först när Lucy med barnets oskuldsfulla tro söker Aslan i skogen som han visar sig, och på nytt kan ingripa mot ondskans makter. Först när människan aktivt söker Gud kan Gud rädda henne, menar Lewis.

I dag skriver också Torgny Nordin intressant i Göteborgs-Posten om Charles Taylors nya bok A Secular Age, där Taylor ställer sig frågan vad det innebär att leva i en sekulär tid. Taylor betonar att ett fullt mänskligt liv aldrig kan begränsas till behovstillfredsställelse, bra jobb och sociala relationer, utan att ett fullt mänskligt liv innebär att leva med en övertygelse om att det som gör oss till dem vi är också handlar om att förhålla oss till värden och syften bortom vår egen livshorisont.

Men frågan är hur sekulär vår tid egentligen är. Själv använder jag gärna uttrycket en postsekulär tid för att beskriva dagens samhällsklimat och kulturströmningar. Filmerna om Narnia och dess framgångsvåg på biograferna vittnar om att det kristna budskapets ställning är så starkt att många tar det för givet, och att det impregnerar diskursen utan att någon ens märker det.